You are currently browsing the monthly archive for maj 2007.

Jag måste bara kommentera den här omröstningen om tidernas största rockgrupp som några radiostationer genomförde i Storbritannien. Att The Kinks inte platsar bland de fyrtio främsta banden, att Blur vinner och att Arctic Monkeys hamnar på fjärde plats (sic!), visar att man inte ska ta sådana omröstningar på något större allvar. Blur har förvisso några riktigt gedigna skivor bakom sig, och Arctic Monkeys kan ha några framför sig (trots musikvideon till ”Brianstorm”, som jag betraktar som en plump i protokollet), men varken Blur eller Arctic Monkeys hör hemma på listan över de största rockbanden; de 10 första platserna, det vill säga. Ingen kan ju mena att ett band som har släppt två fullt godkända skivor (Arctic Monkeys) är större än ett band som har släppt några helt jävla fantastiska (Pink Floyd/The Kinks/Wire/The Jam…). Och var är The Smiths?

En duett mellan Tracy Chapman och B.B. King. Som en av mina lumpenkompisar skulle ha uttryckt saken: Åhåhååå. Men i en positiv bemärkelse, förstås.

Ok, nu är jag överkörd.

Jaa! Jag har precis lyckats kväva en spontan glädjeyttring, men bloggen är lika mottaglig som alltid. Inte för att det är något fel med spontana glädjeyttringar – jag är för spontanitet och glädje – det är bara det att min hals för nuvarande försöker undvika toner över 10 decibel. Jag beställde God in Three Persons av The Residents, Djam Leelii av Baaba Maal och Masour Seck, och And Their Refinement of the Decline av Stars of the Lid, över internet för någon vecka sedan. (Från en amerikansk internetaffär, givetvis.) Gudinnan är på min sida: De har redan anlänt till min enkla boning. Ja, förutom den tredje och sista skivan, den behagar inte infinna sig. Men den skickades ett par dagar senare, av någon outgrundlig anledning. Det är just den tredje och sista skivan ni får en recension av om någon vecka – den är från det här året. Jag tänker jämföra den med Copia av Eluvium som jag recenserade för någon månad sedan. Annars ser jag mest fram emot God in Three Persons. Jag ska ägna kvällen åt den. Eskimo lämnade mig ganska överkörd, och jag hoppas på något liknande igen. Djam Leelii lyssnar jag på just nu. Jajamänsan.

Nu har han gjort sina 1000 mål, Romario, ”O Rei do Gol”. Och nu är han definitivt däruppe tillsammans med de riktigt stora måltjuvarna som Fontaine och Gerd Müller.

Jag såg självklart när Kelis milkshakade på MTV för några år sedan. Den låten var rolig, och lite bra. Inte visste jag att det gömde sig en utmärkt artist bakom den addiktiva (nytt ord, skriv upp!) musikvideon. Kaleidoscope från det underbara 90-talets sista år är riktigt bra. Jag gillar rösten, texterna, melodierna. ”Caught Out There” är antagligen bäst. Tyvärr är skivan uppemot en kvart för lång, men jag dricker även om det är lite smolk i bägaren. Sådan är jag.

Elaka stämmor försöker göra gällande att jag inte har något att göra om dagarna. Det stämmer såklart inte. Handlingskraftiga män kommer alltid på någonting karaktärsdanande att sysselsätta sig med. Igår skalade jag makrosstjälkar och la dem i vatten, och idag bollade jag med en jongleringsboll mot taket i någon timme. Jag försökte komma så nära taket som möjligt, utan att nudda det. Imorgon ska jag peta bort lite skinn från ena stortån. Jag ser redan fram mot ännu en givande dag.

Vad Mary inte vet, är att alla färger snart är försvunna.

Penguin Cafe Orchestra, Detektivbyråns föregångare, här med ”Music for a Found Harmonium”. Skivan Oskar und Leni är värd att kolla upp. Detektivbyrån också, såklart.

Jag måste förklara varför det står som det står under bloggens namn. Skratta inte nu. Det är från en dikt som jag skrev för några år sedan.

var väg synes mig
för vandring,
väl värd att vandra
varligt fram

enär var väg är beströdd
av bär med ljuva namn

frukta var väg
vars färd för
från salig fröjd
till bugad sorg

men fröjdas för
de stunder av sällhet, av vilka
vår väg är beströdd
varthän vägen än för

enär var väg är beströdd
av bär med ljuva namn