You are currently browsing the monthly archive for oktober 2007.

Jag hoppas att ni inte missade att Svt hade den goda smaken att sända en av John Waters filmer ikväll. Hairspray var filmen, passande nog, eftersom en remake precis har gått upp på di svenska biograferna. Skön film, originalet. Den är inte i närheten av Waters mästerverk, Pink Flamingos, men lagom freaky för att tillfredsställa. Ricky Lake överraskar, Divine briljerar som vanligt i en av birollerna, och Mink Stole är lika hysterisk som vanligt.

Det här är Divine med ”Shake It Up”. Om ni letar hittar ni säkert klippet där Divine äter hundbajs. Säg inte att jag inte vet vad ni vill ha.

Igår var det två personer som hittade hit genom att söka på ”sadistiska inslag i film”. Jag vill inte göra någon besviken, så här kommer några tips och förslag för alla sadister som är intresserade av sadistiska inslag i film. (Alla sadister är intresserade av sadistiska inslag i film, alltså är alla intresserade av sadistiska inslag i film sadister. Men det där får ni lära er på logikkurserna.) Det blir klassiker i genren, men jag hoppas ni har överseende.

För det första måste ni se Cannibal Holocaust, en riktig feelgood-rulle om några antropologer som genomför en fältstudie i Amazonas djungel, där det bor trevliga infödingar, otrevliga infödingar och kannibaler. Naturtillståndet utmärks enligt Hobbes av ”war of all against all” och livet där är ”solitary, poor, nasty, brutish, and short”. Go figure. Det som är bra med Cannibal Holocaust är att den inte är lika enkelspårig som min beskrivning. Den vänder vår egna fascination inför döden, kannibalism och våld emot oss. Precis samma sak gör Michael Haneke i Funny Games, i vilken två unga män tar en familj i fångenskap och utför diverse sadistiska experiment på dem. En av de unga männen (den mest manipulativa jäveln, den charmige Arno Frisch) vänder sig en gång till kameran och frågar varför vi fortsätter att titta. Varför gör vi det?

My films are intended as polemical statements against the American ‘barrel down’ cinema and its dis-empowerment of the spectator. They are an appeal for a cinema of insistent questions instead of false (because too quick) answers, for clarifying distance in place of violating closeness, for provocation and dialogue instead of consumption and consensus.

Även om man, som jag, anser att Haneke överdriver en aning, så måste man erkänna att han ställer viktiga frågor. Jo, på riktigt.

Det här för oss till ännu en given film för alla sadister därute, nämligen Pasolinis Salò o le 120 giornate di Sodoma (Salo, or the 120 Days of Sodom, för er som inte talar italienska), en orgie i förnedrande scener. Man kan se Salò som ett föregripande av den moderna dokusåpan, men det vore att förenkla saken en aning. Salò handlar ytterst också i slutändan om den eviga frågan: varför fortsätter vi att titta? Robinson-Robban och Linda Rosing illustrerar samma fenomen, men de ställer aldrig frågan. Därför behövs Haneke och grabbarna.

Nu har jag intellektualiserat hela inlägget. Gemensamt för alla dessa filmer är att de använder sig av sadistiska inslag för att göra en poäng om den mänskliga naturen. Det är kanske anledningen till att jag bara kommer på dessa filmer. Eller så har jag bara jävligt dålig fantasti. Ni avgör.

Från Salo, or the 120 Days of Sodom

Dags för ännu en film att leta sig in i Er hippocampus och stanna där för evigt. Filmen för dagen är Bruno Bozzettos Allegro Non Troppo, en animerad film från 1977. Bruno Bozzetto är som alla vet en italiensk animatör, mest känd för den animerade karaktären Signor Rossi. Det här är Signor Rossi:

Signor Rossi är med i Allegro Non Troppo, men brinner upp med pappret han är ritad på. Signor Rossi är en i mina ögon ganska färglös karaktär. Jag ger er hellre ett annat, lite mer samhällskritiskt klipp, för att illustrera Bozzettos stil.

Men till filmen. Allegro Non Troppo innehåller en icke-animerad ramberättelse i vilken en elak teaterdirektör tvingar en animatör att skapa animationer så att säga live, till musik av utvalda verk av sex klassiska kompositörer: Prélude à l’après-midi d’un faune av Claude Debussy, Slavonic Dance No. 7 Op. 46 av Antonín Dvořák, Boléro av Maurice Ravel, Valse Triste av Jean Sibelius, Concerto in C major for 2 Oboes, 2 Clarinets, Strings and Continuo av Antonio Vivaldi och The Firebird by Igor Stravinsky. Filmen innehåller sålunda sex animerade historier och en ramberättelse som för berättelsen framåt. Trots att den är tydligt inspirerad av Disneys Fantasia (och mer än en gång refererar till Disney) så tar den upp ämnen som Disney aldrig skulle ge sig på. Bozzetto viker inte för samhällskritik eller smått sexuella skildringar. Det är inte Fritz the Cat, men ni fattar.

Allegro Non Troppo är en antologi, och alla delar fungerar inte lika bra. Det finns ögonblick där man inte kan slita sina ögon från skärmen, men det finns också ögonblick där man faktiskt kan göra det, och börjar studera mönster på tapeten, eller något liknande. Detsamma kan sägas om animationerna. Vissa delar är helt fantastiska, andra bara ok. Animationen till Ravels Boléro skildrar t.ex. den sista skvätten Coca Cola i en flaska, som får liv och förvandlar sig till fabulösa varelser och former. (Bilden ovanför.)

Det här är också en del som fungerar otroligt väl.

Helhetsbetyget är stabilt. Den innehåller tillräckligt mycket konstigt för att hålla mig intresserad, och det mesta är avslappnat befriat från någon slags röd tråd. Wonderbra musik. Sköna animationer. Italiensk humor. Jag är nöjd.

Kultbetyg: 8/10

En konversation mellan Bertrand Russell och Kurt Gödel.

Hahaha!

Det här är dagens afrikanska inslag. Konono Number One. Ännu ett skönt avbrott från det traditionella mediaflödet.

Hej och hå,

jag såg Råttatouille i fredags, en feelgood-film från Pixar och Disney, som tack vare skicklig animation, höjer sig lite över mängden. Den lämnade dock inga bestående intryck. (Förutom en stark önskan att börja laga lite bättre mat i studentlyan. Pasta med köttbullar, burksoppa och pannkakor är knappast särskilt spännande.) Råttatouille är en underhållande film, inget snack om saken, men jag känner mig ändå inte riktigt tillfredsställd. Den påverkade mig inte i någon riktning. Nu ska jag inte klaga på Råttatouille för att den lyckas underhålla, det är trots allt en ganska sällsynt förmåga, och det finns massor med filmer jag älskar som bara lyckas med att underhålla.

Men jag skulle vilja att fler regissörer avviker från det traditionella sättet att göra animerad film. Det har ingenting med tekniken att göra. Det är tvärtom på det planet vi finner experimentlustan som utmärkte de tidigaste filmskaparna. Men om man använder sin tekniska skicklighet till att fylla tråkiga former, så säger det sig självt att helhetsresultatet inte blir särskilt spännande. Jag skulle önska att det kom fler filmer som genomsyras av den här experimentlustan på två plan och inte bara på ett enda. Vi har den här fantastiska, revolutionerande tekniken, och använder den enbart för att göra filmer som följer de traditionella ramarna för hur film ska göras. Det känns helt enkelt inte som att datoranimerade filmer har uppnått sin fulla potential. Jag efterlyser lite nytänkande. Hur häftigt skulle det inte vara med en surrealistisk datoranimerad film? En explosion av färger, känslor, intryck och idéer. Problemet är såklart att datoranimerade filmer kostar pengar, och för att inte riskera att kasta pengarna i sjön så satsar man på sånt som man vet att publiken uppskattar. Det blir tyvärr ganska förutsägbart på det viset. Det är i alla fall frestande att försöka föreställa sig en film av någon som Man Ray med alla resurser och datortekniker tillgängliga.

Man Ray

Till sist innan jag knyter mig: Soundtracket till den nya Bob Dylan-filmen lovar stort. Lyssna in er på myspace. Min favorit Sufjan Stevens är först ut.

Godkväll!

Som ni redan vet så skrev jag tenta tidigare idag. Den gick förhoppningsvis, och antagligen, bra. Resultatet kan tillskrivas min oöverträffade inlärningsmetod. Det är nämligen så att jag är grym på distribuerad inlärning. Jag sitter aldrig uppe och råpluggar dagen innan; jag sprider istället ut inlärningen över kursen, och kan därför ta det ganska lugnt dagarna innan tentan. (Till allas stora förvåning.) Den sista dagen brukar innehålla avslappnande meditativa övningar, för att komma i rätt sinnesstämning. Det fungerar överraskande bra.

För övrigt har jag hamnat i en postcynisk period.

Det här är ”Push th’ Little Daisies” av Ween. Mitt band för dagen.

Nu ska jag skriva tenta i kognitiv psykologi. Åh, vad kul det blir. Varför lägger de alltid tentamen mitt i natten?