You are currently browsing the monthly archive for september 2007.

Alltså, alla är emo i den här filmen.

Jonatan, 13 år. Motorsågsmassakern (2003).

Annonser

Vincent Price är mannen med rösten. Jag kan nämna två exempel som skingrar alla eventuella tvivel: han är berättarrösten i Tim Burtons fantastiska kortfilm Vincent, och han rappar i Michael Jacksons ”Thriller”. (Om ni ser videon, och har ögonen med er, kommer ni att se hans namn på biografen.) Dessa två exempel är från år 1982, i slutet av Prices skådespelarkarriär. (Han medverkade till yttermera visso i Burtons Edward Scissorhands.) The Abominable Dr. Phibes är från 1971, inte från toppen av hans karriär, men frågan är om den inte är från någon artistisk, konstnärlig topp i alla fall.

Det är hur som helst skandal att man inte har sett fler av hans filmer. Det här är ett försök att rätta till detta sorgliga faktum.

Som ni kan utläsa från titeln så handlar The Abominable Dr. Phibes om Dr. Phibes, spelad av Price, som söker hämnd på nio andra doktorer som han anser skyldiga till sin frus död. Eftersom han har en examen i teologi så använder han givetvis de tio bibliska plågorna – som Gud sände till Egypten för att tvinga faraon att ge israelerna, under ledning av Moses, tillåtelse att vandra ut ur landet – för sina hämnaktioner. (Vi talar om plågor som grodor, hagel, gräshoppor, blod, mörker, den förstföddas död, osv. Allt finns i Exodus för den vetgirige.) Filmvärlden lär oss att psykotiska mördare ofta följer ett mönster, inte sällan ett religiöst sådant, för att utkräva hämnd (eller var det nu månne vara, hämnd är dock ett första klassens motiv). David Finschers Seven är ett utmärkt exempel på detta. Saken är också den att man inte ser Phibes yttra ett enda ord i hela filmen. Han talar genom en slang, skadad som han blev i en bilolycka. Det dröjer en halvtimme (eller så) innan man hör hans första ord.

The Abominable Dr. Phibes är en stilbildande film. Det är antagligen ingen slump att (den lätt överskattade) V för Vendetta i stora drag påminner om The Abominable Dr. Phibes. Jag har visserligen en liten förkärlek till frihetstörstande personer som gärna drar med sig hela omgivningen i stora samhällsomstörtande experiment (vilket kanske till viss del reflekterar min personlighet), men jag väljer The Abominable Dr. Phibes över V för Vendetta alla dagar i veckan.

Det här är en utmärkt skräckfilm. Den är i stunder komisk, i form av detektiven med brittisk accent som är på jakt efter Phibes (men det varken stör eller förstör); den är i stunder vacker, i form av en violinspelande Vulnavia, Phibes fagra sidekick; den är i stunder lika färgsprakande som Dario Argentos Suspiria. Vad jag vill säga är att The Abominable Dr. Phibes är en ruskigt underhållande film. Det räcker långt, ända till

Kultbetyg: 8/10

och en plats i mitt filmälskande hjärta.

Kära läsare,

när jag kom hem från dagens föreläsning, som återigen handlade om perception, hade jag som avsikt att studera ganska intensivt. Men innerst inne visste jag att det var en hopplös förhoppning. Istället har jag spelat tv-spel mot en lägenhetskamrat (jag förlorade, tyck synd om mig), sett en hel del kortfilmer och ätit choklad. (Jag kunde inte bära smärtan av att se den övergiven.) Jag känner att jag börjar efterlikna min käre far allt mer. Det jag helst av allt vill göra är att hugga ved i det mörkaste av Småland, göra upp en brasa och sitta med yllesockor framför elden med en kopp choklad i handen, och inte fundera så hemskt mycket över livets besvärligheter.

Som jag inte befinner mig i det mörkaste Småland blir jag tvungen att hitta lämpliga substitut till allt detta. Dutta lite boll eller springa en runda är två bra förslag. (Bara jag avsöndrar tillräckliga mängder svett.) Sedan får jag väl tända ett stearinljus, och värma mig med en kopp té. Nej, just det, jag har ingen citron hemma. Svart vinbärssaft får duga.

Det här är The Raftman’s Razor av Keith Bearden.

Kära läsare,

en tidig morgon och solskenshumör förbyttes i ilska över vädrets uraktlåtenhet att glädja ett överlägset sinne. Det var i mörka tankar jag cyklade till föreläsningen om perception i morse. Någon nisse hade placerat föreläsningen i andra änden av universitetet, varför jag var tvungen att cykla en extra sträcka på några hundra meter. Jag kunde lika gärna ha stuckit någon med min bajonett, förutsatt att någon obehagade mig och jag hade en bajonett i fickan. (Av någon konstig anledning bär jag inte alltid med mig en bajonett, men denna min försummelse ska snart vara åtgärdad.) Av denna lilla psykologiska inblick kan ni gissa er till mitt själstillstånd när jag åhörde föreläsningen.

Själva föreläsningen var intressant. Det var mycket om visuella agnosier, djupperception och Gibson. I marginalerna skrev jag hyllningar till Eris och Mos Def. Mina tankar om att hugga ned någon till trots; jag försökte undvika mänsklig interaktion (vilket jag är ganska lysande på). På tillbakavägen fick jag emellertid en smärre chock. Vem stod på busshållplatsen, om inte en lumparkompis från Livgardet? Han kände igen mig, vilket är få förunnat nu när jag har bytt upp mig till en fin brun hatt. Efter ett kort, ehuru intressant, samtal bytte vi telefonnummer, och inget mer finns att skriva om saken.

Det här är dagens homoerotiska inslag, Guy Maddins Sissy Boy Slap Party:

Sjuende far i huset av Ivo Caprino. Det här är i mina ögon Caprinos bästa kortfilm. Tillsammans med Veslefrikk med fela såklart.

Del 1.

Del 2.

Jag har ett privilegium som är få svenskar förunnat. Eftersom jag är halvnorsk så har jag växt upp med Ivo Caprinos dockfilmer. Flåklypa Grand Prix, som visas varje julhelg i norsk television, må vara hans magnum opus, men den som är intresserad har mer att hämta från den här fantastiska mannen. Det här är en hittills okänd lutfiskfilm av Caprino. Jag klarar inte av att spara den till julen, tyvärr. Jag är en svag människa. Men ni måste älska det här.

Det här är veckans pressmeddelande: ”Tarantino vill göra svensk sexfilm.”

Första responsen: Hell yeah.

Quentin Tarantino har tidigare berättat att han är en stor fan av den svenska mjukporrvågen från sent 60-tal och början av 70-talet och framförallt den tidens stora svenska sexstjärna Christina Lindberg. Den är den sortens sexfilm han nu vill göra.

Som sagt: Hell yeah!

Jag behöver väl vid det här laget inte nämna att Christina Lindberg är en av den här bloggens stora favoriter. Och om Tarantino menar allvar med sin intention, då har vi verkligen något att se fram emot. Det kan helt enkelt inte bli fel.

Borde gå till föreläsning. Vill inte gå till föreläsning. Vill se Cannibal Holocaust. Ack, dessa val.

Utländska kultfilmer i all ära. Men är det ändå inte svenska kultfilmer som är skiten? Jag ska nu presentera två klassiska svenska filmer. De är kanske inte klassiska på samma sätt som Ingmar Bergmans filmer, men de är ändå typiska för svensk kultur i allmänhet och svensk film i synnerhet. (Jag intalar mig själv det i alla fall.) Variation är en intellektuell dygd. Därför har jag valt en pilsnerfilm från 30-talet, Pensionat Paradiset, och en film från det syndiga 70-talet, Thriller – En grym film. Det är som ni märker inte bara årtiondet som skiljer dessa filmer åt. Även om de har en del likheter. Men mest olikheter. Kanske. Jaja, det kommer att klarna.

Pensionat Paradiset (1937)

Vi börjar med den syndfria pilsnerfilmen. Det är såklart inte sant. Pensionat Paradiset är faktiskt, trots att den ter sig minst sagt oskyldig i moderna ögon, en av de mest utskällda filmerna i svensk filmhistoria. Den blev föremål för en seriös kulturdebatt år 1937. Ett ymnigt flöde av diverse dryckesvaror kan vara en del av förklaringen. Det är dessutom min pappas favoritfilm. Bara en sån sak.

Pensionat Paradiset väntar fint besök. Pensionatsvärdinnan Elviras svåger från Argentina ska nämligen komma på besök. Filmens huvudperson, skräddaren Julius (spelad av Thor Modéen), blir tvungen att utge sig vara svågern för att inte misstänkas för brott. Trots, eller tack vare, ymniga mängder av sprit, roliga, ibland tillkonstlade, förväxlingsscener och en Thor Modéen som framför ”en äkta Mexikanare”, är Pensionat Paradiset en härlig film. Man blir helt enkelt på bra humör. Och det är det inte många filmer som kan skryta med.

Se upp för:

  • Referenser till Snurretävlingen (motorbåtstävlingen som avslutar filmen).
  • Snapsar.
  • Thor Modéens fantastiska mimik.

 

Thriller – En grym film (1974)

Det påstås att Quentin Tarantino hämtade inspiration till Kill Bill från den här filmen. (Tillsammans med den japanska Lady Snowblood.) Han kallade Thriller den perfekta eller ultimata hämndhistorien. Jag försöker att inte överdriva sakernas tillstånd, och kallar helt enkelt Thriller för vad det är: Sveriges kultrulle numero uno.

Madeleine (spelad av Christina Lindberg) kidnappas och tvingas leva som prostituerad. Hon rymmer såklart och är fast besluten att hämnas sina oförrätter. Thriller är ur vissa synvinklar en sjukt dålig film. Skådespelarinsatserna är lama, historien rinner på som sirap, och av någon anledning har regissören Bo Arne Vibenius klippt in explicita samlagsscener för att visa … uhm, hur det går till? Ur en annan synvinkel är Thriller den perfekta kultfilmen. Det är den första film i modern tid som har blivit totalförbjuden av den svenska censuren. Mängden nakna kroppar är riklig. Christina Lindberg är dessutom den perfekta kultfiguren. Hon har till och med medverkat i en obskyr japansk sexploitationfilm (Sex and Fury, som jag har skrivit om här). Bara något sådant!

Se upp för:

  • Christina Lindbergs bröst.
  • Scenen där Madeleines ena öga skärs bort. Kroppen tillhörde en ung flicka som hade tagit självmord.
  • Sjuttiotalet.

Jag körde hem från Örebro ikväll. Det var en ganska märklig upplevelse. Jag är inte van att köra bil när det är mörkt, och det både skrämmer och tjusar mig. Jag känner mig såväl instängd som fri när jag susar fram i höstnatten. En gång försökte jag inleda ett samtal med mig själv, men även om jag inte kommer på någon bättre person att konversera med så tröttnade jag snart på att höra mig själv prata. Monologer har en viss tendens att bli ganska enformiga och förutsägbara. Jag behöver ibland lite mänsklig interaktion och stimulans för att kunna inleda långa haranger. Tugga på det ni.

Toumani Diabaté är annars min man för dagen.