You are currently browsing the monthly archive for februari 2008.

Det kan inte ha undgått någon: de amerikanska primärvalen är i full gång, och som vanligt tror kändiseliten att de har någonting att tillföra. Det präktigaste exemplet är förstås ”Yes We Can”-låten, där Will.i.am och andra godhjärtade kändisar rapar ur sig plattityder och intetsägande fraser av Barack Obama.

Scarlett Johansson till trots, jag föredrar Prodigys analys:

Annonser

”Fatty Fatty”, The Heptones klassiska hit från 1966, är kanske det slutgiltiga beviset för den poäng jag försökte göra i mitt förra inlägg. ”Fatty Fatty” innehåller inte bara suggestiva sexuella referenser, den är dessutom en av de bästa låtarna från Jamaica – överhuvudtaget! Leroy Sibbles röst skänker låten dess oemotståndliga, förföriska karaktär.

Såhär berättar Leroy Sibbles om hur låten kom till:

I was in the yard playing the guitar. The other Heptones were at work. Most of the time I used to stay home and just write tunes, me alone. When they come home in the evening we just put what I wrote together. So me a fool round and this fat lady name Miss B walk in. She was short and fat, short and round, she walk like a little duck. She was a big woman to me, a middle-age woman in her thirties. We were only teenagers that time, about 17 or 18. Miss B come in and like a joke I sing, ”I need a fat girl”. Of course ”fat girl” is like a compliment to a woman here in Jamaica. From I sing that, the whole tune come together. After that every day in the bush somebody ask me to sing it. It was a hit before we even recorded it. ”Fatty” played twice on the air and then they banned it, say it will spoil the children. But that was good. Because everywhere for months and months it was ”Fatty”, on the streets, on the jukeboxes. That was when people started knowing The Heptones.

Det finns personer som ständigt förfasar sig över mängden ‘slackness’ (dvs. sexuella referenser) i jamaicansk musik. Det är främst mot dancehall/ragga som den här kritiken riktar sig. Tillsammans med den här kritiken kommer vanligtvis en idealisering av musiken som gjordes av Alton Ellis och grabbarna. Hur kunde det här bli det här på fyrtio år, liksom? På den gamla goda tiden sjöng man tjusiga kärleksballader minsann. Nu handlar allt bara om sex, sex och, ja, sex.

Det är en sak att kritisera dancehall/ragga för att vara musikaliskt innehållslös och en tillbakagång i jämförelse med musiken som gjordes innan Bob Marley dog (vilket är delvis sant), och för att vara homofobisk och sexistisk (vilket också är delvis sant). Det är dock en helt annan sak att kritisera mängden slackness i musiken och samtidigt tro att det är ett nytt fenomen i jamaicansk musik. De sexuella referenserna fanns där redan från början. Det här är en post för att bevisa detta faktum.

Vi börjar med en av mina favoriter. ”Pussy Galore” av Lee ”Scratch” Perry. Han backas upp av inga mindre än the Wailers. Lee Perry inleder med ”every man loves pussy galore” och fortsätter med de subtila raderna ”dark as dungeon, deep as a well, sweet as honey and it nice no hell. Is what dat?”

Prince Buster är den ultimata källan för slackness i ska. ”Big Five” är kanske den mest kända, eftersom den inspirerade Judge Dreads serie av hyllningar till Prince Buster. Det här är ”Wreck a Pum Pum”, som sjungs till melodin till julsången ”Little Drummer Boy”. Och jag som tyckte att texten var hädisk nog: ”Tonight I want to wreck a pum pum/fat, fat girl to wreck a pum pum/and if she’s ugly, I don’t mind” och så vidare.

Prince Busters skiva Wreck a Pum Pum inkluderade också tjejernas svar på ”Wreck a Pum Pum”, nämligen ”Wreck a Buddy” som definitivt inte är mindre explicit.

Och så ännu en klassiker. ”Wet Dream” av Max Romeo. Det var för låtar som denna som Max Romeo var känd innan War Ina Babylon, tidernas sjätte bästa reggaeskiva.

Every night mi go to sleep mi have wet dreams
Lie down gal let me push it up push it up lie down

Och till sist: ”Rum and Pum Pum” av Lloydie and The Lowbites. Lloydie and The Lowbites gjorde den klassiska slackness-skivan Censored. När Censored blev en succe följde de upp den med Too Hot Too Handle, på vilken man kan finna det här spåret.

Allt det här talar för att slackness, tvärtemot vad vissa anser, är en integrerad del av den jamaicanska musikhistorien. Att förneka det vore som att förneka en stor del av denna. Att slackness har tagit större plats på senare år kan inte förvåna någon; förändringar i samhället får alltid konsekvenser för musiken. På gott och på ont är den ökande mängden slackness ett uttryck för den sexuella frigjordheten. (Även om det givetvis går att argumentera för att dessa uttryck håller sig inom traditionella könsmönster, vilket iofs. delvis motsägs av kvinnliga artister som Lady Saw.)

Tänk på det här nästa gång ni lyssnar på ”Loser”.

TV6 förstörde min natt. Jag skulle se The Killer med Chow Yun-Fat, men textningen i filmen låg ett par minuter efter. Och eftersom min kinesiska är lite rostig hängde jag inte med i dialogen. Nu är det såklart inte dialogen som är det viktigaste i en Hong Kong-film, men det skulle vara trevligt att veta vad som händer när det händer i filmen, och inte ett par minuter senare. Jag stängde av TV:n efter tjugo minuter. Det värsta var att jag hade laddat upp med choklad och glass. Till vilken nytta!?

Jag missade visserligen The Killer, men tidigare på kvällen såg jag Cloverfield, en mycket hajpad monsterfilm av teamet bakom Lost. Ni har kanske hört talas om den. Ur ett handkameraperspektiv skildrar den hur ett monster, med det skräckinjagande namnet Cloverfield, attackerar New York. Vi får följa en grupp människors kamp om överlevnad. En blandning mellan Godzilla och Blair Witch Project helt enkelt.

Cloverfield har fått ett väldigt blandat mottagande. Det finns dem som gillar den starkt, som Nerikes Allehandas recensent. Men det finns också dem som ogillar den starkt. Jag noterade att många lämnade bion besvikna över vad de precis hade fått se. Jag tror att man kan dela upp de personer som ogillade Cloverfield i två grupper: dels dem som ville ha ännu en Godzilla och dels dem som trodde att Cloverfield skulle ta monsterfilmsgenren till nästa nivå och som blev besvikna när filmen inte riktigt motsvarade de högt ställda förhoppningarna. Den förstnämnda gruppen utgörs av ointressanta, filmointresserade personer, och vi kan därför lämna den därhän. Den andra gruppen är dock mer intressant. De klagar på den banala kärlekshistorien, den icke-roliga kameramannen med sina slapsticks, och andra saker som jag inte kan avslöja utan att förstöra filmupplevelsen för eventuella läsare av den här texten. Kritiken är inte alls oförtjänt. Men först till det som gjorde att jag gillade filmen. Den skildrar katastrofen på ett sätt som är överlägset alla andra katastroffilmer. Handkameran stör inte alls, utan ger filmen en skön känsla av autenticitet. Jag håller däremot med om vissa delar av kritiken mot filmen, även om jag anser att det är saker som inte på ett avgörande sätt påverkar helhetsomdömet. Det är stundtals lite för förutsägbart och tramsigt (ja, jag tänker på kameramannen) för att få högsta betyg.

Nu till något helt annat.

Det här är en låt av the Misunderstood.

Ibland kommer man till insikt om vissa populärkulturella (… man kan antagligen kalla dem) rättesnören eller vägledningar när det redan är för sent att göra något åt saken. Man bör t.ex. försöka se filmer av George Clooney innan man ser honom i Cityakuten, man bör se Ben och Gunnar – En liten film om manlig vänskap innan man ser Casablanca och Team America innan man ser något av Michael Moore, och när man ska beta av Liz Phairs diskografi ska man göra det i kronologisk ordning.

För övrigt anser jag att Vampire Weekends nya skiva låter bra. Välsvarvad pop. Och den som letar riktigt noga kan till och med hitta ett Oxfordkomma i det här inlägget.

Det här är Arturo Sandoval som trumpetbattlar Dizzy Gillespie. 1.10 är ett fint ögonblick.

Jag antar att det är ett tidens tecken att Jimmy Cliffs klassiska reggaehit ”You Can Get It If You Really Want” förminskas till vinjett och försäljningsargument för Bosch vitvaror. Det gör det emellertid inte mindre förkastligt. I BBC:s dokumentär Reggae: The Story of Jamaican Music berättar regissören Perry Henzell om sin film The Harder They Come, i vilken Jimmy Cliff spelar huvudrollen som Ivan, en ung man begåvad med en himmelsk röst som söker lyckan i Kingston.

The Harder They Come is really about … can the little man get through, can a poor man get through? The story about an illusion. The promise of the city was a very cruel illusion. Because, somebody like Ivan coming to the big city … and ”you can get it if you really want” … well the fact is that you can’t get it if you really want. No matter how hard you try. You know, a dream will not see you through.

”You Can Get It If You Really Want” och Bosch vill att vi ska tänka på miljövänliga diskmaskiner och kylskåp med automatisk avfrostning.