You are currently browsing the category archive for the ‘film’ category.

Johan Falkberget (1879-1967) var en norsk författare och politiker. Jag håller just nu på att läsa Eli Sjursdotter från 1913 som handlar om kärlekshistorien mellan Eli Sjursdotter och Per Jonsa i skuggan av Gyldenlövfejden och kriget mellan Sverige och Norge (som på den tiden styrdes av Danmark) åren mellan 1675 och 1679. I förordet skriver Falkberget att han till motto över den här sagan hade satt: ”Kärleken är det svidande ris som piskar själva hjärtat i en”. Så är det förstås. Jag hoppas att resten av boken lever upp till det mottot.

Falkberget hade en tuff uppväxt och arbetade som gruvarbetare i sin ungdom. Han hade också en karriär som politiker och satt i Stortinget för Arbeiderpartiet mellan åren 1931 och 1933. Falkberget gjorde sig känd som ”bergarbeidernes forfatter”, och det känns inte orimligt att jämföra honom med svenska statarförfattare som Jan Fridegård och Ivar-Lo Johansson. Hemma hos min norska mormor har Falkberget en given plats bredvid sina lite mer kända kolleger Ibsen och Bjørnson. Wikipedia säger att kontrasten mellan romantik och realism var central i hans författarskap. Det återstår att se!

falkberget

Annonser

Under det glada 20-talet var det Charleston alla skulle lära sig att dansa. Det här är en rolig liten instruktionsvideo.

Jag måste ha världens sämsta blogg. Det som gör den så dålig är att jag flera gånger har utlovat skärpning på uppdateringsfronten, men aldrig uppfyller det jag har lovat. Nu har jag förvisso väldigt mycket bra att skylla på. Judelistan är snart klar, och med det menar jag att den inte lär dyka upp så sent som 2010. Med tanke på att ni har väntat i ett år eller så kan ni gott vänta ett par månader till. Det kommer givetvis att vara värt all väntan, utan att för den delen sätta för stor press på oss själva.

Jaja, den här bloggen skulle bli mer personlig. Jag har påbörjat kursen i konstvetenskap. Allt är bra. Livet är bra. Men egentligen suger det. Jag vill helst ut och resa i världen. Till Mali. Eller läsa en bra bok. Känner ni till några bra böcker? Jag känner till en bra bok. Men den har jag tyvärr redan läst ut.

Jag såg min andra Fulci-film igår. Den var ganska dålig, men det var väntat. Jag har kommit fram till att jag vill bli en zombie när jag dör, det måste i alla händelser vara bättre än att bara försvinna. ”Det är inte den Johannes vi kände” kommer ni att säga, och det stämmer såklart. Men det är bara en annan version av Johannes. Ni måste kanske vara beredda att låsa in mig. Men det är ok. Jag förlåter er för det.

zombie-postcard

För ett tag sedan såg jag Haack: The King of Techno, en dokumentär om Bruce Haack. Haack var en tidig pionjär för den elektroniska musiken. Då han experimenterande med modifierade synthar var han långt före sin tid. Han utövade visserligen inte något inflytande på den tio år senare gryende technon, men hans ljudexperiment har inspirerat många av 90-talets elektroniska akter, t.ex. Mouse on Mars, som retroaktivt har funnit honom.

Haack arbetade speciellt med musik riktad till barn, vilket framgår av följande, väldigt pedagogiska, klipp. Den förundrade programledaren får väl antas spela barnets roll.

Haacks viktigaste skiva är The Electric Lucifer från 1970. Eftersom det är den enda av hans skivor jag har lyssnat på så ska jag inte säga att det är hans bästa, men det är ett imponerande dokument över en fascinerande person. Jag ger er öppningsspåret, ”Electric To Me Turn”.

Dokumentären och skivan rekommenderas härmed starkt.

Jag tänkte först skriva ”Tor Johnson möter Groucho Marx” i rubriken. Men det är ju faktiskt Groucho Marx som möter Tor Johnson.

Jag vet inte om ni har sett Hell Ride. Det har jag. Hell Ride är en film som försöker vara något den inte är. Den försöker leverera en häftig Tarantino-känsla, men misslyckas fullständigt och replikerna känns till slut väldigt innehållslösa och tomma. Filmen innehåller också en hel del naket. Nakenhet på film har vanligtvis syftet att (den manliga delen av) publiken ska sluta tänka, men den här nakenheten fick mig att fundera; just för att den så uppenbart ville få mig att sluta tänka. Jag har förstås ingenting emot nakenhet på film. Jag har faktiskt inte heller så mycket emot nakenhet som alldeles uppenbart vill få mig att sluta tänka med hjärnan och med skrevet istället. När Victoria Vetri kastar kläderna i When Dinosaurs Ruled The Earth så jublar jag. Men nakenheten i Hell Ride tjänar syftet att dölja filmens andra brister. Jag kunde inte komma ifrån tanken att det var nedrigt gjort av regissören, att på detta sätt locka fram reptilhjärnan i mitt huvud. Men då kom jag på att samma sak kunde sägas om Victoria Vetri i dinosauriefilmen. Är inte nakenheten i den filmen lika mycket ett försök att dölja filmens alla brister? (Och ni ska veta att de är många.) Men vad är då skillnaden mellan nakenheten i When Dinosaurs Ruled The Earth och nakenheten i Hell Ride, och varför känns det ena okej, men inte det andra? Då kom jag att tänka på Death Race 2000, filmen där bland annat Sylvester Stallone medverkar i en motortävling där man får poäng för att köra över människor. Den filmen innehåller också en hel del nakenhet, men nakenheten är nästan helt avsexualiserad. Vi ser förarna nakna i flera olika sammanhang; de får massage, de konverserar, osv. Men en begynnande kärleksakt avbryts raskt. Är det kanske den här avslappnade attityden som utgör skillnaden? Ja, kanske. Men inte riktigt. Jag inga som helst problem med den otroligt sexualiserade nakenheten i Paul Verhoevens filmer. (Showgirls, Turks Fruit.) Vad är då skillnaden mellan Paul Verhoeven och Larry Bishop, regissören till Hell Ride? Jag kan inte riktigt klä det i ord, men det har någonting med smak och anständighet att göra. I alla de ovan uppräknade filmerna så är nakenheten också på kvinnans villkor. Så icke i Hell Ride. That’s not okeey.

Annars då? Al Green såklart. Han kommer till Stockholm i november. Ibland känns det som att det här är det enda jag behöver i världen.

När jag nåddes av nyheten att Tarantino skulle göra en remake på Russ Meyers Faster, Pussycat! Kill! Kill! blev jag säkert lika glad som Ian Levine när han upptäckte ”Our Love is in the Pocket” av JJ Barnes. (Så, nu fick jag äntligen tillfälle att länka till den northern soul-dängan.) Ni kan därför föreställa er min eufori när jag nu nås av nyheten att Tarantino har tänkt sig Britney Spears i en av huvudrollerna. Britney-fucking-Spears! Som ni kanske vet har Tarantino gjort det till sin grej att använda avdankade stjärnor i sina filmer. Tänk John Travolta, Pam Grier, Daryl Hannah, med flera. Men det här är antagligen helt oförståeligt för de flesta. Varför vill Tarantino ha med Britney Spears i sin film, och varför tycker jag att det är en bra sak?

Låt mig lägga fram saken såhär. Det finns personer som påstår att Tarantino och Meyer nedvärderar kvinnor i sina filmer. Anledningen skulle vara att alla kvinnliga protagonister i deras filmer är extremt ”okvinnliga” till sitt beteende. Dessa personer menar att det enda sättet för en kvinna att bli uppmärksammad som annat än ”ett objekt” är för dem att ikläda sig en typisk mansroll. Det här är förstås en undermålig analys. Tarantino och Meyer skulle bli än mer kritiserade om de inte hade haft kvinnliga protagonister överhuvudtaget. Det är därför läge att ge dessa personer en knäpp på nosen. Och hur gör man det bättre än att använda Britney Spears i en huvudroll till en remake av en av Meyers filmer?

Britney har brutit sig loss från den här ”perfekta” imagen hon hade i början av sin karriär. ”Man ska spara sig till äktenskapet” och liknande bjäfs. Reaktionerna när hon råkade visa fittan för världen och rakade av sig sitt hår säger en hel del om vilka unkna värderingar som fortfarande råder i världen. Jag låter säkert som Magnus Betnér, men killen har ju rätt. Det är inte Britney som förstör oss, det är den jävla nymoralismen som fördömer fittslips och hårrakning.

Men nog om detta. Britney kommer att bli alldeles utmärkt som en av de tre stripporna i Meyers film. Kalla det en oprecis känsla, en vag aning, eller en ren gissning, men det kommer att bli bra.

Någon gång varje vecka snubblar ett par personer in på den här bloggen på sökorden ”vackra damer”. Det känns hemskt att inte kunna tillfredsställa detta högst mänskliga behov – att få se vackra damer. Jag är tyvärr ingen vacker dam. (Och inte ens en ful sådan, bör tilläggas, för att undvika missförstånd.) Jag hade tänkt bjuda ut min egen kropp för allmän beskådning, men de stackars personer som hittat hit på orden ”vackra damer” hade i sådana fall fått hälla is i kalsongerna. Jag vill bespara mina läsare alla kroppsliga obehag, och därför: tidernas vackraste skådespelerskor.

Jag hade lika gärna kunnat skriva ”mina favoritskådespelerskor”, men ”tidernas vackraste skådespelerskor” ger listan en oemotståndlig objektiv touch, som förhoppningsvis renderar reaktioner. Ja, eller tystar eventuell kritik.

10. Brigitte Bardot

Samma anledning som får mig att rygga bakåt inför en bild av Pamela Andersson får mig att placera Brigitte Bardot först på tionde plats. Jag minns en omröstning i Aftonblaskan för ungefär tio år sedan där läsarna skulle rösta fram vem av Pamela och Gillian Andersson som var sexigast. Om mitt minne inte sviker mig, så röstade flertalet för den livräddande och inte för den alienjagande Andersson. Wtf!?!!? Gillian Andersson är något av det sexigaste som vandrat på denna jord. När det kommer till en kamp mellan in-your-face-sexighet och subtil-sexighet så vinner det senare alla gånger. Om inte i plånboken, så i varje fall i min bok.

Och vad vill jag säga med det här? Jo, att Brigitte Bardot är alldeles för in-your-face-vacker för att komma högre på den här listan. Sen tycker jag fortfarande att hon ser lite konstig ut på vissa bilder och i vissa filmer. Som i Godards Masculin, féminin, där hon har en liten biroll.

Vi vandrar uppåt. Alltså neråt.

9. Jodie Foster

Den här bilden förklarar vad Foster gör på den här listan. Det finns en kylighet hos henne som gör att hon utstrålar elegans och en överjordisk, liksom sublim … äsch, vad snackar jag om? MILF!

Hon råkar också vara en av förra århundradets bästa skådespelerskor. (På den här listan är bara #2 i närheten.) Att glömma bort det är som att glömma bort att The Jackson Five har gjort funkiga ”Hum Along and Dance”, och bara fokusera på deras mer pop/souliga låtar.

Apropå musik. Jodie Foster kan sjunga på franska. Det är freaky. Och franska gör alla vackrare.

8. Emmanuelle Seigner

Huvudroll i Bitter Moon av Roman Polanski. Gift med densamme. Lucky bastard.

7. Catherine Deneuve

Om Jodie Foster är en isbit så är Catherine Deneuve ett glas flytande kväve. Bäst är hon i Polanskis Repulsion, kallast i Buñuels Belle de Jour (där Yves Saint Laurent har designat hennes kläder!) Buñuel använde ofta kyliga kvinnor i sina filmer. Jag tänker närmast på Silvia Pinal i Viridiana och Carole Bouquet i That Obscure Object of Desire, men ingen kommer i närheten av isdrottningen Deneuve.

Jag förstår inte vad hon säger, men det gör ingenting. Ingenting alls.

6. Charlize Theron

Bra saker med Australien: kängurur, The Adventures of Priscilla, Queen of the Desert, klimatet, Kylie Minogue, det där coola berget ute i öknen, Mel Gibson och Charlize Theron.

Tveksamma saker med Australien: Bee Gees och Savage Garden.

Dåliga saker med Australien: Crocodile Dundee, det där hålet i luften som gör att folk bränner sig, och Mel Gibson.

5. Soledad Miranda

Soledad Miranda stod på randen till ett internationellt genombrott när hon tragiskt nog avled i en bilolycka i Portugal. Hon är utanför Spanien numera känd endast av kultfilmskufar som jag. Hennes bästa insats (den enda jag har sett) är i Jesus Francos surrealistiska exploitationfilm Vampyros Lesbos, som i stämning påminner väldigt mycket om Lee Hazelwoods skiva A Cowboy in Sweden. Det har säkert att göra med det sjuttiotalsdammiga fotot, och det faktum att Soledad Miranda i Vampyros Lesbos spelar mot Ewa Strömberg, en svensk skådespelerska.

Vampyros Lesbos har en helt fantastisk inledningsscen som raskt lär skingra alla tvivel angående Miranda. (Ganska dålig bildkvalitet tyvärr.) Filmmusiken är grym!

4. Grace Kelly

Jag tror inte att jag har sett en enda film med Grace Kelly. Och jag har knappt sett ett tjugotal fotografier. Ändå hamnar hon fyra på min lista över tidernas vackraste skådespelerskor. Hur har det gått till?

Att dra slutsatser utifrån begränsade utgångspunkter tar jag som en av mina största förtjänster.

3. Scarlett Johansson

Till skillnad från Grace Kelly handlar det i Scarlett Johanssons fall nästan om ett överflöd av information. Finns det inte en risk att denna överproduktion leder till leda och uttjatning? Jo, ni ser, miss Johansson hamnar först på tredje plats.

Jag tycker också att det är dags att avliva myten om att miss Johansson skulle vara en bra skådespelerska. Match Point, The Island? Hon är visserligen bra i Ghost World, men det är en (1) film. Kom igen.

2. Halle Berry

När jag tänker på Halle Berry så tänker jag inte, som alla andra verkar göra, på en viss scen i Monsters Ball eller en viss scen i Swordfish. Jag tänker däremot på Boomerang, en ganska medioker film med Eddie Murphy i huvudrollen (och en medioker Eddie Murphy-film är verkligen medioker), där Halle Berry gör en ganska slät figur. Vacker? Onekligen. Men inte med den oemotståndliga karisma hon har skaffat sig.

Halle Berry blir vackrare för varje år.

1. Carole Bouquet

Vackrast i alla bemärkelser. Jag skulle kunna sprida superlativ omkring mig, men jag låter den här bilden sammanfatta min poäng.

Italien har inte bara skänkt världen Italo disco, Roberto Baggio och fascism. Landet där ingen vettig fotboll längre spelas har även gett oss odödliga skräckfilmer i regi av Lucio Fulci. Man kan se Zombie Flesh-Eaters som den europeiska motsvarigheten till Dawn of the Dead, som kom ut året innan. Faktum är att inledningen och slutscenen på Zombie Flesh-Eaters, de som utspelar sig i New York, las till väldigt sent i manuset, just eftersom man ville rida lite på Romeros framgångsvåg. Originaltiteln på Zombie Flesh-Eaters är dessutom Zombie 2, ett namn som för tankarna till Romeros klassiska skräckfilm, som i Europa släpptes under namnet Zombie.

Det finns en bra sak med Zombie Flesh-Eaters. Det finns givetvis många bra saker, alla sköna zombiescener inte minst, men det finns en riktigt bra sak som är värd att påpeka för sig: den suggestiva och förföriska musiken, signerad Fabio Frizzo. På min lista överträffas den i skräckfilmssammanhang bara av musiken till Cannibal Holocaust. Och det vill inte säga lite, eftersom musiken till Cannibal Holocaust är den bästa någonsin, alla kategorier. (Ennio Morricone? Tyvärr, här står även du i skuggan.)

Den första halvan av Zombie Flesh-Eaters är ungefär lika rolig som Solomon Burke är smal. Det vill säga inte alls. Från det jag förstod är handlingen i filmen denna: En båt driver in i New Yorks hamn, med en zombie som barlast. Ett par personer dör. Huvudpersonen i filmen, spelad av Tisa Farrow, Mia Farrows syster, tas in till förhör, eftersom hennes far äger båten. Tillsammans med en reporter bestämmer hon sig för att åka och leta efter honom. Ja, sådant är upplägget. Men det hela är förstås bara en transportsträcka till den senare delen av filmen, som är en fröjd för alla äkta zombiefantaster därute. Två scener sticker ut. Den ena bokstavligt, den andra bildligt talat.

Annars är det klassisk zombiedramaturgi; folk som aldrig fattar att man inte kan göra slut på dessa levande döda genom att skjuta dem i bröstet. Det som krävs är en välriktad salva rakt i tallkottkörteln, the pineal gland, ty där sitter zombiesjälen. Så lär Descarcass.*

Zombie Flesh-Eaters har väldigt mycket som talar för sig. Hajscenen är legendarisk – en av de bästa zombiescenerna någonsin skulle jag vilja säga. Vi har också en hel del omotiverad nakenhet, en faktor som inte alls är ovidkommande i dessa sammanhang. Men samtidigt känns det som jag jag vill gilla den mer än jag faktiskt gör. Fulci borde ha koncentrerat sig mer på att göra den första delen av filmen rolig, eller helt enkelt ge oss vad vi vill ha from the very beginning: nakna kroppar, blod, avslitna lemmar och … ja, det är väl ungefär det vi vill ha.

Kultbetyg: 7/10

I teorin är det här dock mycket bättre. Men det finns ju så mycket som är så mycket bättre i teorin. Wittgenstein, kommunism, och köttbullar och vaniljsås, är bara några exempel.

* Det här är faktiskt väldigt roligt, även om ni inte fattar det. Jag tänkte egentligen inte ge en förklaring, men ok då. ”Carcass” är engelska för kadaver eller död djurkropp, och Descartes var en filosof som lärde ut att själen sitter i tallkottkörteln. Vadå ”vadårå”? Skratta! Motherfuckers.