You are currently browsing the category archive for the ‘recensioner’ category.

Via Jahsonic fick jag reda på Quiet Village, ett band från England som släppte sin debutskiva Silent Movie tidigare i år. Jag ger er ”Circus of Horror” från samma skiva.

Den här bloggen kommer inte med så många tips om bra ny musik. Detta beror på att jag det senaste halvåret har varit fast i tidigare årtioenden, främst 60- och 80-tal, och letat musik. Det här är alltså ett exklusivt undantag. Quiet Village beskriver sin musik som ”sophisticated exotica for adults”, vilket snabbt borde avlägsna alla eventuella tvivel. Quiet Village samplar italienska filmer, proggrock och okreddig musik i allmänhet, och skapar ett skönt avslappnat sound. ”Skönt avslappnat sound” är i det här fallet inte liktydigt med ointressant bakgrundsmusik, som en stor del av postrocken utgörs av. Men visst är det här utmärkt bakgrundsmusik. Det är dock, ja, mer än så. (Läs mer om Quiet Village på Obscure Sounds.)

Silent Movie är kanske den andra eller tredje bästa skivan jag har hört i år, precis efter eller före Kinky Afro-favoriterna Goodbye America av Playboy Tre och It Is What It Is av A.B.N. Jag vet inte hur mycket det säger, eftersom jag inte ens har lyssnat igenom tio skivor från det här året. Jag ger inget betyg, ni vet att det är bra när jag säger att det är bra. Fred.

Det är dags för ytterligare en recenserande genomgång av olika versioner av en låt. Förra gången valde jag Willie Dixons ”Wang Dang Doodle”, där det visade sig att Koko Taylor, en stor kandidat till titeln ”drottningen av blues”, har gjort den bästa versionen. (Av de jag hittade på youtube det vill säga.) Den här gången har jag valt en klassisk Stax-låt, nämligen ”(If Loving You Is Wrong) I Don’t Want to Be Right”, skriven av Homer Banks. Homer Banks är ytterligare en i raden av obesjungna hjältar från Memphis. Han har bland annat skrivit en av the Staple Singers bästa låtar, nämligen ”If You’re Ready (Come Go With Me)”. Men det räcker egentligen att lyssna på ”(If Loving You …)” för att förstå mannens storhet. Låten handlar om en kärleksaffär mellan en älskarinna och en gift man. Förbjuden frukt är tydligen godast. Inte för att jag vet, jag sitter ju bara inne och skriver om livet.

”(If Loving You …)” spelades ursprungligen in av the Emotions, men den versionen släpptes aldrig, och det var för Luther Ingram låten blev en hit, 1972. Konstigt vore annars, efter uppträdanden som detta.

Min mening är att ”(If Loving You …)” i Ingrams tolkning är så nära perfektion man kan komma. Jag har inte listat de hundra bästa soullåtarna än, men när jag än väljer att göra det, leta efter den här i den listan. Den återfinns med största sannolikhet bland de … ja, faktiskt, fyrtio främsta. Det vill inte säga lite. Fem Banks-huvuden för Ingram.

Barbara Mandrells version av ”(If Loving You …)” knep förstaplatsen på countrylistan i USA 1978.

”(If Loving You …)” i countryversion låter kanske som en jättedålig sak, men det visar sig vara en inte fullt så dålig ganska bra sak. Countryn är nedtonad, och Barbara Mandrells version är, som man säger, ganska true to the original. Jag kan dock tycka att Mandrell håller igen alldeles för mycket. Det här handlar ju om hjärteslitande grejer, då ska förstås rösten vibrera av smärta och brinnande längtan, eller, om det är en nedtonad version, av bedrövelse över kärleksbekymren. Nu blir det lite mittemellan, vilket inte tilltalar mig så mycket. Två huvuden.

Det är ingen överdrift att säga att allt Isaac Hayes har gjort har samplats av någon hiphopare. Vid sidan av James Brown är han antagligen den mest samplade artisten genom tiderna. Därför känns det kul att lyfta fram honom i ett annat avseende, som någon som tar en låt och gör om den till något självständigt, till något som nästan överträffar originalet.

RIP Isaac Hayes!

Millie Jackson sjöng in sin version av ”(If Loving You …)” till Caught Up, en skiva vars tema är förbjuden kärlek. För att tillfullo uppskatta Jacksons version måste man antagligen lyssna på hela skivan, som är alldeles briljant.

Det här dryper av, i brist på passande svenska ord, soulfulness. Av samma anledning som jag älskar Koko Taylors version av ”Wang Dang Doodle” älskar jag Millie Jacksons version av ”(If Loving You …)”. Det är brutalt, det är själfullt, och självklart ger jag Jackson fem huvuden av fem möjliga. Ibland tycker jag att det är jämnt skägg mellan denna och Ingrams version, men när jag känner efter så når inte den här ända upp till Ingrams episka höjder.

Percy Sledge är mannen bakom nästa version. Sledge, as you know, är mannen med den ständiga nästäppan. Sledges mest kända låt ”When A Man Loves A Woman” etablerade Muscle Shoals som ett ställe att räkna med. Den låten blev också viktig för integrationen i USA. Sånt vet jag förstås ingenting om, men jag har alltid gillat hans frisyr.

En respektabel tolkning vill jag säga. Den skiljer sig inte nämnvärt från Ingrams version. På grund av detta, och det faktum att jag inte alltid gillar Sledges nasala stämma, så blir det ”bara” tre huvuden för Sledge.

Den mest … intressanta versionen av ”(If Loving You …)” står Rod Stewart för. Jag måste krypa till korset och bekänna: jag har aldrig gett Rod Stewart en ärlig chans. Jag har alltid sett honom som en musiker som tilltalar personer som gillar, ja, typ Michael Bolton eller nåt. Men det här motsvarar inte mina fördomar. Lyssna själva.

Det är förstås inte jättebra. Men någonstans innerst inne så gillar jag faktiskt det här. Kan man ge Rod Stewart en trea i betyg? Går det för sig? Varför frågar jag ens? Fuck you om ni inte håller med mig. Tre Banks-huvuden till Rod Stewart.

Italien har inte bara skänkt världen Italo disco, Roberto Baggio och fascism. Landet där ingen vettig fotboll längre spelas har även gett oss odödliga skräckfilmer i regi av Lucio Fulci. Man kan se Zombie Flesh-Eaters som den europeiska motsvarigheten till Dawn of the Dead, som kom ut året innan. Faktum är att inledningen och slutscenen på Zombie Flesh-Eaters, de som utspelar sig i New York, las till väldigt sent i manuset, just eftersom man ville rida lite på Romeros framgångsvåg. Originaltiteln på Zombie Flesh-Eaters är dessutom Zombie 2, ett namn som för tankarna till Romeros klassiska skräckfilm, som i Europa släpptes under namnet Zombie.

Det finns en bra sak med Zombie Flesh-Eaters. Det finns givetvis många bra saker, alla sköna zombiescener inte minst, men det finns en riktigt bra sak som är värd att påpeka för sig: den suggestiva och förföriska musiken, signerad Fabio Frizzo. På min lista överträffas den i skräckfilmssammanhang bara av musiken till Cannibal Holocaust. Och det vill inte säga lite, eftersom musiken till Cannibal Holocaust är den bästa någonsin, alla kategorier. (Ennio Morricone? Tyvärr, här står även du i skuggan.)

Den första halvan av Zombie Flesh-Eaters är ungefär lika rolig som Solomon Burke är smal. Det vill säga inte alls. Från det jag förstod är handlingen i filmen denna: En båt driver in i New Yorks hamn, med en zombie som barlast. Ett par personer dör. Huvudpersonen i filmen, spelad av Tisa Farrow, Mia Farrows syster, tas in till förhör, eftersom hennes far äger båten. Tillsammans med en reporter bestämmer hon sig för att åka och leta efter honom. Ja, sådant är upplägget. Men det hela är förstås bara en transportsträcka till den senare delen av filmen, som är en fröjd för alla äkta zombiefantaster därute. Två scener sticker ut. Den ena bokstavligt, den andra bildligt talat.

Annars är det klassisk zombiedramaturgi; folk som aldrig fattar att man inte kan göra slut på dessa levande döda genom att skjuta dem i bröstet. Det som krävs är en välriktad salva rakt i tallkottkörteln, the pineal gland, ty där sitter zombiesjälen. Så lär Descarcass.*

Zombie Flesh-Eaters har väldigt mycket som talar för sig. Hajscenen är legendarisk – en av de bästa zombiescenerna någonsin skulle jag vilja säga. Vi har också en hel del omotiverad nakenhet, en faktor som inte alls är ovidkommande i dessa sammanhang. Men samtidigt känns det som jag jag vill gilla den mer än jag faktiskt gör. Fulci borde ha koncentrerat sig mer på att göra den första delen av filmen rolig, eller helt enkelt ge oss vad vi vill ha from the very beginning: nakna kroppar, blod, avslitna lemmar och … ja, det är väl ungefär det vi vill ha.

Kultbetyg: 7/10

I teorin är det här dock mycket bättre. Men det finns ju så mycket som är så mycket bättre i teorin. Wittgenstein, kommunism, och köttbullar och vaniljsås, är bara några exempel.

* Det här är faktiskt väldigt roligt, även om ni inte fattar det. Jag tänkte egentligen inte ge en förklaring, men ok då. ”Carcass” är engelska för kadaver eller död djurkropp, och Descartes var en filosof som lärde ut att själen sitter i tallkottkörteln. Vadå ”vadårå”? Skratta! Motherfuckers.

Min starkaste association när jag hör Gérard Depardieus namn är gyttja och osexiga äventyr i det postrevolutionära Frankrike, tidigt artonhundratal. Det har antagligen att göra med vaga minnen av Les Misérables, en miniserie baserad på Victor Hugos roman, där Gerard har huvudrollen, och där vi i andra roller finner såväl John Malkovich som Charlotte Gainsbourg, dotter till, hm … i det där klippet ser det mest ut som Rami Shaaban.

Nåväl. Allt det här kan antyda att jag inte direkt avgudar Gerard, vilket är helt korrekt. Men min bild av killen har nyanserats en aning, speciellt efter att jag såg Buffet Froid, en surrealistisk deckarhistoria, som sprungen ur den franska surrealistiska traditionen. Hur skulle det kunna slå fel?

I en dokumentär om Luis Buñuel säger Carlos Fuentes att surrealismen visserligen uppstod i Frankrike, men bara som idé. I Frankrike blev surrealismen rationell och cartesiansk. (Och hur kul är en rationell surrealism?) Surrealismen blev bäst i händerna på personer som inte kom från Frankrike, som Tysklands Max Ernst eller Spaniens Luis Buñuel, som kunde använda surrealismen på ett bättre sätt tillsammans med sina kulturarv. (I Buñuels fall, t.ex. Goya, Cervantes och Valle-Inclán.) Fuentes teori är intressant. Det är ingen tvekan om att Jodorowskys El Topo är bättre än Cocteaus Le sang d’un poète. Och Max Ernst är skön. Men jag tror jag avhåller mig från att avfärda fransk surrealism i första taget.

Gerard Depardieu i desillusionerad-ung-man-frilla.

Buffet Froid är ett bra exempel på fransk surrealism. Och då menar jag inte ”bra” i betydelsen ”utmärkande”, utan bara att Buffet Froid är en bra film. Jag kan kort sammanfatta Buffet Froid såhär: mordintriger, vackra kvinnor och märkliga situationer. Handlingen kretsar kring tre personer: Alphonse Tram, en arbetslös desillusionerad ung man, spelad av Depardieu, en poliskommisarie som inte har något emot mord, och mannen som mördade Alphonses fru. Filmen innehåller fantastiskt bisarra situationer, och är riktigt underhållande att se. (En för surrealistiska filmer överhängande risk är att de blir olidligt tråkiga.)

Här är en scen där Depardieu hittar sin kniv instucken i en främling i tunnelbanan. Hoppas ni kommer ihåg lite från skolfranskan.

Och som körsbäret på glassberget kommer Carole Bouquet in i en avgörande del av filmens slutskede. Bouquet är kanske mest känd som bondbrud eller som ena hälften av Conchita i Buñuels Cet obscur objet du désir, eller som stor poster på min vägg. Här ser hon lika fantastisk ut som alltid.

Betyget blir en stabil åtta.

Kultbetyg: 8/10

Jag känner mig nödd och tvungen att skriva några rader om Rihanna, innan minnet dunstar bort som en spermafläck i solen. Rihanna uppträdde i Stockholm för en vecka sedan, och alla som är något var där. Stina-Lee var där, jag var där, och Sveriges svar på Brother Ali, Adam Tensta, fick till och med göra sin grej på scenen innan Rihanna äntligen också var där. Först lite om Tensta: Bra musik. Bra tryck. I stunder lite för hård för r’n’b-tjejerna som samlats framför scenen, men till ”My Cool” hoppades och jublades det. Ge honom några år säger jag, och han kan kanske fylla lokalen på egna premisser.

Rihanna då? Ja, hon var snygg. Nu lyssnade jag inte så mycket på musiken, men stundtals svängde det och stundtals var det ganska dåligt. De självklara hitsen, som ”Umbrella” och ”Don’t Stop the Music” är exempel på det förra, och alla ballader och mellanspel (då Rihanna, flämt, bytte kläder) är exempel på det senare. Stina-Lee har en klockren analys av det dåliga: ”lite för mkt ‘rock-metal-stuk’ över det hela på nåt sätt”. Muskelknuttarna som onanistiskt pillade på sina fallosinstrument kunde jag gott ha klarat mig utan, musikaliskt och estetiskt.

Jag antar att det var en bra spelning. Vi får vara glada att vi inte är Estland.

”Wang Dang Doodle” skrevs av Willie Dixon för Howlin’ Wolf. I sin självbiografi skriver Dixon att av alla låtar han skrev för Howlin’ Wolf så var ”Wang Dang Doodle” den han gillade minst. Detta till trots har den blivit föremål (och ibland offer) för otaliga omtolkningar, av akter så skilda som Pointer Sisters och Grateful Dead. Men vilken tolkning är egentligen den bästa? Pointer Sisters medryckande soulversion eller kanske den avskalade och opolerade tolkningen av PJ Harvey? Det är det här inläggets raison d’être att fastslå detta, once and for all.

Vi börjar med originalversionen.

Howlin’ Wolf levererar som vanligt. Den raspiga rösten ger låten en rå oförmedlad energi. Men samtidigt kan man inte undvika att ta Dixons kritik mot låten i beaktande. Vad denna kritik består av har jag förstås ingen aning om, men jag kan gissa att det har någonting att göra med låtens lättvindiga och trallvänliga natur. Den har inte alls samma musikaliska och textmässiga kvalitéer som några andra av Dixons låtar för Howlin’ Wolf, som t.ex. ”Spoonful”.

Det blir tre Dixon-huvuden av fem möjliga.

Vi fortsätter med Pointer Sisters, som skruvar upp rösterna och ger oss en svängfylld tolkning av Dixons låt.

I början håller systrarna sig till manus, men efter att de plockat fram blåsinstrumenten börjar det hända saker. Till slut är det inte artikulerade ljud vi hör, utan oartikulerade sådana. Klänningarna och den märkliga inledningen gör givetvis inte saken värre. En galen hyllning som överträffar originalet.

Resultatet? Fyra Dixon-huvuden som nickar i takt.

Så till Grateful Deads country-rockiga tolkning.

Grateful Dead är som alla vet ett ganska överskattat band. Ok, de har gjort några skivor som är värda att lyssna på, det är sant. Men deras psykadeliska odysséer når aldrig krautrockiga dimensioner, och om man ska förtjäna epitetet ”det ultimata kultbandet” så måste man prestera lite bättre än så. På sin repertoar har de trots allt ganska medelmåttiga låtar. Den här versionen av ”Wang Dang Doodle” är det inte så mycket bevänt med. Förutsägbart och intetsägande. Publiken gillar det förstås, men det är samtidigt ett välkänt faktum att man inte bryr sig så mycket om hur det låter när man genom åren har levt på hallucinogena droger.

Mer än ett Dixon-huvud kan jag (och ska jag) inte ge till the Deads.

Vi vänder oss därför raskt till PJ Harvey.

Det här gillar jag. PJ Harvey version av ”Wang Dang Doodle” står på egna ben, och lämnar sålunda Dixons skugga bakom sig. Där Grateful Deads version blott är en futtig kopia är det här ett självständigt konstverk. PJ Harveys opolerade stämma är idealisk. Jag menar, låten skrevs trots allt för Howlin’ Wolf.

För fullständighetens skull måste jag inkludera Willie Dixons egna framförande av ”Wang Dang Doodle”. För trots att han inte gillar låten så har han vid upprepade tillfällen framfört den. Som här på en jazzfestival i Montreal 1979.

Det är inget som får mig att göra saltomortaler i sängen, men det är en stabil insats från Dixon. Men vad är upp med det svala mottagandet från publiken? Loosen up!

Vad ger man detta? Ja, inte mindre än en trea. Killen skrev ju trots allt låten.

Jag har givetvis sparat det bästa till sist.

Koko Taylors version har allt. Vilken känsla och kraft i rösten! Det blir inte mycket bättre än så här. Pointer Sisters och PJ Harveys versioner är förvisso mer självständiga verk, men Koko Taylor kompenserar det med att helt enkelt göra den bästa versionen av ”Wang Dang Doodle” som finns därute. Det känns onödigt att mer utförligt förklara varför Koko Taylors version är bäst. Lyssna och you shall understand.

Fem Dixon-huvuden av fem möjliga till The Queen of Blues.

Ps.

Den sämsta tolkningen står Ted Nugent för, och då har jag inte ens tagit mig besväret att lyssna på den. Men allt Ted Nugent gör är dåligt per default.

Vad är en kultfilm? Är det en udda film med en hängiven fanskara som kan alla repliker utantill? Förvisso. Och därför är det inte helt missvisande att kalla Aqua Teen Hunger Force Colon Movie Film for Theaters (vilket lysande namn!) för en kultfilm, även om den släpptes så nyligen som förra året. Poängen med den här återkommande recensionsposten är att påkalla uppmärksamhet till udda filmer, och inte nödvändigtvis till filmer som uppfattas som kultiga. Med det sagt måste jag kraftigt understryka att Aqua Teen Hunger Force Colon Movie Film for Theaters uppfyller de flesta kriterier för att kallas kultig. Och därför är en recension på sin plats.

Aqua Teen Hunger Force Colon Movie Film for Theaters är ännu ett exempel på en filmatisering av en tv-serie. South Park-filmen lyckades med att överföra seriens humor till långfilmsformatet. Eftersom jag inte har sett ett enda avsnitt av Aqua Teen Hunger Force kan jag inte bedöma om man har lyckats att bevara seriens särart. Men den här recensionen blir kanske mer rättvis på så vis, när jag inte behöver ta något sådant i beaktande. Fast å andra sidan har jag hört att man har svårt att förstå humorn i filmen om man inte har sett serien. Men ni känner mig: jag har ett välutvecklat sinne för dålig humor. Ingen osmaklig anspelning, putslustig smädelse eller tarvlig lustighet går mig förbi.

Nåja.

Filmen kretsar kring ovanstående karaktärer. I ordning: Frylock, en påse pommes frites med Van Dyke-skägg, den förnuftiga karaktären, med ett labb i källaren och en VHS-ingång på ryggen, som har rollen att balansera Master Shake: en egocentrisk och sadistisk milkshake, och Meatwad: en fredlig men korkad köttbulle som kan ta nästan vilken skepnad som helst. Slutligen Carl (inte i bild): en sarkastisk granne till karaktärerna ovan, vars musikintresse centreras till ”klassisk rock” och Ted Nugent. Det bästa med dessa karaktärer är att de fungerar otroligt väl tillsammans. De täcker in alla mänskliga egenheter, och det känns aldrig som att man saknar någon. (Som man gjorde när Eric lämnade That ’70 Show eller som man gjorde i Futurama.)

Vad man har försökt att göra är att sträcka ut ett serieavsnitt till långfilmsformat. Det fungerar överraskande bra. Det finns annars en risk att man höjer ribban för högt och gör en Linus Thörnblad och river ut sig i finalen. Men Aqua Teen Hunger Force Colon Movie Film for Theaters undviker lätt alla sådana fällor.

(kultursnobbist)

– Men du måste erkänna att det här är otroligt dålig humor.

(jag)

– Javisst. Men jag har aldrig riktigt förstått den där uppdelningen mellan dålig och fin humor. Däremot förstår jag uppdelningen mellan dålig och bra humor fullständigt. Aqua Teen Hunger Force Colon Movie Film for Theaters försöker aldrig vara något den inte är.

– Men ska vi inte ställa högre krav på populärkulturen? Är det inte ett tidens tecken att vi bara ställer som krav på filmer att de ska lyckas underhålla?

– Det är ett tidens tecken. Men det finns inget fel med filmer där man inte ur varenda scen kan krama ur ett svar på frågan om livets beskaffenhet. Det finns inget fel med filmer som försöker underhålla för underhållandets skull. Om Schopenhauer levde idag skulle han samtycka.

Det här är befriande roligt. Från den lysande inledningsscenen till det obegripliga slutet är Aqua Teen Hunger Force Colon Movie Film for Theaters en underhållande film. Det räcker så.

Kultbetyg: 7/10

Jag hade stora problem att sova inatt. Jag låg och vred mig, som man bara kan ligga och vrida sig när man är sömnlös, i nästan två timmar, innan nattens gudinna sänkte mörkrets slöja över mig. Jag lät mig sugas in i drömmarnas värld, där jag upplevda både det ena och det andra. Tyvärr kommer jag inte ihåg ett smack i skrivande stund. Men jag gissar att drömmarna hade stora likheter Richard Elfmans psykadeliska champagnegalopp Forbidden Zone, en film som saknar motsvarighet i filmhistorien

Forbidden Zone kretsar kring den sjätte dimensionen, till vilken man kan komma genom en dörr i familjen Hercules källare. Frenchy (som givetvis bryter på franska) irrar sig in den sjätte dimensionen, där kung Fausto (spelad av Hervé Villechaize, som tragiskt nog tog självmord 1993, efter en rad olyckliga omständigheter) förälskar sig i henne. Detta uppskattas inte av drottning Doris, som tillfångatar henne. Resten av familjen måste nu försöka rädda Frenchy från drottningens onda klor. Det är en ganska enkel sammanställning över handlingen i Forbidden Zone. (Handlingen var faktiskt en efterkonstruktion för att knyta samman allting.) Om ni till detta adderar en galen djävul, fantasifulla musikstycken av Danny Elfman, barbröstade kvinnor, en kåt padda som drottningens vänstra hand, och multiplicerar summan med antalet gånger ni kommer kikna av skratt, så har ni en ungefärlig uppfattning av filmen. Det här är den officiella trailern:

Danny Elfman har som sagt skrivit alla musikstycken till Forbidden Zone. (Det är hans brorsa som har regisserat filmen.) Danny Elfman har på senare tid gjort musikstycken till framförallt Tim Burtons filmer. Ni kommer säkert ihåg Oogie Boogie från Burtons julsaga The Nightmare Before Christmas. (Notera tärningarna.) Det är en perfekt illustration av Elfmans underbara musikstycken, och uppvisar stora likheter med ett stycke med djävulen i Forbidden Zone. (Som förresten spelas av just Danny Elfman.) Jag ger er inga klipp från Forbidden Zone, eftersom jag tycker att ni ska filmen först.

Forbidden Zone har kallats B-filmernas Citizen Kane; en liknelse som lovar stort. Men det är ingen överdrift. Forbidden Zone lever upp till alla möjliga krav man kan ställa på en kultfilm. Man kan inte ha roligare framför dumburken. En klockren fullpoängare.

Kultbetyg: 10/10

Dags för ännu en film att leta sig in i Er hippocampus och stanna där för evigt. Filmen för dagen är Bruno Bozzettos Allegro Non Troppo, en animerad film från 1977. Bruno Bozzetto är som alla vet en italiensk animatör, mest känd för den animerade karaktären Signor Rossi. Det här är Signor Rossi:

Signor Rossi är med i Allegro Non Troppo, men brinner upp med pappret han är ritad på. Signor Rossi är en i mina ögon ganska färglös karaktär. Jag ger er hellre ett annat, lite mer samhällskritiskt klipp, för att illustrera Bozzettos stil.

Men till filmen. Allegro Non Troppo innehåller en icke-animerad ramberättelse i vilken en elak teaterdirektör tvingar en animatör att skapa animationer så att säga live, till musik av utvalda verk av sex klassiska kompositörer: Prélude à l’après-midi d’un faune av Claude Debussy, Slavonic Dance No. 7 Op. 46 av Antonín Dvořák, Boléro av Maurice Ravel, Valse Triste av Jean Sibelius, Concerto in C major for 2 Oboes, 2 Clarinets, Strings and Continuo av Antonio Vivaldi och The Firebird by Igor Stravinsky. Filmen innehåller sålunda sex animerade historier och en ramberättelse som för berättelsen framåt. Trots att den är tydligt inspirerad av Disneys Fantasia (och mer än en gång refererar till Disney) så tar den upp ämnen som Disney aldrig skulle ge sig på. Bozzetto viker inte för samhällskritik eller smått sexuella skildringar. Det är inte Fritz the Cat, men ni fattar.

Allegro Non Troppo är en antologi, och alla delar fungerar inte lika bra. Det finns ögonblick där man inte kan slita sina ögon från skärmen, men det finns också ögonblick där man faktiskt kan göra det, och börjar studera mönster på tapeten, eller något liknande. Detsamma kan sägas om animationerna. Vissa delar är helt fantastiska, andra bara ok. Animationen till Ravels Boléro skildrar t.ex. den sista skvätten Coca Cola i en flaska, som får liv och förvandlar sig till fabulösa varelser och former. (Bilden ovanför.)

Det här är också en del som fungerar otroligt väl.

Helhetsbetyget är stabilt. Den innehåller tillräckligt mycket konstigt för att hålla mig intresserad, och det mesta är avslappnat befriat från någon slags röd tråd. Wonderbra musik. Sköna animationer. Italiensk humor. Jag är nöjd.

Kultbetyg: 8/10

Det finns filmer av enbart historiskt intresse. Bröderna Lumières filmer är av den sorten. Så fruktansvärt häftigt är det inte att se ett tåg anlända till järnvägsstationen. Men L’arrivée d’un train à la Ciotat är en av de första filmerna, och har därför ett stort historiskt värde. Samma sak gäller för Blood Feast från 1963 som, trots att den är en pina att se, beredde väg för gore-filmerna. Och samma sak gäller för The Immoral Mr. Teas av Russ Meyer. The Immoral Mr. Teas är Russ Meyers första film, och har historiskt värde enbart av den anledningen. Russ Meyer skulle senare regissera vad som kanske är tidernas bästa kultfilm (om vi bortser från Harold & Maude, som antagligen är en av tidernas bästa filmer whatsoever) i och med Faster, Pussycat! Kill! Kill!

Mr. Teas i aktion

The Immoral Mr. Teas handlar som titeln antyder om Mr. Teas, en obehaglig men ändå ganska skön voyeur, som av någon anledning stöter ihop med vackra, storbystade damer (vilket säger sig självt, eftersom det är Russ Meyer vi snackar om) i sitt dagliga liv. Efter att ha fått en spruta vid ett tandläkarbesök sätts hans fantasier igång, och resten av filmen är en enda kavalkad av avklädda damer och putslustig musik. (Filmen är från 1959, vilket måste höja några ögonbryn, med tanke på mängden nakenhet.) I bakgrunden hör vi en berättarröst som påminner om berättarrösten i tecknade serier med Långben som vi såg på Disneydags när vi var små. Ett exempel:

The guitar as we know it today, came about as a result of many types of earlier stringed instruments. There was first the harp, the lute, then the zither, and mandolin. The guitar is a very sensitive instrument, with ”G” being the third string, and is played over a system of frets. Sensitive men have been fretting over G-strings for years!

Det här är en riktigt usel film, tro inget annat. Det finns ingen egentlig handling att tala om, och de små försöken till humor skulle inte ens göra Jacques Tati glad. (Mr. Teas påminner faktiskt en hel del om M. Hulot, huvudpersonen i den överskattade Les Vacances de M. Hulot) Filmen är faktiskt ganska olidlig från början till slut, speciellt eftersom den inte är så provokativ nu som den var för snart femtio år sedan. Men man måste ändå uppskatta Meyers och filmens ärlighet. Den försöker inte vara något den inte är, och kvinnorna är vackra, trots att de är gråa skuggor i jämförelse med t.ex. Lori Williams från Pussycat.

Enbart för hardcorefans till Russ Meyer.

Kultbetyg: 4/10