You are currently browsing the monthly archive for juli 2007.

Hallå, alla tjejer. Surfa in på den här sidan och se vilka underkläder vi filosofinördar går igång på. Oscar Wilde, Bertrand Russell och Richard Wagner? Uhm, javisst. Men Sigmund Freud och Edgar Allan Poe? Jag skulle bli ganska bekymrad om jag såg en av deras nunor på en stringtrosa.

Annonser

”Kowalski” av Primal Scream. Det här är bra på så många sätt. För det första är låten en hyllning till filmen Vanishing Point, eller rättare sagt ett alternativt soundtrack till filmen, vars originalsoundtrack enligt Primal Scream bara innehåller hippieskit. (Ja, det är Primal Scream som har gjort låten ”Kill All Hippies”. Cartman och jag ler ikapp.) Filmen råkar vara en av tidernas bästa roadmovies, med en läcker vit Dodge Challenger i huvudrollen. I början och slutet av låten hör ni utdrag från filmen, närmare bestämt från Super Soul, en radiopratare som guidar Kowalski tvärs över den amerikanska kontinenten. (”This radiostation was named Kowalski, in honour of the last american hero …” osv.) För det andra medverkar Kate Moss i videon. Glöm allt knark, Pete Doherty och skit, det här var tio år sedan, och Moss ser helt fantastisk ut. (Jag är dock inte så naiv att jag tror att hon inte knarkade för tio år sedan. Anyway.) I videon spöar hon upp hela bandet och kidnappar dem. Hon åker också omkring i en Dodge Challenger (dock inte vitlackerad), precis som Kowalski i filmen. Bobby Gillespie har kallat videon för en blandning mellan Faster Pussycat, Kill! Kill! och The Sweeney. Det är en lysande beskrivning.

En metamorfos, kära vänner, är precis vad som äger rum. Förhoppningsvis till det bättre, men alldeles säkert till det annorlunda. Oh, du käre Zeus, vad har du bragt uppå mig?

Ett tjoff och en duns. I ett tappert flyktförsök flög den lilla fågeln, inspärrad bland rostat bröd, cornflakes och sylt, desperat flaxande, panikartat, rakt in i fönsterrutan och störtade mot golvet. Där stod jag, handfallen, som vore jag en spelare i ÖSK. Några kritiska ögonblick senare lyfte jag upp fågeln med hjälp av en tidning och la den på räcke på altanen. Där låg den, andades. Den lilla bröstkorgen hävdes och sänktes och de mörka ögonen (i klass med Cléo de Mérodes) rörde sig i manisk skräck från sida till sida. Jag tänkte på livets bräcklighet, hur snabbt allting kan falla samman, och – konstigt nog – på hur jobbigt det skulle vara att skrubba altanen om en lite större och lite elakare fågel skulle råka komma förbi. Jag gick och satte mig framför datorn. Livet, och naturen, måste ha sin gång. Någon timme senare hade den lilla fågeln flugit iväg, eller så hade en lite större och lite elakare fågel kommit förbi.

The rules of morality are not the conclusion of our reason.

David Hume 

Enligt Schopenhauer är anledningen till att vi inte dödar våra medmänniskor att vi instinktivt känner att alla är delaktiga i en kosmisk helhet. (Nej, vår käre Schopenhauer var inte en tidig företrädare för New Age.) Den subjektoberoende världen känner inte till differentiering. När vi mördar någon så mördar vi på samma gång också något som vi själva tillhör. Det är enligt Schopenhauer grunden för moralen.

Som jag sitter här, stel i nacken, tänker, kliar mig i skrevet, och med vackra toner ur högtalarna, förstår jag att det inte behövs så mycket för att jag ska känna mig bra till mods. Jag tror att det gäller alla människor. Vi tror att vi verkligen behöver alla de där excesser som vi ser på TV, drömmer om att äga, och ibland drar en handtralla till minnet av. Jag talar såklart inte bara om damer. Kritiken mot konsumtionssamhället är ganska tröttsam, men så ligger det också en del sanning i kritiken. Speciellt i dess relation till lycka. Men samtidigt har ovanstående samhälle fått oss att bli oberoende av gamla fördomar och inrotade traditioner. Mammon är kanske ett mindre ont.

Lycka är moralens substitut. Och alla svärd är egentligen tveeggade.

För tre timmar sedan besökte jag Linköping för första gången i mitt liv. Efter ett positivt telefonsamtal till en bostadsförmedling i morse tog J och jag bilen till staden i öster, för att skriva kontrakt, inspektera lägenheten och hoppa i vattenpölarna. Regnet förtog intrycket en aning, men det verkade ändå vara ett trevligt ställe. B kunde inte följa med och därför står han inte heller med på hyreskontraktet. Om han vill åka ner och hämta nycklarna behöver han en fullmakt från J och mig. Därmed är det officiellt: B är numera vår bitch!

Lägenheten då? Jodå, för fan. Nittio kvadrat, fint vardagsrum, utsikt mot en stor jävla häck, och frys! Man ska inte klaga, när man har det så välbeställt.

Jag ska klä mitt rum i posters av Bettie Page, Cat Stevens och Lady Snowblood, och kanske en och annan tavla av Magritte. Andra förslag mottages tacksamt.

Undrar vad hyresvärden säger om denna på väggen.

Jag kommer såklart inte att avslöja vem bilden i förra inlägget föreställer. Jag har egentligen inte tillräckligt med läsare för att en sådan gissningstävling ska vara befogad (flertalet är engångsbesökare från google), och jag kommer inte att få någon gissning, men det är kanske lika bra det. Lite ledtrådar kan jag ändå fisa ut. Han heter Thomas i förnamn. Och hans magnum opus är av många betraktad som det främsta ”postmoderna” verket förra århundradet. Det finns också en poäng med att visa en bild på honom. Det finns nämligen inte så många av dessa – av en viss anledning.

Och nu till något helt annat. Saker som har förstört den här sommaren:

  • Markoolio
  • Klimathysterin
  • ”Radikala” ungdomar

Valfri ordning.

Respekt till den som känner igen fejset.

Förr använde jag alltid synonymfunktionen i rättstavningsprogrammen för att hitta ord som bättre uttryckte mina känslor än de jag hade i huvudet. Men jag har slutat med det. Om jag inte hittar egna ord för att beskriva det jag känner så får det lika gärna vara. Det är inte så att ni går miste om något. Jag är en känslomässig öken. Jag är dränerad på vackra känslor, kvar är bara känslan av ilningar i tänderna. Men så är det också så mycket härligare att skriva om konstant misär än om den känslomässiga berg-och-dalbana vi upplever till vardags. Konstant lycka är förstås ett ouppnåeligt ideal, men konstant misär ligger nära till hands. Och vem bryr sig om alla ointressanta människor som går omkring och är lyckliga hela tiden? De är ointressanta på grund av att de är lyckliga. Men jag kan inte riktigt bestämma mig om det är lyckan i sig eller lyckan personifierad som är ointressant. Det känns ändå inte som att man skulle vara en ointressantare människa om man nu råkade vara konstant lycklig. Men så vet jag inte riktigt om jag är så väldigt intressant som det är nu. Det är kanske i den änden man måste börja.

Det här kan lika gärna vara ett tillfälligt inpass som början på en lång serie bloggposter. Oförutsägbarhet är en inte tillräckligt hyllad dygd. Samtidigt som ni tänker igenom den devisen kan jag sådär i förbigående nämna att jag har antagits till Linköping universitet samt tackat Ja till utbildningen i fråga. Jag vill inte ens försöka antyda att mina egna förehavanden är värda att dryftas i en blogg vars egentliga syfte är att hylla personer som Dylan och Buñuel. Men jag är inte en person som skulle rygga tillbaka om John Waters skulle nämnas i samma mening som Buñuel. Pink Flamingos är en otroligt rolig film, och hamnar således under den väldigt luddiga – och stora – kategorin ”bra filmer”, vars underkategorier bland annat är ”mästerliga filmer” och ”surrealistiska filmer”, där Buñuels filmer kan placeras. Jag antyder därmed att alla surrealistiska filmer är bra, vilket både är och inte är sant. Nu kanske ni hoppar till. Hur kan något vara sant och osant på samma gång? Aristoteles sätter säkert vinet i halsen där han sitter och pimplar med antikens gudar på Olympen. Men som många har sagt före mig: var sak har sin tid, och var sak har sin plats. Sanning är en intellektuell, inte en kulturell dygd. Att hävda att all konst måste vara sann är lika dumt som att hävda att all konst måste vara moralisk. Konsten låter sig inte begränsas av verklighetens eller moralens gränser. Men jag hycklar såklart, människa som jag är. Är inte detta en beskrivning, en kategorisering, av konsten, dvs. en intellektuell process? Men jag lämnar åt läsaren att avgöra om hyckleriet är accebtabelt, eller, vilket skulle glädja mig, förkastligt. Att få mina resonemang utdömda av en annan människa skulle på ett väldigt påfallande sätt rättfärdiga hela denna bloggens existens.

 Linköping, vi ses till hösten.

Innan sunvalley (bloggen alltså) tar sommarlov ska jag tipsa om ett par reggaefilmer att se under sommarlovet. Det ska bli lite mer om film till hösten, och det här är en tjuvstart. Sommaren är vanligtvis den årstid man spenderar mest utomhus. Men vi som har överlevt tillräckligt många somrar på Närkeslätten, vet att sommaren också är en tid av besvikelse – över vädret, kärleken, livet, eller vad det än månne vara. Då vill man inte hoppa i det iskalla vattnet eller joxa med trasan. Då ser man film.

Reggae har som sagt varit min grej den här våren, därför ger jag er The Harder They Come och Rockers. The Harder They Come är antagligen den bästa reggaefilmen någonsin. Jimmy Cliff spelar Ivanhoe ”Ivan” Martin, en bondläpp som tar sig in till stan för att göra en musikkarriär. Men saker och ting går inte som de ska. Det är först när han går under jorden för att ha dödat en polis som karriären börjar ta fart. Ingen originell historia. Men filmen är otroligt välspelad, och har tidernas bästa soundtrack. Lyssna bara på ”Johnny Too Bad” av The Slickers och ”The Harder They Come” av Jimmy Cliff (densamme!). En av filmens många höjdpunkter är när Jimmy Cliff sjunger ”Many Rivers to Cross”. Stor filmkonst.

Film. Betyg: 9/10.

Soundtrack. Betyg: 10/10.

Rockers kom i kölvattnet av The Harder They Come och har egentligen ingen handling. ”Horsemouth” (Leroy Wallace) får sin motorcykel stulen och den största delen av filmen går ut på att hitta motorcykeln och ge tillbaka för gammal ost. Inte heller här är historien det centrala. Det som gör Rockers till en fantastisk film är att den lyckas fånga den sköna jamaicanska stämningen. I rollerna ser vi också några av de stora, Jacob Miller och Gregory Isaacs bland annat. Om The Harder They Come är tidernas bästa reggaefilm, så är Rockers definitivt den skönaste. Soundtracket är mästerligt. Lyssna på ”We ‘A’ Rockers” av Inner Circle och ”Tenement Yard” Jacob Miller.

Film. Betyg: 8/10.

Soundtrack. Betyg: 9/10.