You are currently browsing the monthly archive for juni 2008.

Dagens rocksteady. Jag vill här återknyta till ett tidigare resonemang. För många är Jamaica liktydigt med dreads, svettig rootsreggae och dålig hygien. Jag har inget emot svettig rootsreggae eller dreads (förutsatt att dessa företeelser inte leder till dålig hygien). Men för mig är Jamaica liktydigt med rocksteady. Om jag skulle rangordna den jamaicanska musiken efter stilperiod och med hjälp av en fotbollsmetafor så är dancehallen Michael Ballack, den tyske mittfältsgeneralen, som bara emellanåt levererar vad han kan och det med kraft, men som tyvärr saknar den riktiga finessen; rootsreggaen är Fredrik Ljungberg, en lirare som har sina bästa år bakom sig; rocksteadyn är däremot Andrés Iniesta, världens bästa passningsspelare, som tillsammans med Xavi ligger bakom Spaniens framgång, men som aldrig får den respekt han förtjänar. I stil och finess är rocksteadyn överlägsen rootsreggaen och dancehallen.

Det här är en låt jag har spelat sönder de senaste dagarna. ”True, True, True” av Ken Parker, en obesjungen legend i den jamaicanska musikhistorien. Om ni söker på ”Ken Parker” på wikipedia så kommer ni till en karaktär i en italiensk serie. Men det här är en annan snubbe. Parker hade en stor hit med ”My Whole World Is Falling Down”, som spelades in hos Coxsone Dodd i Studio One. ”True, True, True” är däremot inspelad i Treasure Isle. Jag kan inte motstå låtens optimistiska budskap, musikaliska arrangemang och Ken Parkers underbara röst. Ken Parker sjunger ”Every man can find a good woman”. Jag hoppas att dessa ord slår in. (Ännu en i raden av saker som borde ha blivit av tidigare.) I mellantiden låter jag mig förföras av ”True, True, True”.

Lyssna också på: ”My Whole World Is Falling Down” och ”Jimmy Brown”.

Nu tar jag sommarlov. Jag ska till Småland, Norge och England, i den ordningen. Om Sverige, mot all förmodan, går till semifinal styr jag stegen mot Österrike/Schweiz.

Jag vill att personer som kommer in här under sommaren möts av

The Floaters – ”Float On”

”Sagittarius, and my name is Johannes.”

och

The Manhattans – ”Shining Star”

Någon gång varje vecka snubblar ett par personer in på den här bloggen på sökorden ”vackra damer”. Det känns hemskt att inte kunna tillfredsställa detta högst mänskliga behov – att få se vackra damer. Jag är tyvärr ingen vacker dam. (Och inte ens en ful sådan, bör tilläggas, för att undvika missförstånd.) Jag hade tänkt bjuda ut min egen kropp för allmän beskådning, men de stackars personer som hittat hit på orden ”vackra damer” hade i sådana fall fått hälla is i kalsongerna. Jag vill bespara mina läsare alla kroppsliga obehag, och därför: tidernas vackraste skådespelerskor.

Jag hade lika gärna kunnat skriva ”mina favoritskådespelerskor”, men ”tidernas vackraste skådespelerskor” ger listan en oemotståndlig objektiv touch, som förhoppningsvis renderar reaktioner. Ja, eller tystar eventuell kritik.

10. Brigitte Bardot

Samma anledning som får mig att rygga bakåt inför en bild av Pamela Andersson får mig att placera Brigitte Bardot först på tionde plats. Jag minns en omröstning i Aftonblaskan för ungefär tio år sedan där läsarna skulle rösta fram vem av Pamela och Gillian Andersson som var sexigast. Om mitt minne inte sviker mig, så röstade flertalet för den livräddande och inte för den alienjagande Andersson. Wtf!?!!? Gillian Andersson är något av det sexigaste som vandrat på denna jord. När det kommer till en kamp mellan in-your-face-sexighet och subtil-sexighet så vinner det senare alla gånger. Om inte i plånboken, så i varje fall i min bok.

Och vad vill jag säga med det här? Jo, att Brigitte Bardot är alldeles för in-your-face-vacker för att komma högre på den här listan. Sen tycker jag fortfarande att hon ser lite konstig ut på vissa bilder och i vissa filmer. Som i Godards Masculin, féminin, där hon har en liten biroll.

Vi vandrar uppåt. Alltså neråt.

9. Jodie Foster

Den här bilden förklarar vad Foster gör på den här listan. Det finns en kylighet hos henne som gör att hon utstrålar elegans och en överjordisk, liksom sublim … äsch, vad snackar jag om? MILF!

Hon råkar också vara en av förra århundradets bästa skådespelerskor. (På den här listan är bara #2 i närheten.) Att glömma bort det är som att glömma bort att The Jackson Five har gjort funkiga ”Hum Along and Dance”, och bara fokusera på deras mer pop/souliga låtar.

Apropå musik. Jodie Foster kan sjunga på franska. Det är freaky. Och franska gör alla vackrare.

8. Emmanuelle Seigner

Huvudroll i Bitter Moon av Roman Polanski. Gift med densamme. Lucky bastard.

7. Catherine Deneuve

Om Jodie Foster är en isbit så är Catherine Deneuve ett glas flytande kväve. Bäst är hon i Polanskis Repulsion, kallast i Buñuels Belle de Jour (där Yves Saint Laurent har designat hennes kläder!) Buñuel använde ofta kyliga kvinnor i sina filmer. Jag tänker närmast på Silvia Pinal i Viridiana och Carole Bouquet i That Obscure Object of Desire, men ingen kommer i närheten av isdrottningen Deneuve.

Jag förstår inte vad hon säger, men det gör ingenting. Ingenting alls.

6. Charlize Theron

Bra saker med Australien: kängurur, The Adventures of Priscilla, Queen of the Desert, klimatet, Kylie Minogue, det där coola berget ute i öknen, Mel Gibson och Charlize Theron.

Tveksamma saker med Australien: Bee Gees och Savage Garden.

Dåliga saker med Australien: Crocodile Dundee, det där hålet i luften som gör att folk bränner sig, och Mel Gibson.

5. Soledad Miranda

Soledad Miranda stod på randen till ett internationellt genombrott när hon tragiskt nog avled i en bilolycka i Portugal. Hon är utanför Spanien numera känd endast av kultfilmskufar som jag. Hennes bästa insats (den enda jag har sett) är i Jesus Francos surrealistiska exploitationfilm Vampyros Lesbos, som i stämning påminner väldigt mycket om Lee Hazelwoods skiva A Cowboy in Sweden. Det har säkert att göra med det sjuttiotalsdammiga fotot, och det faktum att Soledad Miranda i Vampyros Lesbos spelar mot Ewa Strömberg, en svensk skådespelerska.

Vampyros Lesbos har en helt fantastisk inledningsscen som raskt lär skingra alla tvivel angående Miranda. (Ganska dålig bildkvalitet tyvärr.) Filmmusiken är grym!

4. Grace Kelly

Jag tror inte att jag har sett en enda film med Grace Kelly. Och jag har knappt sett ett tjugotal fotografier. Ändå hamnar hon fyra på min lista över tidernas vackraste skådespelerskor. Hur har det gått till?

Att dra slutsatser utifrån begränsade utgångspunkter tar jag som en av mina största förtjänster.

3. Scarlett Johansson

Till skillnad från Grace Kelly handlar det i Scarlett Johanssons fall nästan om ett överflöd av information. Finns det inte en risk att denna överproduktion leder till leda och uttjatning? Jo, ni ser, miss Johansson hamnar först på tredje plats.

Jag tycker också att det är dags att avliva myten om att miss Johansson skulle vara en bra skådespelerska. Match Point, The Island? Hon är visserligen bra i Ghost World, men det är en (1) film. Kom igen.

2. Halle Berry

När jag tänker på Halle Berry så tänker jag inte, som alla andra verkar göra, på en viss scen i Monsters Ball eller en viss scen i Swordfish. Jag tänker däremot på Boomerang, en ganska medioker film med Eddie Murphy i huvudrollen (och en medioker Eddie Murphy-film är verkligen medioker), där Halle Berry gör en ganska slät figur. Vacker? Onekligen. Men inte med den oemotståndliga karisma hon har skaffat sig.

Halle Berry blir vackrare för varje år.

1. Carole Bouquet

Vackrast i alla bemärkelser. Jag skulle kunna sprida superlativ omkring mig, men jag låter den här bilden sammanfatta min poäng.

Jag vet, jag vet, je sais. Så här säger varje vit kille med lite förkärlek för musik från den där lilla ön i Antillerna. Men … ja, sommar är reggae. Så, här är lite tips; för promenaden ner till stranden, för eftermiddagen i hängmattan, eller, som i mitt fall, för dagen i ett svettigt studentrum framför datorn skrivandes på en jävla b-uppsats.

Half Pint – ”Greetings”

I min mening en av de bättre tidiga dancehall-låtarna. Jag går och nynnar på den här jämt och ständigt. ”You live the life you love/you love the life you live … Greetings I bring, from Jah/To all raggamuffin!” Otroligt smittsam.

Alpha Blondy – ”Sebe Allah Y’e”

Från Apartheid is Nazism, Alpha Blondys bästa skiva. Reggae med en afrikansk touch. Det kan inte bli annat än underbart.

Junior Byles – ”Fade Away”

Från soundtracket till Rockers, en jamaicansk film jag har skrivit om tidigare. Med den här singeln stod han på randen till ett internationellt genombrott. Då dog Haile Selassie och Junior Byles gick ner i en depression. Kanske lite väl nedtonad för somriga dagar, men strunt samma.

The Mighty Diamonds – ”Go Seek Your Rights”

En av de bättre låtarna från Right Time, tidernas femte bästa reggaeskiva.

Annars roar jag mig med hur lika omslagen till Right Time och The Itals Give Me Power! är.

Så jäkla sköna!