You are currently browsing the monthly archive for februari 2007.

Julius Airwave är det mest spännande jag har hört i år. Det låter som The Strokes i ny skepnad. Nu tänker ni kanske: Jahaja, men The Strokes började kännas lite trista efter Room on Fire, och varför ska vi behöva lyssna på något som vi redan har i form av Is This It? – den moderna rockens perfektion. Men det här känns trots allt väldigt fräscht, och framförallt är det väldigt bra. Deras nya album The City, The Forest släpps tydligen den åttonde maj. Det är något att se fram emot. Läs mer om Julius Airwave på Obscure Sound. Här är två utmärkta låtar. Influenserna från The Strokes är tydligast på Appley.

Julius Airwave – Glory Glory

Julius Airwave – Appley

Jag såg naturligtvis Oscarsgalan igår natt, och såhär dagen efter – trött och hängig efter en akut sömnbrist – kan jag bittert konstatera att galan inte var mycket att hänga i julgranen. Det var inte spännande för fem öre, och det blev favoritvinster för hela slanten. Men jag unnar Forest Whitaker, Martin Scorsese och Ennio Morricone varsin Oscarstatyett alla dagar i veckan. Whitakers skådespeleri har jag älskat ända sedan den grymt underskattade filmen Ghost Dog. Scorsese behöver i sammanhanget inte presenteras närmare. Har man gjort filmer som Casino, Taxi Driver, Goodfellas och Raging Bull så ska man givetvis ha minst tre Oscarstatyetter i prisskåpet. Nu har Scorsese i alla fall en. Och Ennio Morricone är mannen. Hans musik till spagettivästernfilmerna är legendarisk.

Men det kändes på något sätt som ett mellanår för Oscarsgalan. Och när Al Gore, världens största pretto, sprickfärdig av stolthet uppmanar oss att göra något åt klimathotet, ja, då håller jag på att spy. När Hollywood ska agera världssamvete blir det aldrig bra. Det blir bara fånigt och pretentiöst. Det här var nästan lika illa som när Michael Moore fick något pris för några år sedan. Moore kunde i alla fall göra dokumentärer. Att ge dokumentärpriset till Gore är ett hån mot alla seriösa dokumentärfilmare världen över. Man kunde lika gärna ge priset för bästa film till Basic Instinct 2. På tal om Al Gore. Se honom i episod 1006 av South Park, Manbearpig.

Vad hände med våren? Jag var inställd på påskliljor, stinkande mylla, kvittrande fåglar och gräs på fotbollsplanerna. Men det var bara vädret som hade fått spatt. Nu är det vinter igen. Därför känns det extra bra att vi har förärats två värmande popalbum så här i kylan. Jag snackar naturligtvis om New Magnetic Wonder av Apples in Stereo och Hissing Fauna, are You the Destroyer? av Of Montreal. Den här posten handlar om Of Montreals skiva. (En recension av New Magnetic Wonder kommer – kanske idag, kanske imorgon, kanske nästa vecka.) Ända sedan jag första gången hörde She’s a Rejecter, har jag sett fram emot Of Montreals nya skiva. She’s a Rejecter symboliserar allt det som är bra med bandet.

Men först lite historik. Of Montreal var ett av banden som uppstod kring det ryktbara The Elephant Six Collective, en grupp av musiker, som låg bakom en stor del av 90-talets bästa indiemusik. In the Aeroplane Over the Sea av Neutral Milk Hotel är som alla vet 90-talets kanske bästa skiva. Jag har lyssnat på två av Of Montreals tidigare skivor, Satanic Panic in the Attic och Sunlandic Twins. Den förra anser jag vara en trevlig trallvänlig skiva, och den senare är en hygglig uppföljare. Båda skivorna är syntdrivna, och skiljer sig från Of Montreals tidigare arbeten som uppenbarligen ska vara tweepoppiga. Men ungefär vid tiden för Sunlandic Twins började det gå nerför för frontmannen i Of Montreal, Kevin Barnes. Han flyttade till Norge med sin fru, och genomled där en depression. Läget förbättrades inte efter en flytt tillbaka till staterna, men ur den här depressionen växte Of Montreals mörkaste skiva fram. I A Sentence of Sorts in Kongsvinger kan man höra ekon från tiden i Norge:

I spent the winter on the verge of a total breakdown while living in Norway
I felt the darkness of the black metal bands
but being such a faun of a man I didn’t burn down any old churches

Hissing Fauna, are You the Destroyer? är delvis en vidareutveckling på samma syntdrivna tema som de två förra skivorna, men det är så mycket bättre än vad Of Montreals tidigare har åstadkommit. Höjdpunkter på skivan inkluderar redan nämnda A Sentence of Sorts in Kongsvinger, som är en underbar poplåt; The Past is a Grotesque Animal, en fet låt på nästan 12 minuter; och så självklart She’s a Rejecter, som jag trots hundra spelningar aldrig tröttnar på. Sammantaget är Hissing Fauna, are You the Destroyer? en väldigt gedigen skiva. Helhetsintrycket räcker väl upp till 8/10. (She’s a Rejecter är helt ansvarig för den åttonde stjärnan.) Nu ska det bara bli vår …

Of Montreal – She’s a Rejecter

8/10

Jag har alltid gillat Isolation Years. Det kanske är de avskalade popmelodierna som gör det, men Isolation Years känns aldrig ansträngda eller tillrättalagda. Det känns genuint, äkta, på något sätt. Såväl Cover the Distance som It’s Golden är två riktigt starka skivor, och norrlandsbandet är nu ute med ytterligare en skiva, Sign, Sign, den fjärde i ordningen. (Om jag har räknat rätt.) Sign, Sign är välproducerad (helt utan omtagningar tydligen), väldisponerad, och över låtarna ligger det här karakteristiska (norrländska?) vemodet som vi känner igen från samtliga Isolation Years skivor. Gillar man inte det, ja, då har man helt enkelt inte så mycket att hämta ur Isolation Years. Skivan innehåller några av Isolation Years starkaste låtar: det underbara öppningsspåret Albino Child, Landslide och Say Nothing Day, som är så utpräglat Isolation Years att jag häpnar. Jag har alltid ställt mig likgiltig till alla belackares krav på nyheter i musikvärlden. Det är förvisso önskvärt att musiken utvecklas, men kravet riktas inte sällan mot artister eller band som anses stå och stampa på samma plätt. Men musik måste inte vara nydanande för att vara bra. Isolation Years gör som de har gjort tidigare, och de gör det bra! Det räcker.

7/10

Jag överger min hittillsvarande betygskala till förmån för en skala med tio steg. Det känns ohållbart att gruppera Clap Your Hands Say Yeah med The Shins. Därför:

Säkert!: Säkert!

Betyg: 7/10

Clap Your Hands Say Yeah: Some Loud Thunder

Betyg: 6/10

The Shins: Wincing the Night Away

Betyg: 7/10

Sugarcube av Yo La Tengo.

Jag skjutsade nyss min äldsta lillebror till tågstationen i Hallsberg, och på vägen lyssnade jag igenom And Then Nothing Turned Itself Inside-Out av Yo La Tengo, som jag köpte på en musiksajt för några månader sedan. Det slog mig att den skivan inte är idealisk för bilturer en vinterdag i Mellansverige. Den är alldeles för fridfull för att passa på en av snöfyllda landskap omgärdad motorväg, på vilken galna bilister samlas och kappkör i kylan. Yo La Tengo är nattmusik. Jag tänker mig ensliga, slingrande, vägar i det mörkaste av Småland. (Som tyvärr inte är lika mörkt längre efter Gudrun.) Men Yo La Tengo fungerar även i stadsmiljö nattetid. Det gäller speciellt för And Then Nothing Turned Itself Inside-Out och (kanske även) I Can Hear the Heart Beating As One. Men det gäller inte kategoriskt för Yo La Tengo: Im Not Afraid Of You And I Will Beat Your Ass fungerar definitivt en solig vinterdag på motorvägen. Jag vet inte riktigt varför, men jag antar att det är mycket tack vare det första spåret, Pass The Hatchet: en fet musikslinga som sträcker sig över tio minuter. Det är bara en del av förklaringen. En annan är att det är en av 2006 års bästa skivor. Kanske den bästa.

Annika Norlin, känd från Hello Saferide, gör med den självbetitlade skivan Säkert! sin svenskspråkiga debut, och en sak är säker: det finns sämre sätt att göra den debuten. Det sprudlar av energi och klockrena (och smarta) popdängor. Singeln Vi kommer att dö samtidigt är (som redan påpekats) en fulländad svensk poplåt. Det är svårt att inte ryckas med i melodierna, och texterna är för det mesta sådär fluffigt underbara som bara texter till poplåtar kan vara. Höjdpunkter på skivan inkluderar Vi kommer att dö samtidigt, Norlins norrländska uttal i Det här är vad dom säger, och medryckande låtar som Sanningsdan. Skivan räcker med råge upp till tre starka stjärnor av fem möjliga. Det är engagerande svensk pop när den är som allra bäst. Är jag månne överdrivet försiktig med betygen? Skicka då en klagokommentar genast! Men jag tycker inte riktigt att Säkert! når upp till en fyra. Det är bra pop, javisst, det är väldigt bra till och med; men det krävs något extra för att jag ska plocka fram fyrorna. Skivan som helhet ger förvisso ett gediget intryck, men det finns låtar som drar ner helhetsbetyget.

3/5

Som den förra posten (så smått) indikerade så har jag försökt att djupdyka i en viss musikgenre. Det säger sig självt att det är en dålig idé att börja en djupdykning i musikgenrer som soul, hip-hop eller ens R&B. Jag bestämde mig därför för en liten snävare stil, nämligen doo wop, som kan beskrivas som en symbios av rock & roll och R&B under det sena femtiotalet. Fantastisk musik. Vi har, bara för att nämna några exempel, Dion & the Belmonts (speciellt med låten I Wonder Why, som lyckas inrymma det bästa av doo wopen); Frankie Lymon & the Teenagers (med låten Why Do Fools Fall In Love); och band som The Drifters, The Cadillacs, The Flamingos och The Moonglows. Doo woplåtar karakteriseras av de nonsensord som används i rytmerna. (Därav namnet på musikstilen.) De flesta doo wopgrupper startade som capellaband, och det hör man ganska tydligt i vissa låtar. Check it out!

Dion & the Belmonts – I Wonder Why

Frankie Lymon & the Teenagers  – Why Do Fools Fall In Love

Ni kommer väl ihåg Crazy Frog, den lilla fula (och nakna!) grodan som för ett par år sedan dök upp med sitt jollrande vart man än vände sina öron? Crazy Frog i all ära, men jag gillar nog föregångarna bättre. The Marcels är mest kända för sin cover av Blue Moon, som toppade pop- och R&B-listorna i USA.

The Marcels – Blue Moon

Men succén flagade snabbt och de återfick aldrig samma publikframgångar. Jag tror (och hoppas) att Crazy Frog har gått samma öde till mötes. Men The Marcels förtjänade bättre. De var kanske fyrtio år före sin tid. På 2000-talet hade de i alla fall blivit snuskigt rika och blivit mordhotade av Chris Martin, och det är ju – om sanningen ska fram – vad hela den här grejen att göra musik går ut på.

We don’t like the frog and it brings me out in hives. I go red. The point is that little thing should have its legs chopped off and I’d like to eat them in a restaurant.

Chris Martin