You are currently browsing the monthly archive for juni 2007.

Är det inte en märklig ironi, att ord, som i grund och botten är ämnade för vår nytta, är de hinder över vilka mänskligheten måste ta sig, för att nå insikt? Ord är mystiska entiteter. De är så mystiska att många filosofer (i Platons efterföljd) har velat upphöja några av dem till en icke-sinnlig, tidlös värld, och därefter göra gällande att alla enskilda ting i vår värld enbart är exemplifieringar av dessa perverst perfekta allmänbegrepp. Men jag vill inte tala om Platon eller allmänbegreppens ontologiska status, jag vill tala om den del av verkligheten som inte kan nås av orden och över vilken allmänbegreppen inte råder. Det är där konsten spelar ut sin roll. Med hjälp av konsten kan vi formulera det som inte kan kläs i ord (och därmed har vi ringat in en del av konstens funktion). Problemet, om man nu kan kalla det för ett problem, och det både kan och ska man, är att folk i allmänhet inte är medvetna om ordens brister. Det gör dem också omedvetna om den del av verkligheten som inte går att förklara eller beskriva med hjälp av orden. Misstaget de gör är att förväxla kartan med landet.

 

Bra insiktsfull konst?

Annonser

Wailing Souls framför ”Shark Attack” hos Jay Leno. (Ca. 49 MB.) En perfekt partylåt till ett sjukt smittande sound. Och live är låten typ hundra gånger bättre än på skiva. Så här ska det gå till! Den inte alls lika underbara (och till soundet lite slätstrukna), men fortfarande hänförande, musikvideon hittar ni här.

Jag har bestämt att det här ska bli min sommarblogg. Lite mer frekvent bloggande utlovas därmed. Jag har precis läst klart Människans själ under socialismen av Oscar Wilde, en ur många aspekter fascinerande liten stridsskrift. Wilde förespråkar en omdaning av samhället, från penningsamhället till (vad jag kommer att kalla) en socialistisk individualism. (Istället för en ”individualistisk socialism”; socialismen är för Wilde bara en väg till individualismen.) Socialismen ligger i avskaffandet av privat ägande, och individualismen ligger i avsaknaden av statsmakt. (Ja, Wilde influerades bland annat av anarkisten Kropotkin, som han till och med sägs ha mött.) När makten avskaffas, skriver Wilde, står vägen öppen för självförverkligande. All makt är av ondo.

Det här inlägget ska emellertid kontrastera Wildes socialistiska individualism med anarkokapitalismen, dvs. den liberala inriktning som förespråkar ett avskaffande av statsapparaten, men med en bibehållen äganderätt. Både Wilde och anarkokapitalisten vill avskaffa staten, men de skiljer sig åt ifråga om det privata ägandet. Likheterna dem emellan framgår med all önskvärd tydlighet om man jämför Wildes inledningsord i Människans själ under socialismen med retoriken från anarkokapitalistiskt håll.

Den största fördelen med att införa socialism är utan tvekan det faktum att socialismen skulle befria oss från den trista nödvändigheten att leva för andra. Under nuvarande förhållanden vilar detta tvång så tungt på oss att det knappast finns någon som undgår det.
(…)
De allra flesta förslösar sina liv genom osund och överdriven altruism – de tvingas helt enkelt att på så sätt förstöra livet.

Wilde fortsätter med en attack på välgörenheten. Lösningen på fattigdomsproblemet är inte allmosor, utan en omdaning av samhället som gör fattigdomen omöjlig. Vi som har läst en hel del anarkokapitalistisk (eller libertarianistisk eller objektivistisk) litteratur känner igen retoriken. I Atlas Shrugged målar Ayn Rand upp ett samhälle i vilket alla lever, inte för deras egen skull, utan för alla andras. Det samhället går under, när individerna som skapar välstånd vägrar att förlika sig med det samhälle som kväver deras produktivitet. Altruismen utmålas av Rand som något ont. Att leva för sin egen skull är däremot det främsta moraliska imperativet.

Min poäng med det här inlägget är att beröringspunkterna mellan den frihetliga högern och den frihetliga vänstern är väldigt många, vilket många företrädare för respektive inriktning blundar för. Det är förvånande att så få från den frihetliga vänstern har läst Nozick eller Rand, och lika förvånande är det att så få från den frihetliga högern har läst Kropotkin eller Wilde. Det här speglar människans benägenhet att låsa sitt synfält, och kategoriskt avfärda andra tankar, idéer och influenser, vilket i slutändan är bundet att leda till inskränkthet och indolens. De stampar på samma plätt om och om igen, och när de får ont i fötterna byter de bara skor. Jag försöker sjunga vidsynthetens lov. Därför står Karl Marx på min läslista. Insikt kommer inte av en stilla sjögång, utan av ett idéernas sjöslag.

De kom, såg, vinglade till, och åkte hem till götet. Ungefär så kan man sammanfatta The Tough Alliance’s spelning på Satin i Örebro i fredags. Mina förväntningar var inte skyhöga; ryktet gjorde gällande att TTA spelar playback i en halvtimme och – om man har tur – slår sönder några stolar eller annan interiör. Av det senare fick vi tyvärr ingen demonstration, men spelningen tog ungefär en halvtimme, och emellanåt försökte de faktiskt forma munnen till texterna. Det omedelbara intrycket av grabbarna i The Tough Alliance var av två tonåringar som äntrar en badflotte och som försöker välta den i sank. Mycket energi det vill säga, och det får man naturligtvis ge dem kredit för. De var också dyngraka, vilket ibland verkar till artisternas fördel, men den här spelningen måste utgöra ett illustrativt motexempel. Om jag vill se fylledans och bristfällig mimning så tar jag och studerar ett dansgolv efter midnattstimman, och sanningen å säga är inte ens det särskilt upplyftande. Spelningen utmynnade i ett antiklimax i och med att TTA plötsligt försvann från scenen. Jag vandrade ut i sommarnatten, lite modfälld och besviken. Inte ens det faktum att TTA är ett bra band kunde överskugga att det här var en ganska bedrövlig spelning. Väl hemma spelade jag U Roy och Deltron 3030, och stampade takten i skuggan av ett borttynande rus och en bortdomnande hörsel.

… Men jag tar hellre en bedrövlig spelning av TTA framför en hyfsad av (fyll i valfritt skitband).

För min del är sommar lika med reggae. Därför har det blivit mycket reggae nu när sommaren inte bara står för dörren, utan redan har klampat in i farstun, utan hänsyn till alla oss som inte uppskattar solbränna, halvnakna gubbar och skrikande ungar. Men det finns såklart bra saker med sommaren också. Reggae i synnerhet. Ända sedan den första jamaicanen pejlade in R&B från New Orleans på sin transistorradio har Jamaica skämt bort oss med högklassisk musik. Från Augustus Pablo till Buju Banton.

Här får ni ett litet smakprov av Linton Kwesi Johnson, en av de största dubpoeterna. Låten är från hans andra skiva, Forces of Victory; en skiva med väldigt politiska texter, något som är utmärkande för dubpoesin.

Linton Kwesi Johnson – Want Fi Goh Rave