You are currently browsing the monthly archive for augusti 2008.
Dagens rocksteady.
Inlägget om Evie Sands skrevs i ett ganska exalterat ögonblick. En vacker kvinna, och jag kan gå till extrema överdrifter. Ni vet hur det är. Vi återvänder därför till rocksteadyn, som innehåller befriande lite kvinnlig fägring, och där jag kan använda mitt klara förnuft, utan att hamna på villovägar. Mannen för dagen är Rudy Mills. Jag vet inte så mycket om Rudy Mills, men det ökar nästan bara på min (nyktra, ogrumlade) kärlek till den här låten, ”Long Story”, som handlar om obesvarad kärlek.
Mills mest kända låt är den Derrick Harriott-producerade ”John Jones”. Men den här är bäst.
De första fem sekunderna av det här klippet är bland det bästa jag någonsin har sett på youtube. Evie Sands, en i stort sett bortglömd blue eyed soulsångerska, letar rytmen, slänger en blick åt höger, och ser sådär underbart nonchalant ut som bara sångerskor från 60-talet kunde se ut. Sands hade en otrolig otur genom sin karriär, och flera av hennes bästa låtar blev hits för andra artister. Men under de där fem sekunderna i inledningen av ”Take Me for a Little While” representerar hon allt som betyder något.
Förra årets fotbollsspel från EA Sports, FIFA 08, var den bästa upplagan på tio år. Jag ser fram emot att få spela uppföljaren, FIFA 09, men redan nu är låtlistan officiell. Musiken är förstås en del av upplevelsen när man spelar spel, den är viktig för att, så att säga, förmedla den rätta känslan. Men vilken musik är det som väljs och varför? FIFA-serien har tradionellt flörtat med så kallad alternativ rock (Bloc Party, Art Brut, etc), triphop (Fatboy Slim, Röyksopp), och, på senare år, electropop (MGMT, Cut Copy). Kontrasten med NHL-serien och NBA-serien är dramatisk, där collegerock respektive hiphop dominerar. Låt oss titta på musiken till NHL-09. Vi hittar bland annat Panic at the Disco, Millencollin och Airbourne. Popig emo, gnällig skatepunk och aussy metal är inte direkt upp min allé. Men jag tänker inte sparka på liggande dörrar, utan istället fråga varför den här musiken väljs till hockeyspel, och varför det känns så otroligt väntat? Är det här vad hockeyspelare lyssnar på? är det här vad hockeyspelare antas lyssna på? är det här vad personer som köper hockeyspel lyssnar på? (Svaren är inte alldeles givna. Jag har t.ex. hört att Mats Sundin gillar A Tribe Called Quest.) Oavsett vad svaren är när det gäller NHL-serien så är svaren med avseende på FIFA-serien (och den alternativ rocken, triphopen och electropopen) genomgående nej. Det här är inte vad fotbollsspelare lyssnar på, det här är inte vad fotbollsspelare antas lyssna på, och det här är inte heller vad personer som köper spelen lyssnar på. Jag vill inte svara generellt för hockeyn eller basketen, men det verkar finnas en större konvergens i dessa sporter mellan musiken i spelen och den musik som utövarna och konsumenterna lyssnar på. Hur kan det komma sig? Vad är det som gör att fotbollen skiljer sig?
Visst, FIFA-serien innehåller en del säkra val, Duffy, Keane osv, som antagligen har valts för att tilltala den breda massan. Det är ändå lite märkligt att FIFA-spelen i så stor utsträckning har fått representera den alternativa musikscenen (om det nu alls går att tala om någon sådan). Vid sidan av Duffy trängs Hot Chip och Cansei de Ser Sexy. Jag tycker att det är lite märkligt.
Nåväl. Mellan NHL-serien, FIFA-serien och NBA-serien är det vattentäta skott när det kommer till musiken. Handlar det här om kommersiell profilering, fördomar, eller något annat? Hursomhelst så ser jag gärna en uppluckring. Jag vill ha ett FIFA-spel med lite dirty south. Det vore något. Jag tror inte att jag vill ha ett NBA-spel med Panic at the Disco, men, hey, det är bara mina preferenser.
Hur bra är då musiken till FIFA 09? Tja, min bedömning är: ganska bra. Sam Sparro (”Black and Gold”), The Script (”The End Where I Begin”) och The Fratellis (”Tell Me A Lie”) gillade jag inte alls, tråkrockigt och fantasilöst. Lykke Li (”I’m Good I’m Gone”) och Chromeo (”True Stories”) är desto roligare. Hot Chip (”Ready for the Floor”) och Cut Copy (”Lights and Music”) gillar jag. Ett av de spanska bidragen, ”Moving” av Macaco, i all sitt obamska all-people-one-dream-svammel, har jag redan tröttnat på. (Jag borde väl egentligen tycka att det är ett fint budskap, eller så. Men jag är ond.) De låtar jag tycker mest om är ”Kids” av MGMT, ”Keep Your Head” av The Ting Tings och den här, ”Butter” av The Bloody Beetroots.
Bo Diddley, Isaac Hayes, Jerry Wexler, och nu Pervis Jackson. Bear with me people, här kommer ytterligare en liten hyllning. Men killen är värd det. Pervis Jackson var mannen bakom den mörka rösten i The Spinners, världens kanske bästa soulgrupp någonsin.
Det här är ”Games People Play”. Lyssna extra uppmärksamt vid 2.09, för då stämmer Pervis Jackson in med sin underbara basröst: ”12.45”. Pervis Jackson och den där snubben från Beat Happening (se här) borde ha gjort något tillsammans.
Låten är producerad av Thom Bell, som också är producenten bakom det bästa av The Delfonics och The Stylistics.
Om ni upptäcker något märkligt med videon så kan jag ge er upplysningen att, ja, det stämmer, en av medlemmerna i The Spinners mimar till en kvinnlig röst, nämligen Barbara Ingrams. Henry Fambrough var otillgänglig vid inspelningstillfället, och Thom Bell bestämde sig för att använda Barbara Ingram istället. Ett ganska lyckat val kan tyckas.
Dagens rocksteady. Då är det äntligen dags för The Heptones på min genomgång av oumbärliga rocksteadylåtar. Jag har tänkt såhär: ge kidsen de lite mer obskyra akterna först, sedan kan du presentera stjärnakter som Alton Ellis, The Heptones och vad du nu än har på lager. Att jag plockar fram The Heptones redan nu ska dock inte förstås som att genomgången snart är till ända. Tvärtom. Men jag är sugen på att lyfta fram den här låten, en av mina favoriter inom genren.
The Heptones bildades 1965 med Leroy Sibbles i spetsen. Vad som är speciellt med The Heptones är att de är en av väldigt få akter som klarade omställningen från rocksteady till (tidig roots) reggae. (”Book of Rules” får exemplifiera den lyckade övergången.) Party Time från 1977 är också värd att kolla upp. Men eftersom rocksteady är bättre än reggae, så ska jag inte dröja vid The Heptones insatser efter 1970.
Det är svårt att klä perfektion i ord. Jag borde skriva några rader om hur det är att springa barfota på morgonen över daggbestänkta gräsmattor. Lika uppfriskande är det här.
Det är skrämmande hur många bra människor som den senaste tiden har kastat in handduken. Bernie Mac dog i lördags och igår, söndag, dog Isaac Hayes. Isaac Hayes är förstås en legend inom soulmusiken. Det är främst tre insatser som gör att han kan räknas till de allra största. Tillsammans med Dave Porter skrev han hits åt Sam & Dave, en av Stax största akter. ”Hold On I’m Coming” var deras genombrottslåt, men ”Soul Man” är minst lika bra.
Isaac Hayes har också skrivit filmmusiken till Shaft, en klassisk blaxploitationsrulle. Som ni kanske känner till så älskar jag blaxploitationsrullar, trots att de för det mesta är otroligt dåliga. Man kan heller inte prata om Isaac Hayes utan att nämna Hot Buttered Soul, ett av soulens många mästerverk. Hot Buttered Soul sålde trippel platinum och blev Stax mest sålda skiva genom tiderna.
Ja, som ni förstår, grym kille. Synd att tiden går.
För ett tag sedan tipsade jag om ”Be Young, Be Foolish, Be Happy” av The Tams. Här kommer ytterligare en hyllning till ungdomlig kärlek, ja, ni vet, det där som alla andra får uppleva. Jag är ytterst svag för den här låten. Den får mig att vilja ta tag i det där med kärleken.
Ruby & the Romantics är kanske mest känd för ”Our Day Will Come”, men det här är deras musikaliska höjdpunkt. The Marvalettes har också spelat in den, och vilken version man föredrar är en ren smaksak. På samma sätt som det är en smaksak vilken version av ”You Can Get It If You Really Want” man tycker är den definitiva, Jimmy Cliffs eller Desmond Dekkers. (Själv föredrar jag Ruby & the Romantics och Jimmy Cliff.)
När jag nåddes av nyheten att Tarantino skulle göra en remake på Russ Meyers Faster, Pussycat! Kill! Kill! blev jag säkert lika glad som Ian Levine när han upptäckte ”Our Love is in the Pocket” av JJ Barnes. (Så, nu fick jag äntligen tillfälle att länka till den northern soul-dängan.) Ni kan därför föreställa er min eufori när jag nu nås av nyheten att Tarantino har tänkt sig Britney Spears i en av huvudrollerna. Britney-fucking-Spears! Som ni kanske vet har Tarantino gjort det till sin grej att använda avdankade stjärnor i sina filmer. Tänk John Travolta, Pam Grier, Daryl Hannah, med flera. Men det här är antagligen helt oförståeligt för de flesta. Varför vill Tarantino ha med Britney Spears i sin film, och varför tycker jag att det är en bra sak?
Låt mig lägga fram saken såhär. Det finns personer som påstår att Tarantino och Meyer nedvärderar kvinnor i sina filmer. Anledningen skulle vara att alla kvinnliga protagonister i deras filmer är extremt ”okvinnliga” till sitt beteende. Dessa personer menar att det enda sättet för en kvinna att bli uppmärksammad som annat än ”ett objekt” är för dem att ikläda sig en typisk mansroll. Det här är förstås en undermålig analys. Tarantino och Meyer skulle bli än mer kritiserade om de inte hade haft kvinnliga protagonister överhuvudtaget. Det är därför läge att ge dessa personer en knäpp på nosen. Och hur gör man det bättre än att använda Britney Spears i en huvudroll till en remake av en av Meyers filmer?
Britney har brutit sig loss från den här ”perfekta” imagen hon hade i början av sin karriär. ”Man ska spara sig till äktenskapet” och liknande bjäfs. Reaktionerna när hon råkade visa fittan för världen och rakade av sig sitt hår säger en hel del om vilka unkna värderingar som fortfarande råder i världen. Jag låter säkert som Magnus Betnér, men killen har ju rätt. Det är inte Britney som förstör oss, det är den jävla nymoralismen som fördömer fittslips och hårrakning.
Men nog om detta. Britney kommer att bli alldeles utmärkt som en av de tre stripporna i Meyers film. Kalla det en oprecis känsla, en vag aning, eller en ren gissning, men det kommer att bli bra.
Dagens rocksteady. The Sensations var en vokalgrupp i samma stuk som The Techniques (försök hitta ”Queen Majesty” för deras bästa låt). Som många vokalgrupper värd namnet är det svårt att veta exakt vilka som sjunger eller var medlemmar i gruppen vid inspelningstillfället. Alla vokalgrupper är inte som The Dells, som har lyckats behålla sin ursprungliga uppsättning intakt. (Iaf. sedan 1960.)
Lyssna på basgången, blåsinstrumenten och vokalerna! Rocksteady blir inte mycket bättre än såhär.
Det finns två sorters människor. Fina, vackra, underbara människor, och så alla andra, pöbeln kallad. De förra vill man dela musiksmak, upplevelser och liv med, den senare vill man hålla på så långt avstånd som möjligt. Det är därför man alltid känner en obehaglig känsla i magen varje gång det händer att man delar musiksmak, upplevelser och liv med pöbeln. Nu låter jag väldigt indie, men allt med indie är inte ont. Det är en stark drivkraft hos många människor att kunna identifiera sig vid sidan av den sociokulturella mittfåran. Det är en bra, god drivkraft. Att den också leder till felbedömningar är den mindre smickrande, men lika uppenbara, sidan av saken. Du hittar inte många ”indiemänniskor” som skulle erkänna att den där ”Umbrella” faktiskt är en riktigt grym låt. Men, samtidigt, vem vill vara en indiemänniska? Det är förstås inte vad det här inlägget handlar om. Man kan känna den här obehagliga känslan i magen av att dela kulturella preferenser med pöbeln, trots att man, utan pardon, skakar loss till ”Umbrella” på dansgolvet.
Jag fick den känslan när jag såg Håkan Hellström i Karlskoga. Håkan Hellström har redan för länge sedan lämnat sin ursprungliga publik, och är idag lika folkkär som Lasse Berghagen, sill å potäter och Zlatan (nåja). Inget fel med det egentligen. Sill är gott och Zlatan är grym. Att han därmed dyker upp i Karlskoga, bondhåla numero uno i mellansverige, torde inte förvåna någon. Han är lika stor där som någonstans annars. Håkan rev av en fantastisk show. Publiken svarade, de skrålade med. Jag kan inga Håkan-texter, annars hade jag också skrålat för full hals. Men här någon gång började jag inse vilka det var som stod i publiken. Innan spelningen hojtade de i (o)takt till ”Seven Nation Army”, som har plågat fotbollsvärlden i sommar. När Alfred Nobel kom på tal, vilket, när man är i Karlskoga, inte är en fråga om ”om” utan ”när”, sa Håkan att Bob Dylan borde få nobelpriset. Reaktionen från publiken lät inte vänta på sig, den uteblev helt. Fan, Håkan refererade till Proust framför en publik som knappt är läskunnig.
Jag antar att allt det här är ursäktligt i era ögon. Ska man verkligen klandras för att man har Tribaltatueringar och aldrig har öppnat en bok i sitt liv? Nej, det ska man kanske inte. Men jag kan inte undvika att tycka att om man lyssnar på Håkan Hellström därtill, så ska man klandras. Gör det här mig till en dålig människa? Det är möjligt. Men när jag stod där i Karlskoga, framför Håkan, och kikade upp på stjärnorna – jag svär att jag aldrig sett stjärnorna tydligare ovanför – kunde jag inte bry mig mindre.
sunvalley.wordpress.com 