You are currently browsing the monthly archive for december 2007.
”Young Gifted and Black” i tre versioner.
Nina Simone
Aretha Franklin
Bob & Marcia
Julen är över, och jag får inte den här låten ur huvudet. ”Girls are Out to Get You” av Fascinations. Fascinations slog aldrig stort i staterna, men blev stora på de brittiska öarna. Den här kan spelas hur mycket som helst.
Denna min fascination (hoho) hör kanske lite samman med att jag såg Alan Parkers The Commitments igår, som handlar om Jimmy Rabbitte och hans försök att sätta ihop en soulgrupp i Dublin. En riktigt bra film – nittiotalets This is England.
Nu är den klar. 2007 års bästa skivor. Lite mindre ambitiös än jag ursprungligen hade tänkt mig, men ändå något mer ambitiös än DN:s försök. Men nu ska vi inte diskutera svensk medias tillkortakommanden.
När man gör en sån här lista vill man vara så bred som möjligt. Jag ville verkligen ha med Robert Plant och den där blågrässångerskans nya skiva. Men den var tyvärr inte tillräckligt bra. Vokalister som Patty Griffin och Suzanne Vega höll heller inte måttet. Pitchforkfavoriten Noah Lennox fick ingen skiva på listan, trots att såväl Person Pitch som Strawberry Jam är bra. Den sistnämnda kan faktiskt vara Animal Collectives bästa skiva. Jag vet inte. Beirut, Spoon och Okkervil River har också släppt några fina grejer. Inte att förglömma. Nåväl.
Det här är resultatet av min inskränkta, men oklanderliga, smak.
20. Brother Ali – The Undisputed Truth
Broder Ali är en av de där hiphoparna som hellre tar en pizza än blir hög och flörtar med tjejer. Han är religiöst övertygad, avhåller sig från alkohol och är ofta hellre än sällan politisk. Det är ingenting vi måste vända mot honom, även om vi ofrånkomligen gör det. Desto bättre svänger hans skiva ganska rejält.
Ali är arg. Här ger han sig på ”united snakes, land of the thief, home of the slave”.
19. The Shins – Wincing the Night Away (rec)
Oh, Inverted World och Chutes to Narrow hör numera till klassiker i genren. Det säger jag, och mina åsikter väger alltid tyngre än andras. Det här är en ojämn skiva, till skillnad från The Shins tidigare. I backspegeln står den sig dock betydligt bättre än jag trodde. ”Phantom Limb” är enastående indiepop. Men jag uppskattar fortfarande inte vissa experimentella inslag.
18. Chamillionaire – Ultimate Victory
Killen som har sina bankbesparingar i munnen, the Mixtape Messiah, är tillbaka. Årets bästa sydstatsrapp har en given plats på listan. Stabilt.
17. Apples in Stereo – New Magnetic Wonder (rec)
Någonstans mellan Nyköping och Örebro i april bestämde jag mig för att det här var årets bästa skiva. Solen log ikapp med mig. Det var en helt äkta, oförställd känsla. Den var inte riktigt sann, men vad gör det?
Den här lågproducerade musikvideon är talande. För indiepop i allmänhet och Apples in Stereo i synnerhet.
16. Burial – Untrue
I tider av överdriven exponering av artister, ytlighet och konstlad glättighet är Burial en befriande motvikt. Knappt någon vet vem som döljer sig bakom namnet ”Burial”. Det bör sägas: inte all ytlighet är dålig, och alla reaktioner mot dagens samhälle är inte att föredra framför det. Men Untrue är en bra skiva.
15. Menomena – Friend and Foe (rec)
Är det här en spretig enhet, eller en enhetlig spretighet? I stunder är det hursomhelst vansinnigt bra. Välgjorda låtar blandas med innovativa experiment. Vi gillar.
Det här är ”Rotten Hell”. Ack, dessa nostalgiska matkrig!
14. Field Music – Tones of Town (rec)
Field Music får representera den perfekta popskivan på den här listan. Helgjuten brittpop. Inga dalar, men inga riktiga berg som skulle placera Tones of Town högre på den här listan. Men musiken är lika stabil som Federer.
13. Super Furry Animals – Hey Venus!
Super Furry Animals är brutalt underskattade. Hey Venus! är i stunder briljant, och det verkar som att bandet håller på att få en viss upprättelse. Hey Venus! är visserligen inte Super Furry Animals bästa skiva, men det är närapå, och då är det bra. (Någon gång ska jag försöka ta reda på varför de brittiska öarna har de bästa bandnamnen. Super Furry Animals, Gorky’s Zygotic Mynci, The Beta Band, osv.)
12. The Field – From Here We Go Sublime
… and those rhythms just don’t leave me alone.
11. M.I.A. – Kala
Ger man fingret åt Lettermans husband så förtjänar man en plats på alla årsbästalistor. Nu skulle M.I.A. hamna på den här listan ändå, eftersom Kala är en störtskön blandning av musikala influenser och mellan tre till fem gånger bättre än Arular.
10. Arcade Fire – Neon Bible (rec)
Hur följer man upp en av årtiondets bästa skivor? Jo, genom att göra en nästan lika bra. Neon Bible är både mörkare och mer majestätisk än sin föregångare. Den spelades till och med in i en kyrka, vilket förklarar orgeln.
”No Car Go” är skivans bästa spår. Faktum är att det är den enda låten som skulle platsa på Funeral. Men det här är fortfarande riktigt bra.
9. El-P – I’ll Sleep When Your Dead
Det här är kanske årets kreddigaste skiva. Jag nämner det lite i förbifarten, för det spelar egentligen ingen roll. I’ll Sleep When Your Dead är härlig underground-hiphop. Gästspel av bland annat the Mars Volta, Cat Power och, som här, Trent Reznor från Nine Inch Nails.
8. Blonde Redhead – 23 (rec)
Med 23 målar Blonde Redhead en färgsprakande ljudvägg, á la My Bloody Valentine. Blonde Redhead är som tagna ur den brittiska shoegazeeran. Det är smetigt på sina ställen, det är pretentiöst på gränsen till det överdrivna, men framförallt är det helt underbart (för att tangera Johan Mjällbys ordförråd).
7. Frog Eyes – Tears of the Valedictorian
Frog Eyes blir bara bättre och bättre. Det här är deras fjärde skiva, och deras överlägset bästa. Och som vanligt krävs det ett par genomlyssningar för att man på allvar ska uppskatta ljudkaoset som Frog Eyes matar våra högtalare med. Ur kaoset uppfattar man efter en stund harmoni, en röd tråd som går igenom hela skivan, och snart sitter man där euforiskt och gnider händerna av begeistring. Den majestätiska ”Bushels” är skivans definitiva höjdpunkt. En av årets höjdpunkter faktiskt.
6. LCD Soundsystem – Sound of Silver (rec)
Nej, jag har fortfarande ingen anledning att såga James Murphy.
5. Of Montreal – Hissing Fauna, Are You the Destroyer (rec)
Kevin Barnes flyttade till Norge (där det tydligen var väldigt mörkt och lite trist) och kom tillbaka med tillräcklig inspiration för ännu en briljant samling låtar. Raderna jag citerade i min tidigare recension (”I felt the darkness of the black metal bands/but being such a faun of a man I didn’t burn down any old churches”) är en rolig referens till alla kyrkobränder av ”satanistiska” svartrockare i Norge. Två spår sticker ut: ” The Past is a Grotesque Animal”, tolv minuter briljans, och ”She’s a Rejecter”, en av årets bästa låtar.
Indiepop när den är som allra bäst. Of Montreal visar återigen att de är det näst bästa bandet från Elephant 6 collective.
4. Prodigy – Return of the Mac
Return of the Mac av Prodigy, den bättre parten av rappduon Mobb Deep, är årets bästa hiphop. Den är helt producerad av The Alchemist, en ovanlighet i hiphopsammanhang, där producenterna nästan är lika mångahanda som samplingarna. Return of the Mac känns därför otroligt genomarbetad, med en hel del samplingar från den gamla skolan, och ett tillbakalutat flow. Al’ är dope.
Musikvideon till ”Mac 10 Handle” är talande. ”I sit alone in my dirty ass room starin at candles, high on drugs/All alone wit my hand on a mac 10 handle, schemin on you niggaz.” Prodigy gör det ganska klart att han är ute efter hämnd. Om inte i detta livet så i nästa. Nej, det säger han inte, men det kunde han ha gjort.
3. Jens Lekman – Night Falls Over Kortedala
Inte lika bra som When I Said I Wanted to Be Your Dog, men annorlunda, mer ambitiöst, pompöst. Jens valde mellan att göra en avskalad eller överdådig skiva. Han valde det senare. Rätt val, Jens.
Jag hittar nya favoritlåtar hela tiden, men trumpetiga ”Kanske är jag kär i dig” är antagligen bäst.
2. Antibalas – Security
Lite otippat är det förstås att ett hyllningsband till Fela Kuti hamnar så här högt på listan. Många brukar jämföra Fela Kutis sociokulturella betydelse med Bob Marleys. Det är möjligt att Fela står sig slätt i en sådan jämförelse, men hans musik överglänser Marleys med hästlängder. Fela kan faktiskt vara den bästa enskilda artisten från Afrika. Skaffa The Best of the Black President för en grym musikalisk exposé över hans musik.
Antibalas är som sagt ett hyllningsband till Fela. Det är alltså afrobeat som står på menyn. Men Antibalas gör något mycket mer än vad man kunde förvänta sig av de givna influenserna från Fela. Det är funk, soul, frijazz och afrobeat om vartannat i en sprudlande blandning. Slutresultatet är Security, en skiva med grymma beats, underbara vokaler och som aldrig slår av på takten det minsta.
1. The Tough Alliance – A New Chance
Men om funkig afrobeat är bland det bästa i år, så råder det inget tvivel om att ett par grabbar från Sveriges baksida har gjort det bästa. Det kanske är för att jag är indansad (hur ofta dansar man till funkig afrobeat egentligen? alldeles för sällan, sanna mina ord!), men för mig råder det ingen tvekan om att A New Chance är årets bästa skiva.
Till sist. Årets största besvikelse:
The New Pornographers – Challengers
och ett hedersomnämnande till King Britt för The Cosmic Lounge, årets viktigaste jazzskiva.
1930-talet. Ivar Lo-Johansson riktar svidande kritik mot statarsystemet, som slutligen avskaffas 1945.
Sen går det några år.
2007. Åsa Linderborg tilldelas Ivar Lo-priset.
Snart kommer en lista över 2007 års bästa skivor. Det blir en bra avrundning på ett, uhm, hyfsat musikår. Den här bloggen började året med att recensera ett antal skivor, men det fick ett tvärt slut när sommaren tog vid. Det innebar givetvis inte att jag slutade lyssna på musik, utan bara att jag inte orkade skriva om det var bra, dålig eller medelmåttig skit jag lyssnade på. Till saken hör att jag hade en reggae-period i början av sommaren (som alla andra bleka svennar), och en hiphop-period i slutet av sommaren. Och vi vet alla att den bästa reggaen och hiphopen inte görs idag. Min smak har förhoppningsvis förfinats något, och därför ska jag ägna resten av året åt att lyssna igenom allt nytt jag har lyssnat på genom året. (Jag gav en skiva av Explosions in the Sky en åtta, om jag inte minns helt fel – ett betyg jag ångrade redan dagen efter. Men så kan det gå.)
The Doom Generation var bra. Tjoho! Nu ska jag bara få tag i resten av Arakis filmer. Det roligaste med The Doom Generation är att James Duval spelar huvudrollen som den godtrogne Jordan White. Mest känd är Duval för sin insats i Independence Day, som jag såg för några dagar sedan, där han spelar en kille med ingen funktion för filmen whatsoever. Eller, jo, han stoppar ett försök till föräktenskapligt sex. Det är tur att det finns personer som kan gripa in när ungdomen bedriver otukt.
Jag vet att ni redan har hört det här. Men skitsamma. Det här är den bästa låten i år. ”None Shall Pass” av Aesop Rock.
Jag åker hem till Örebro nästa vecka, om inte redan ikväll, men antagligen nästa vecka. Över julledigheten ska jag försöka se klart alla Twin Peaks-avsnitt. Folk säger att det är en helt fantastisk serie, vilket låter, uhm, lovande, och att jag, eftersom jag gillar Lynch, helt enkelt måste se serien. Jag ska såklart köpa den råsnygga boxen, som precis har släppts.
Jag ska också bestämma mig för ett par regissörer och se allt på deras meny. Gärna otippade namn. Greg Araki funderar jag på. The Doom Generation ska jag försöka se ikväll. (Mest för att se Rose McGowan naken ska erkännas.)
Just nu längtar jag efter choklad, varma fötter och lite kärlek. Ja, det är fortfarande höst.
Världens, kanske, bästa skalåt får avsluta det här. ”Carry Go Bring Come” av Justin Hinds & The Dominoes.
Och nu till någonting helt annat. Jag försöker klura ut vem av Krystian Zimerman och Vladimit Horowitz som tolkar en av Chopins ballader bäst. Horowitz är den självklara favoriten får man ändå lov att säga, eftersom han av många anses som den bästa pianisten det förra århundradet. Det är ganska stort. Zimerman representerar en yngre generation pianister. Men Zimerman är polack, vilket också Chopin var – Horowitz kommer från Ukraina. Kan Zimermans ursprung avgöra det här till hans fördel?
Först ut, Horowitz.
Studera Horowitz ansikte. Inga större känsloströmningar drar över hans ansikte. Han låter musiken tala för sig själv. Det här är en aggressiv tolkning av Chopin. Horowitz låter sina ådriga fingrar röra sig snabbt över tangenterna. Blicken är fokuserad, flugan är knuten, håret är pomaderat. Det är med iskall precision han framför Chopins ballad. Innan han börjar kostar han till och med på sig ett leende. Det här är en kille som vet vad han håller på med. Och han gör det bra.
Zimerman är mer graciös i sina rörelser. Han höjer ofta också sina händer över pianot, till skillnad från Horowitz, som betackar sig för sådana extravaganser. Det här är lugnare. Men studera de konstnärliga kroppsryckningarna som börjar 04.54 in i videon. Det kallas inlevelse har jag hört. Jämför gärna avslutningen med Horowitz. Där framträder skillnaderna tydligast. Ibland är det knappt man hör att det är samma ballad de spelar. (Tolkning är alltså viktigt när det gäller pianoklink.) Håret ger naturligtvis extrapoäng.
Nej, jag får sova på det här.
sunvalley.wordpress.com 