You are currently browsing the monthly archive for maj 2008.
Snoop Dogg eller Swamp Dogg? Lyssna på det här
och svaret är inte alldeles givet. Missa för gudinnans skull inte Total Destruction to Your Mind, ett av 70-talets bästa soulalbum. Jo, det är sant. I klass med det bästa av Al Green. Ni vet att skivan är bra efter att ha sett det underbara skivomslaget. Dogg sitter i underkläderna i en obetalbar pose, och den som inte blir frälst råder jag att äta skämda ägg. Inte för att det skulle hjälpa, utan för att den förtjänar det. Konvolutet allena gör det här till en skiva att söka upp.
Lyssna gärna på ”Synthetic World” för lite mer schvung! Och lyssna på texterna. Jag har inte riktigt klurat ut vad låtar som ”Sal-A-Faster” eller ”Dust Your Head Color Red” egentligen handlar om.
Swamp Dogg passar också på att tacka en speciell person: ”I owe all my present success to a very dear person, someone who stuck by me when things were really bad, and has never made a motion to harm me or my talents in any way. A person whom I love, worship and admire beyond a shadow of a doubt – ME!!”
Haha, bästa skivan någonsin. Om något i den här vackra världen kan kallas surrealistisk soul, så är det det här.
På 60- och 70-talet var det en hel del artister från Jamaica som utvandrade till Nordamerika. Många, av en eller annan anledning, hamnade i Toronto. Bland dem hittar vi Johnnie Osbourne, Jackie Mittoo, Noel Ellis (Alton Ellis son!) och Jo-Jo Bennett. Inga smålirare alltså. I Toronto uppstod på så sätt en unik och spännande blandning mellan reggae och den soul- och funkmusik som redan fanns i Kanada. Den här musiken nådde aldrig den stora publiken och vissa låtar släpptes aldrig (som t.ex. The Cougars version av The Temptations ”I Wish It Would Rain”, som faktiskt överträffar originalet!)
Jag kan därför rekommendera den underbara samlingen Jamaica to Toronto: Soul Funk and Reggae 1967-1974, för en musikalisk exposé över den här produktiva och spännande men inte alls välkända perioden av musik från Toronto. Man kan höra influenserna från Jamaica tydligt i de flesta låtar, men det är först främst soul- och funkmusik.
Det här kan vara mitt favoritspår från samlingen. Lyssna och låt er förföras.
Det här är stället du hittar till om du söker på ”nakna svenska flickor blog”, ”glade onanister”, ”natur jävla bild”, ”emo nazister” och ”vad heter egyptens så viktiga flod?”. Egyptens så viktiga flod heter Nilen. Och glade onanister är vi allihopa.
Jag tänker närmast på ”On the DL” av The Pharcyde där Fat Lip erkänner självbefläckelse, vilket tidigare var ett tabu inom hiphopen. ”I’m lookin’ in the mirror with my cock on rock/should I pursue to do you/or just stroke my knot/while my girl is asleep/I’m caught in a jam/went to the bathroom/with cocoa-butter in my hand”.
Se det här inlägget som ytterligare en spik i den kista som heter viktoriansk moral och sedeslära.
Dagens rocksteady. 1966 anordnade den jamaicanska regeringen the Independence Festival Song Competition, en årlig musiktävling för landets talanger. Den första tävlingen vanns av The Maytals med ”Bam Bam”. Året efter drog The Jamaicans det längsta strået med ”Ba Ba Boom”.
Trots likheter i titeln handlar ”Bam Bam” och ”Ba Ba Bom” om helt olika saker. Jamaica i slutet av 60-talet var en tid av musikalisk omvälvning. Denna omvälvning tog sig uttryck dels i ett långsammare tempo och dels i texter som handlade om den växande rude boys-kulturen. (Lyssna på ”Rudie Bam Bam” och ”Rude Boy Gone Jail” av The Clarendonians för underbara exempel!)
”Bam Bam” är ytterligare ett exempel: ”If you trouble this man, it will bring a bam bam”. Dessa låtar tjänade säkert sitt syfte, och texterna i rocksteady är visserligen alltid av sekundär natur. Men jag tycker ändå att låtar om kärlek, dans och lycka har en mer tidlös karaktär.
”Ba Ba Boom” har inget att göra med rude boys: ”Everybody get ready/It’s time to rocksteady/It’s ba ba boom time, yes it is”. Och när The Jamaicans sjunger om ”ba ba boom time” så har inte det med våld att göra: ”People are dancing/Teenagers romancing/It’s ba ba boom time, yes it is”. Ett enkelt positivt budskap. Dansa och var glad.
Jag måste på något sätt bryta av den här soulvågen som har sköljt över min blogg. Och vad kan då vara bättre än att söka sig till soulens vagga, den amerikanska södern, och plocka upp lite dirty south? Il Trill av Bun B, den levande hälften av UGK, är ute. Jag säger: skaffa! Jag har i vanliga fall väldigt svårt för Sean Kingston, men det här fungerar. Lyssna också på den vackra hyllningen till Pimp C.
Mammor är viktiga varelser; de har, som ni kanske vet, en stor del i att vi överhuvudtaget existerar. Jag kanske talar för mig själv här, men jag är i alla fall glad att jag existerar. Tanken på icke-existens tilltalar inte mig speciellt mycket. Existens är bra. Mammor är bra. Markis de Sade skulle här tillägga att det är omöjligt att älska sin mor, men de Sade tyckte ju också att våldtäkt och bebismord var acceptabelt, så vi ska inte ta så stor hänsyn till vad han tyckte och tänkte.
Det känns onödigt att komma med tips som ”Dear Mama” av hiphopkidsens favorit Tupac. Men även den förutan kommer det komma vissa redan på förhand givna låtar på den här lilla listan. Vi börjar med den kanske mest givna. Eller, om jag får omformulera mig, den mest givna i en perfekt värld. (Vi lever ju inte som Leibniz trodde i den bästa av världar.) Låten är
The Intruders – ”I’ll Always Love My Mama”
en närapå en perfekt mors dag-låt, skriven av den legendariska duon Gamble & Huff (som, tillsammans med Thom Bell, låg bakom det mesta av det bästa av phillysoulen). Oreserverade hyllningar blir sällan särskilt bra. Se bara på Kim Jong Il i Nordkorea, eller det där fula konstverket till Wallenbergs minne i Stockholm. Men det här är bra! Det låter dessutom aldrig sliskigt sentimentalt, utan håller sig inom det smakfulla.
Hiphopen innehåller många hyllningar till mamma. Snoop Dogg, Nas och Tupac har alla hyllat henne. Men ”Guess Who” av Goodie Mob (sådär ljudkvalitet) kanske är en ny bekantskap för vissa. Det mörka beatet skvallrar om att allting inte är rosenrött. Visst älskar han sin mamma, men det fanns stunder när hon hade fel. Tillsammans med Outkast var för övrigt Goodie Mob de stora galjonsfigurerna i 90-talets sydstatsrap. Inte så att New York brydde sig, men ändå.
Nu, mer popmusik, i form av
The Temptations – ”Oh, Mother of Mine”
Motown är Motown. Med det menar jag att Motown på många sätt representerar allt vad soulmusik inte handlar om. Men Motown skulle inte vara Motown om det inte trots detta hade skapat fantastiska låtar. The Temptations är kanske inte det bästa bandet i Motowns historia, men det måste i alla fall vara topp-3.
Eller topp-2!
Jag avslutar med
The Spinners – ”Sadie”
en perfekt avslutning på vilket inlägg som helst. Deklarationen i början säger allt: ”In a world like today/Its a rare occasion to be able/To see young mothers like the ones/That were around when I grew up/But they live on in memory/To quite a few of us/And this song is dedicated/To those who cherish that memory”
Nuff said liksom.
Dagens rocksteady. Koko Taylor är The Queen of Blues, Aretha Franklin är The Queen of Soul, Helen Mirron är helt enkelt The Queen och Scarlett Johansson borde utnämnas till drottning över något. Allt detta är fint och bra, men det är Phyllis Dillon, och ingen annan, som är The Queen of Rocksteady, och det är kanske fetast trots allt. ”Don’t Stay Away” var den första låt hon spelade in för Duke Reid och hans Treasure Isle, och det är en pärla till låt. Den är i paritet med Eddie Holmans “Hey There Lonely Girl” i brinnande åtrå och obesvarad kärlek. ”If you knew how much I love you/How much I need you”, sjunger Dillon, ”You wouldn’t stay away”.
Jo, tjosan. Men det är en underbart vacker låt. Ni hittar den här.
Lyssna gärna också på ”Remember That Sunday”, en duett tillsammans med Alton Ellis, kungen av rocksteady. Det är nästan Marvin Gaye – Tammi Terrell där. ”Remember That Sunday” hittar ni här.
Man måste nån gång göra upp med sitt förflutna. Det är vad alla säger. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det, men jag ska ge det ett försök. Det är möjligt att det får alla demoner i mitt inre att skingras, som emokids för solen, som rappare för polisen, etc. Därför ska jag ge er en liten inblick i vad jag lyssnade på för sju-åtta år sedan, och vad jag tycker om det idag.
Gorky’s Zygotic Mynci – ”Spanish Dance Troupe”
Johannes, sexton år, tyckte att det här var en fantastisk låt. Han spelade den när det regnade, när han kände sig deprimerad, och han blev strax glad igen. Låten doftade solbränna, sommarvind i håret och en turnébuss som gled igenom ett Spanien där vackra spanjorskor kastade slängkyssar efter honom. ”Spanish Dance Troupe” beskrev allt vad Johannes, sexton år, tyckte och tänkte om Sverige. ”My conclusion this summer/Was there was much too much rain/So i ran off on thursday/With a dance troupe from Spain”. Och han kom aldrig tillbaka. Låt gå för att han fysiskt var närvarande vid franskaproven, men i tankarna var han redan på en turnébuss genom Spanien: vin, kvinnor, sång. IG i franska. Ah, caramba!
Johannes, tjugotvå år, tycker att det här är en fantastisk låt. Han spelar den inte alls lika ofta, nästan inte alls. Men låten doftar fortfarande solbränna, sommarvind i håret och spanjorskor. Låt gå för att han fysiskt är närvarande vid filosofitentorna. Men i tankarna är han på en turnébuss genom Spanien: vin, kvinnor, sång. VG på tentan. Ah, fantástico! Han har lärt sig.
The Goo Goo Dolls – ”Iris”
Enligt Johannes, sexton år, var det här nästan fem minuter av ouppfylld kärlek, brinnande längtan och (han skulle då inte använda det ordet) soul. En gitarrsnubbe som sjunger om att han vill få tjejen att veta vem han är, det var musikalisk och textmässig perfektion för den här upplagan av mig själv. Johannes, sexton år, väntade bara på en chans att spela ”Iris” för någon som betydde något extra. Han fick (tog) givetvis inte den chansen, och det var kanske, med facit i hand, tur det.
Johannes, tjugotvå år, tycker att det här mer eller mindre suger åsneballe. Han vill fortfarande att tjejerna ska veta vem han är, men han tror att philly soul ger en bättre inblick i hans själ än The Goo Goo Dolls. Och vill han lyssna på dockor så väljer han New York Dolls alla dagar i veckan.
Ryan Adams – ”Come Pick Me Up”
Johannes, sexton år, introducerades till Ryan Adams av hans föräldrar, som hade köpt Heartbreaker. Den spelades flitigt i bilen, och den gjorde alla milen till Småland mindre outhärdliga. Han gillade låten helt enkelt. Need I say more?
Johannes, tjugotvå år, tycker att det här är … bra. Han har inte lyssnat på ”Come Pick Me Up” på flera år, och har varit ohyggligt rädd för att finna den tråkig, oinspirerande och intetsägande. Han finner den inte alls så bra som för åtta år sedan, men det vore en omöjlighet med tanke på hur mycket vatten som har runnit under broarna. Nu tänker ni: vågar han nu gå vidare och lyssna på hela Heartbreaker, eller kanske t o m hela Gold?
Njä, det vågar han inte riktigt. Men en dag så.
Tänk dig att du är på det här humöret. Du är sentimental på gränsen till det löjliga, du kan gråta en skvätt över en vacker melodi, ett vackert minne, en svunnen kärlek. Det är ibland inte önskvärt, och då kanske du snurrar igång Yellowman, acid house eller något annat som får tjäna som en skön verklighetsflykt. Men tänk om du är nöjd med det här tårdrypande känslotillståndet. Du vill vara sentimental. Du behöver ingen uppryckning. Och du vill ha soul. Då kommer söderns soul att kännas lite för smutsig; såväl Otis Redding som Sam & Dave kommer att kännas opolerade. Motown kommer däremot att kännas lite för tillrättalagt och poppigt. Det är inte glad popsoul du behöver, utan någonting som bejakar dina känslor.
Det du behöver är lite philly soul!
Vi börjar med
Eddie Holman – ”Hey There Lonely Girl”
där Eddie Holman med en vibrerande falsettröst sjunger till en ensam tjej som har fått sitt hjärta krossat av en annan kille. ”Hey there lonely girl, lonely girl/Let me make your broken heart like new”. Den här låten sammanfattar allt vad philly soul handlar om. En ouppfylld, och ibland får man känslan ouppnåelig, kärlekstörst.
Om ni tycker att det var hjärtskärande, så ska ni lyssna på
The Spinners – ”I’ll Be Around”
där Phillipe Wynne har fått nobben av en tjej. Men han kommer alltid att vara där om hon ändrar sig. ”There’s always a chance/A tiny spark remains, yeah/And sparks turn into flames/And love can burn once again”. Vi hör låten dö ut, men Wynne fortsätter att upprepa dessa ord, och vi förstår att han verkligen kommer att vara där, att han aldrig kommer att ge upp hoppet. Det må vara naivt och godtroget, tjejen kommer antagligen att styra kosan mot nya killar, men det här ger oss kärleksfattiga en liten inblick i hur äkta kärlek ser ut och låter som.
Även nästa låt
The Delfonics – ”I’m Sorry”
handlar om kärlek. Här är det William Hart som har bedragit sin flicka, men innerligt vill vinna henne tillbaka. ”Now I hunger for your touch/I never knew you meant so much/I know that I have hurt you and I’m sorry”. Sensmoralen är förstås att värdesätta det man har innan man förlorar det. Om man inte gör det måste man nog komma med en philly soul-historia för att göra allting rätt igen. Efter ”I’m Sorry” kan man förlåta vem som helst för vilka snedsteg som helst.
Dagens rocksteady. ”What kind of world am I living in?” frågar sig Keeble Drummond i inledningen av ”What Kind of World”. ”Is it a world without love? … I can’t be happy. I can’t be free. Because everything I try there’s always someone who wants to hurt me. Why can’t we love one another? Why can’t we help each other.” För dessa uppriktiga frågor, och för den magiska rytmen och de själfulla rösterna från Drummond och de två övriga medlemmarna i The Cables, Elbert Stewart och Vince Stoddard, är det här en klassiker värd att lyftas fram.
Man måste älska människorna.
sunvalley.wordpress.com 