You are currently browsing the monthly archive for mars 2007.

Explosions in the Sky får mig att känna mig ensam. Jag blickar över ett stort tomrum, omgiven av tomrum. Jag kanske till och med känner mig lite tårögt melankolisk, vid tanken på ensamheten, den upplevda, och den verkliga. Men trots tomheten fylls jag emellanåt av glädje, av hoppfullhet och tillförsikt. Det är antagligen det som utmärker ett bra postrockband: att de lyckas framkalla både smärta och glädje, ibland till och med samtidigt. Med All of a Sudden, I Miss Everyone tar Explosions in the Sky inte postrocken till nya höjder, men skivan är trots det en fullgod fortsättning på jakten efter den postrockiska perfektionen. Som alltid är det svårt att betygsätta Explosions in the Sky (vilket antagligen är fallet med de flesta postrockband) men 8/10 verkar rättvist, speciellt i ljuset av deras tidigare skivor. (The Earth is Not a Cold Dead Place är trots allt några halmstrån vassare.) För dig som älskar Explosions in the Sky och postrock i allmänhet är det här ett givet val.

8/10

… är Jennifer Lopez, vars nya skiva Como ama una mujer åker jojo bland betygen av skivrecensenterna. Från Nerikes Allehanda (1/5), till Aftonbladet (3/5) och Svenska Dagbladet (5/6). Hur låter då miss Lopez nya skiva? Inte så jätteupphetsande efter vad som sägs.

För att ni ska förstå lite av Captain Beefhearts storhet. (Se förra inlägget också.) En intervju med honom hittar ni här.

Six Demon Bag av Man Man var kanske 2006 års mest spännande (och bästroliga) skiva. När jag hörde dem för ett par veckor sedan bestämde jag mig för att följa i Man Mans spår, luska ut vilka Man Man har inspirerats av och vilka de i sin tur har inspirerats av, och se hur långt tillbaka i tiden jag kan komma. Nu har jag gjort det, och det här är vad jag har kommit fram till.

Tom Waits är första nedslaget för vår exposé. Du lyssnar på Closing Time, Tom Waits debutskiva från 1973, myser en smula (ty det är fantastisk musik), men inser att det inte liknar Man Man ett enda dugg. Du skulle gärna vilja lyssna på hela skivan; har du bråttom lyssnar du på ”Ol’ 55”, ”Old Shoes (& Picture Postcards)” och ”Martha”, och fortsätter jakten. För effektens skull hoppar du fram till 1983 och Waits nionde skiva, Swordfishtrombones. Inför den här skivan hade Waits bytt producent, manager och skivbolag, och resultatet är helt otroligt. Du lyssnar på ”Underground” och ”16 Shells from a Thirty-Ought Six”. Det här påminner en hel del om Man Man: den burdusa stämman, pianoklinket, allt är rätt.

 

Tom Waits har sagt att hans musikaliska metamorfos inspirerades av Captain Beefheart, och därför rör vi oss sexton år tillbaka i tiden, till år 1967 och Captain Beefhearts första skiva, Safe as Milk. Det här är så bra att du bara måste lyssna på hela skivan. Men ”Sure ‘Nuff ‘N Yes I Do” och ”Abba Zaba” skänker dig störst behag. Du fortsätter till Captain Beefhearts mest kända och mest otillgängliga skiva, Trout Mask Replica (1969), och till Doc at the Radar Station (1980), som också är ruskigt bra. ”Hot Head” och ”Run Paint Run Run” från den senare skivan är två måsten.

Captain Beefheart inspirerades i sin tur av Howlin’ Wolf, en något udda karaktär i blueshistorien. Lyssna på ”Spoonful” och ”Smokestack Lightnin'” som båda kom med på Rolling Stones lista över tidernas 500 bästa låtar. Nu har vi kommit en bra bit på vägen att hitta rötterna till Man Mans sound. För tillfället nöjer vi oss här, och lyssnar igenom allt ännu en gång.

Muddy Waters förgyller min söndag. Nu ska jag läsa Platon i solskenet.

Säkert hälften av alla som hittar till den här bloggen gör det genom musikvideon till ”Vi kommer att dö samtidigt” av Säkert!. (Recensionen av skivan hittar ni förresten här.) Med det i tankarna så måste jag passa på att tipsa om Musikbyrån ikväll, där Annika Norling och Ola Salo (vem är det?) ska diskutera vad som gör en skiva klassisk. Det blir säkert intressant. Ok, jag ska sluta.

I sina bästa stunder låter Menomena som Det nya experimentella, precis som Animal Collective lät för några år sedan. (Tänk bara Here Comes the Indian.) Friend and Foe, Menomenas andra skiva, är energisk, lekfull och, i sina bästa stunder, väldigt, väldigt bra. Favoritspår är ”The Pelican”, som påminner lite om Man Man, ”Rotten Hell”, som på ett perfekt vis bryter av mot det tidigare spåret, och ”My My”, som antagligen är den musikaliska höjdpunkten på skivan (men som slutar mitt i ett crescendo, vilket är synd, och lite irriterande). Som jag skrev för några dagar sedan så kan Menomena närmast jämföras med Caribou, Hot Chip, Architecture in Helsinki och just Animal Collective. Men jämförelserna gör inte riktigt Menomena rättvisa (även om Friend and Foe inte kommer upp i Hot Chips eller Caribous klass). Menomena skiljer sig från de uppräknade banden: de kör sin egen grej, har sitt eget sound, även om influenserna är tydliga. Jag har skrivit ”i sina bästa stunder” två gånger, vilket antyder att skivan har vissa svagheter. Alla låtar håller inte samma höga klass, det finns en eller ett par rena transportsträckor, och helheten känns inte alldeles gedigen. Men i sina bästa stunder är Menomena riktigt grymma. Ett band att hålla utkik för i framtiden.

7/10

Musikvideon till Who Cares What the Question is, den första singeln på The Bees nya skiva, Octopus, som kommer ut i dagarna. Kan vara värd att kolla upp, deras tidigare skivor lovar stort.

King of Chicago Blues, av (eller med, rättare sagt) Muddy Waters, har ankommit till slutstationen. Tyvärr är försändelsen med Robert Johnson försenad; Muddy Waters har gjort några remakes av Johnsons låtar, och jag vill ju höra originalen först. I mellomtida får jag väl fortsätta lyssna på Miles Davis och mina nittiotalsskivor. Jo, just det, lite 90-tal är aldrig fel. Dagens nittiotalsskiva är Keep it Like a Secret av Built to Spill, som släpptes ett år före milleniumet, och som definitivt måste räknas till Built to Spills bästa arbeten. (Tillsammans med Perfect From Now On.) Keep it Like a Secret är samtidigt (trots det?) Built to Spills mest tillmötesgående skiva. Låtarna är förhållandevis korta och kompakta, och som allmusic.com mycket riktigt påpekar, kan skivan beskrivas som Built to Spills ”popskiva”. (Men det är inte riktigt Herman Dune.) Nostalgilåten Carry the Zero, sentimentala Else och sluteuforin Broken Chairs är de bästa spåren på skivan. Sammantaget en fantastisk helhet. Jag vacklar mellan 9/10 och 10/10. Några år till, och Keep it Like a Secret är en fullpoängare.

9/10

Så här går det till: Jag lyssnar på en skiva ganska ihärdigt tills jag har fått ett bra grepp om den, släpper den ur tankarna, och går vidare. Eller, det är så det brukar gå till. Vissa skivor vägrar att lämna det undermedvetna, och man märker att man ständigt återkommer till dem, för att låta sig underhållas, fascineras, gripas, eller något liknande. Skivorna blir på så vis en del av en. Illiniose av Sufjan Stevens har t.ex. etsat sig fast i mitt sinne. Jag lyssnade på Illinoise under en bilresa till Norge, och lät mig förföras. Jag har inte riktigt kunna släppa den sedan dess.

Andrew Birds skivor har onekligen kvalitéer som gör att hans skivor kan visa sig ha samma suggestiva kraft. Armchair Apocrypha kan mycket väl visa sig vara en av dessa skivor. Att Andrew Bird är mannen, ja, det är redan klarlagt. Jag insåg det när jag såg honom som Dr. Stringz för någon månad sedan. Så anspråkslös, så bra.

Armchair Apocrypha, Andrew Birds sjätte fullängdare, skiljer sig inte nämnvärt från hans senaste skiva, Andrew Bird & the Mysterious Production of Eggs, men det innebär inte att Armchair Apocrypha inte är minst lika bra. Armchair Apocrypha innehåller inget bottennapp, inga låtar som inte är bra i och för sig själva, och även om det känns suspekt att tala om artisters storhet i termer av deras lägstanivå, så måste Andrew Birds största styrka vara hans otroliga jämnhet och höga lägstanivå. Armchair Apocrypha är ett stämningsfullt bevis på Andrew Birds storhet.

Andrew Bird – Heretics

8/10