You are currently browsing the monthly archive for april 2007.

Nick Drake, Elliott Smith och Gram Parsons. Vad? Jo, musiker som dog alldeles för tidigt. Efter tre magiska skivor dog Nick Drake av en överdos antidepressiv medicin i sina föräldrars hus 1974 (självmord eller ej). Elliott Smith nådde nästan upp till samma magi innan han valde att kasta in handduken 2003. Gram Parsons dog av en överdos morfin och tequila, den nittonde september 1973, och ytterligare en briljant musikers liv släcktes i händerna på drogerna. Gram Parsons låg bakom den framgångsrika syntesen mellan country och rock, och i kölvattnet av hans framfart skapades några av 60- och 70-talets bästa skivor. Jag tänker närmast på The Gilded Palace of Sin av the Flying Burrito Brothers, och underbara G.P. och Grievous Angel som han gav ut under eget namn. Inför sin solodebut tog han hjälp av Emmylou Harris (vars Pieces of the Sky är ett måste), och på den här videon berättar Harris om den upplevelsen.

Efter en Elvisdos i fjortonårsåldern bestämde sig Parsons för att bli musiker. Den riktiga debuten kom med the International Submarine Band och Safe at Home, men bandet upplöstes innan skivan kom ut. Han kom istället via Chris Hillman i kontakt med the Birds. Parsons bidrog starkt till countrysoundet på deras Sweetheart of the Rodeo (som ni vet att ni måste få tag i). Men efter några månader tackade han för sig, och bildade tillsammans med Chris Hillman the Flying Burrito Brothers. Parsons gjorde två skivor med the Flying Burrito Brothers, innan han, sin vana trogen, gick vidare i livet. Under tiden blev han bundis med Keith Richard från the Rolling Stones, men redan innan dess (sic!) hade han fått smak på droger, och deras vederkvickande samt nedbrytande effekter. Efter att ha träffat Emmylou Harris släppte han två fantastiska soloskivor, som aldrig blev några försäljningssuccéer, men som bidrog till den mytomspunna aura som idag omgärdar hans namn. Efter att Grievous Angel släpptes åkte Gram Parsons på semester till Joshua Tree National Monument i Kalifornien, rikligt försedd med undergörande drycker, och resten är, som man säger, musikhistoria.

the Flying Burrito Brothers – Christine’s Tune

the Flying Burrito Brothers – Wild Horses

Man kan inte undgå att älska Gram Parsons, countryrockens upphovsman, som inte sågs med blida ögon av countryetablissemanget, och som aldrig fick det erkännande han så väl förtjänade.

Glada nyheter! The Bees (Band of Bees i staterna) har inte avvikit från den kurs som gjorde Sunshine Hit Me och Free the Bees till så underbara skivor. Det är fortfarande härliga sextiotalspoppiga solskenshistorier, psykadeliska funkballader, och reggaetoner för hela slanten. (Man kanske skulle kunna begära att band från tjugoförsta århundradet inte gör 60-talsmusik. Men det ligger något reaktionärt kissnödigt i den betraktelsen.) I ”Left Foot Stepdown” finner vi till och med en ny ”Chicken Payback” (som fick dig att vilja dansa kycklingdansen). Du kommer att vilja ställa Octopus bredvid något av The Kinks eller Burning Spear. Men influenserna sträcker sig över ganska stora områden, och vi ska inte bry våra hjärnor med sådana saker. Skivan startar med ”Who Cares What the Question is”, ett godkänt öppningsspår, men inte så mycket mer. Men sen händer det. De tre spåren som följer, ”Love in the Harbour”, redan nämnda ”Left Foot Stepdown” och ”Got to Let go”, är mycket starka. ”Love in the Harbour” låter lite som The Birds, tänk Sweetheart of the Rodeo. ”Left Foot Stepdown” är ganska obeskrivlig, och jag tänker inte ens försöka. Och ”Got to Let go” låter otroligt fräsch, trots alla allusioner bakåt i tiden. Sedan kommer ”Listening Man”, en ballad (typ) som skulle göra alla sextiotalsband gröna av avund. Resten av skivan är inte fullt lika bra, men det påverkar inte helhetsbetyget nämnvärt. Jag böjer mig för den härliga vinden. Det är sol, det är vår, det är The Bees. (Jag läste nyss att unga mår sämre än sina föräldrar. Slutsatsen lyder: ”det var bättre förr”. Låt mig för det första betvivla riktigheten i det påståendet, och för det andra rekommendera The Bees till alla landets olyckliga ungdomar.)

8/10

Mary Weiss, känd från den fantastiska popgruppen Shangri-Las, återinträder i musikvärlden efter närmare trettio års frånvaro. Den har saknat henne. Starka ”Break It One More Time” klargör varför. Rösten har mörknat något, mognat om ni så vill, men då och då hör man ekon från tiden med Shangri-Las. Det är annars faran med återkomster, att det låter som en billig kopia av det som förr har varit. Men Mary Weiss rundar alla sådana svårigheter med lätthet. Öppningsspåret ”My Heart is Beating”, redan nämnda ”Break It One More Time” och medryckande ”Don’t Come Back”, skivans kanske starkaste spår, gör Dangerous Game till en minnesvärd återkomst. Med tanke på alla svårigheter som omgärdar återkomster i allmänhet så är Dangerous Game en otroligt stark skiva. Jag är imponerad. Både av rösten och av låtmaterialet. Det finns dock vissa onödiga dalar, som gör att betyget dalar något, men helhetsintrycket är minst sagt gediget. Med Dangerous Game skrivs ett nytt kapitel i historien om Mary Weiss. Och det är ett bra kapitel.

7/10

Mary Weiss framför ”Stop and Think It Over” hos Conan O’Brien. (Se den innan YouTube tar bort den.)

Man älskar dem, vill inandas dem, och leva med dem jämt och ständigt. De är en kärare än allt annat på jorden. Ibland tröttnar man på dem och glömmer bort dem, men oftast lämnar de ett avtryck, ett spår i själen. Det är inte tjejer varom jag talar, utan de magiska låtar man kommer ihåg efter att partyt har slutat. För att snacka i klara ordalag: Favoritlåtar. Vilka är mina favoritlåtar för tillfället? ”Someone Great” av LCD Soundsystem är ett givet val. ”Fuck Her Gently” av Tenacious D ett annat. Jag kommer på mig själv att sjunga den i duschen. Jag kan inte hjälpa det, Tenacious D rockar så hårt. Inte precis headbanga-hårt, men i övrigt: hårt. Och ”Can You Get to That” och ”Supergroovalisticprosifunkstication” av P-Funk, inte bara för att ”Supergroovalisticprosifunkstication” är världens funkigaste låtnamn.
Och så ”Abba Zaba” av Captain Beefheart, min definitiva favoritlåt för tillfället. Om jag finge göra upp en lista över låtar som man (alla och envar) bara måste lyssna på, så skulle ”Abba Zaba” hamna i topp.


Men Funkadelic gjorde bättre posters.

Jag spenderar dagen med Wodehouse och Van Morrison. Trevligt så, men jag behöver något aktiverande. Jag är lite för fastnaglad i hemmet för tillfället. Lite för instängd. Frihetstörstande, som vanligt. Jag är lite som Bilbo: jag behöver en putt ut genom dörren, och sedan kommer all världens hemligheter att öppna sig för mina ögon. En spark i ändan är allt jag behöver, är kanske allt som krävs. Men ibland känner jag mig som den Bilbo som sköt Gandalf på farstubron. Och som skrattar ganska hjärtlöst åt tilltaget, till råga på allt.

Jag har just slagit igen pärmarna på Narziss och Goldmund, skriven av Hermann Hesse. Den berörde mig djupt, och jag ska här försöka förklara varför. Bokens huvudperson är Goldmund som i unga år skrivs in på ett kloster. I klostret finner han läraren Narziss, som blott är några år äldre, och till vilken han utvecklar en djup tillgivenhet. De blir vänner, men till själen är de olika. Hesse behandlar i Narziss och Goldmund motsatsförhållandet mellan Apollon och Dionysos; mellan det självbehärskande och det lustfyllda livet, mellan förnuft, vetenskap och filosofi å ena sidan, och musik, dans, intuition, passion och kärlek å den andra. Narziss är den stränge asketen som hänger sitt liv åt att tjäna Gud, och Goldmund strävar efter att efterlikna honom. Narziss märker dock att Goldmund inte är ämnad för asketlivet, och får honom så småningom att inse det själv. Goldmund lämnar då klostret för ett vagabondliv, och allt vad det innebär: flyktiga kärleksförbindelser, oron över att inte hitta tillräckligt att äta eller en plats att sova, och känslan av fullständig frihet. Vem har inte någon gång i livet velat lämna alla förpliktelser bakom sig och planlöst vandra ut i världen? Just den här känslan, för vilken jag är väldigt svag, har Hesse lyckats beskriva i Goldmund. Han är ynglingen som inte är ämnad för klostret, som istället för att leva i askes och kontemplation, hänger sig åt dryckenskap, kärlekshistorier och sex. Men genom konsten uppnår Goldmund det som Narziss lyckas uppnå genom tänkandet. Men konsten kräver att man har erfarenheter som man inte kan skaffa sig genom kontemplation. Goldmunds utsvävade liv, hans flyktiga passioner och förälskelser, är på så sätt nödvändiga för att han ska kunna uttrycka sig genom konsten.

Det finns givetvis hur mycket som helst att diskutera om en sådan här bok. Det intressanta är dock att betrakta sitt eget liv i ljuset av motsatsförhållandet mellan Apollon och Dionysos. (Apollon och Dionysos var två grekiska gudar, men motsatsförhållandet dem emellan är en konstruktion av eftervärlden, av bl.a. Plutarkos, Nietzsche och Thomas Mann.) Låt oss för tillfället anta att det ligger någonting i det här motsatsförhållandet. Jag har t.ex. sedan en lång tid varit böjd åt Apollon, dvs. åt filosofin och vetenskapen, men har på senare tid börjat intressera mig mer och mer för Dionysos. Bland annat genom musiken, men också genom andra konstarter. Så här ligger det till: Det apollonianska i mig har förvägrat mig många njutningsfulla vägar. (Det är inte fullt så dramatiskt som det låter.) Men jag vill ju vandra dessa vägar! Jag vill inte lämna över mitt sinne åt det rena abstraherandet. Jag vill äta frukterna av erfarenhetens träd, för att använda en sliten metafor. Därför är jag ganska lättad över att upptäcka att det dionysiska börjar ta större och större plats i mitt liv. Den stora frågan är om detta sker på bekostnad av det apollonianska. En av de stora tvistefrågorna i Narziss och Goldmund är huruvida dessa två olika tankesätt kan mötas och förenas i en enda person. Hesse låter Goldmund uttrycka tvivel på att det skulle vara möjligt. Men jag tror att det är möjligt. Jag tror inte man behöver försaka det ena på bekostnad av det ena. Man kan mycket väl låta sig hänföras av en vacker melodi, eller en vacker form (speciellt kvinnliga former, vad mig anbelangar), utan att för den skull ge upp tanken att en gång kunna lösa ett klurigt filosofiskt problem. Därför ska jag fortsätta läsa min Platon och Wittgenstein, samtidigt som jag ger mig hän åt musiken, konsten, skönheten, ja, vad som än behagar min hedonistiska själ. Jag ska insupa båda tankesätten, jag ska bli som en jävla hybrid. Jag tar härmed avstånd från det asketiska kunskapsidealet.

Njutning, inte nödvändigtvis ett hinder för kunskap.

För ett tag sedan såg jag på en amerikansk tv-kanal där de listade tidernas ”bästa” one-hit wonders. På en femte eller sjätte plats återfanns Dexy’s Midnight Runners, ni vet det celtiska bandet med megahiten ”Come on Eileen”. Men Dexy’s Midnight Runners var ju bara en one-hit wonder i USA. I England var de kritikerrosade och väl kända av allmänheten. Därför kändes det lite suspekt att kalla det här utmärkta bandet för en one-hit wonder. Man fick en känsla av att personerna som hade gjort listan inte ens hade lyssnat på den fantastiska Too-Rye-Ay. Men det ska man ju göra.

Kom igen nu Eileen.

En mjuk ljudmatta lägger sig försiktigt över rummet. Jag ligger plötsligt på rygg i en färgsprakande höstskog, och små löv singlar sakta ner på min kropp. Träden kastar långa skuggor över mig, och jag känner att solen inte längre värmer som förut. Genom träden skymtar jag solens döende strålar, och en rysning genomborrar mig. Är även denna värld förgänglig? Men på samma gång översköljs jag av en överväldigande känsla, av en berusande vemodig lycka. Copia är den sortens skiva att man inte riktigt vet hur man ska kunna beskriva hur vacker den är. Och skönhet innehåller lika delar skräck och lycka, varför skivan lyckas uppväcka såväl den ena som den andra känslan ur djupet av lyssnarens själ. Copia innehåller inga medryckande crescendon, och inga experimentella lustar kan ha blivit tillfredsställda när den gjordes. Men den mjuka mattan av ljud är så vacker att det inte går att undvika att bli betagen av dess skönhet.

Copia är årets hittills vackraste skiva.

8/10

Blonde Redhead har med 23 skapat en liten pärla till skiva. Öppningslåten ”23”, som låter lite som My Bloody Valentine på bra humör, anger på vilken väg Blonde Redhead har slagit in: det är drömpop, storstilade arrangemang, med en Kazu Makino i högform. Ibland är det så svulstigt bra att jag vet inte riktigt vet vad jag ska göra av benen. ”S.W.” har den effekten på mig. Ibland är det lågmält bra, som i en av de starkare spåren, ”Publisher” och som i den vemodiga, ehuru medryckande, ”Silently”. Ibland är det lite sämre bra, men dessa stunder är trots allt ganska sällsynta. Ett och annat fan av Blonde Redheads tidigare musik kommer säkert att rynka på näsan, om de inte redan gjorde det i och med Misery is a Butterfly, i vilket fall de inte ens kommer att ge den här skivan en chans. Alla vi andra kan däremot glädja oss åt att 23 är en utmärkt skiva. Ta och njut.

8/10

Jag har tänkt på det här med bandnamn, och var band egentligen får sina namn ifrån. Det händer ju ganska ofta att det finns en tanke bakom namnet. Om vi koncentrerar oss på band som har döpts efter en låt eller en skiva, så har vi Judas Priest (”The Ballad of Frankie Lee and Judas Priest” av Bob Dylan), The Rolling Stones (”Rollin’ Stone” av Muddy Waters) och nyupptäckta Melody Nelson (Histoire De Melody Nelson av Serge Gainsbourg). Den här roliga sidan ger ytterligare upplysningar, som Radiohead (”Radio Head” av Talking Heads) och Starsailor (”Starsailor” av Tim Buckley).

Intressant detta. Inte visste jag att The Doors hade fått namnet från en novell, ”The Doors Of Perception”, av Aldous Huxley, eller att namnet …And You Will Know Us By the Trail of Dead kommer från en bön till en Mayagud:

Sever for us all ties
Between the now and what is to be
We will act as your sword, oh Great Itzamna
And you will know us by the trail of dead.

Jag fick det också bekräftat att St. Etienne har tagit sitt namn från fotbollsklubben. Det var väl det jag visste.