You are currently browsing the monthly archive for augusti 2007.

Idag såg jag Musse bli förbisprungen av tre kenyaner. Eftersom jag har ett friidrottsförflutet och ett långdistansförflutet tänkte jag delge er ett par av mina favoritögonblick genom långdistanshistorien. ”If you want to win something, run the 100 meters. If you want to experience another life, run a marathon”, sa den legendariske tjecken Emil Zátopek. Zátopeks ord förklarar en del av min fascination för de riktigt långa loppen. 100 meter är för många den stora höjdpunkten vid friidrottsgalor, och det förstår jag naturligtvis, men det är i de långa loppen som agnarna sållas från vetet.

Nämnde Emil Zátopek får inleda min lilla delgivning. Det här klippet är från OS i Helsingsfors 1952, i vilket Zátopek vann tre guldmedaljer: 5 000 m, 10 000 m och maraton. Han hade egentligen tänkt att bara springa 5 000 och 10 000 meter, men bestämde sig i sista sekunden för att springa sitt livs första maraton. Resultatet kan ni lista ut. Det här är dock från hans vinst på 5 000 m.

Näste man till rakning är Haile Gebrselassie, den leende suveränen från Etiopien. Jag är uppväxt med Gebrselassie på alla friidrottsgalor runt om i världen (Europa). Han log alltid! Och hur kan man undgå att smittas av det smajlet? Det här klippet är från den klassiska 10 000 meter-finalen i Sidney för sju år sedan, och duellen mellan den fantastiske Paul Tergat och allas våran Haile. Det här är avslutningen.

En vecka har förflutit sedan förra inlägget. Men jag är tyst av en anledning, ser ni. Korta inlägg om mitt liv är inte min grej. För det första skulle det bli ganska enformigt att skriva om mina vardagsrutiner, och för det andra skulle det göra att mina fina filminlägg drunknar i allt sorl. Jag rullar tummarna för er skull det vill säga. Så njut nu.

För tillfället är jag hemma i Örebro. Jag har precis sett Shane Meadows mästerverk This is England, och jag säger som alla andra: Se! Se! Se! This is England skulle faktiskt ha varit årets film, om det nu inte vore för att jag redan har sparat den utmärkelsen till Tarantino och Rodriguez Grindhouseprojekt, och det inte helt oviktiga faktum att filmen är från förra året. Men det är i alla händelser ett litet mästerverk, och alla som är det minsta intresserad av skinheadkulturen bör plocka upp den här. Filmens främsta förtjänst är kanske att den skingrar dimmorna för gemene man som tror att skinheadkulturen är liktydig med rasism, våld, nationalism och andra dåligheter. Skinheadsens nära koppling till skan, reggaen och Jamaica är antagligen inte allmänt känd.

Jag såg alltså filmen här i Örebro, en stad som vid sidan av sitt vattentorn, obefintliga musikliv och usla fotbollslag utmärks av kulturella kretin som anser att film inte kan bli häftigare än den senaste Fantastiska Fyran-filmen. Redan från början blev jag lite orolig när det genom salongsdörren vandrar in en grupp tonåringar man inte kan skilja åt annat än genom DNA-test. Dessa personer (för även från fårskallar förväntar man sig ett visst agentskap) avnjöt filmen genom att skratta på fel ställen och gäspa på helt fel ställen. Och på väg ifrån biosalongen passerar jag deras lilla krets och hör de bevingade orden: ”vi borde ha sett Pirates of the Caribbean istället”. Men din jävla fårskalle. Här har du sett en av årtiondets starkaste filmer, och så vill du hellre se en film som är baserad på en nöjespark. På en nöjespark!

Det här har sannolikt varit den värsta bästa dagen i mitt. Jag har spenderat fyra timmar på IKEA, burit flyttkassar, flyttlådor och andra attiraljer nerför trappor, uppför trappor, ut ur ett stort hus och in i en något mindre lägenhet, på ryggen, i händerna och mellan benen. Jag har skruvat, monterat, hamrat, gett bra råd åt mor som försökte sätta upp gardiner (vilket var ett alldeles eget helvete), lyft, svurit (mindre än ni kanske tror), skruvat, förbannat, svettats (ofantliga mängder), hoppat, hjulat, dansat, skruvat … ja, ni förstår, hela baletten och mer därtill. Det där jävla skrivbordshelvetet har jag skruvat ihop och isär fem gånger redan. Om inte underredet satt åt fel håll så spretade benen åt sidorna. Men nu står det där. Stadigt som Franz Beckenbauer. Det skulle antagligen skimra i solnedgången om fönstret låg åt väster, solen var på väg ner, och om inte mor hade satt upp gardiner som påminner om mörkläggningstiderna under Blitzen 1941. Ack, dessa bomber.

Roligast idag var ändå när mor ville klaga på McDonalds för att morötterna i hennes McChickendicken (eller vad den nu hette) inte såg ut som på bilden. Alla vet ju att McDonalds bara är bukfylla, även om de numera serverar ruttna fruktbitar och mandarinjuice till menyerna.

Jag saknar förresten cykel. Om det är någon som vill låna ut sin, eller känner en cykelutlånare, så är ni välkomna att höra av er.

Just nu sitter jag i sängen och lyssnar på Bob Dylan. Ibland är det nödvändigt att sträcka sig tillbaka för att hitta rötterna innan man kan gå framåt i livet. Och Dylan är såklart kung. Imorgon är det registrering och hela fadderullan. Jag har en lumparkompis som alltid avslutar sina dagboksinlägg på ett räddhågset och osäkert vis. Kommer jag att passa in? Kommer jag hitta några vänner? Men rädsla och osäkerhet är så 90-tal. Vi skall icke blygas för oss själva, människor. Istället avslutar jag med ett litet utrymme åt er att kontemplera på.

… sådär.

Att kritisera Michael Moore kan ju aldrig vara grejen. Det är ungefär som att kritisera ÖSK för att spela tråkig fotboll. Här får ni en bröderna Quay-film att sätta tänderna i istället. Det här är första delen. Resten får ni leta reda på själva, era lata djävlar.

Det här är en sågning av Michael Moore. Jag ber på förhand om ursäkt för alla politiska resonemang som smugit sig in i det här inlägget. Jag ber också om ursäkt för den överdrivet ensidiga inställning som upphovsmannen har ansett vara erforderlig för att uppnå önskad effekt. Men jag har sett för många exempellösa hyllningar och irrelevanta sågningar av Michael Moore för att låta ämnet gå förbi mig. Men först måste vi urskilja två olika sorters människor, vilka båda är värda vårt förakt. Det finns personer som gillar Moores filmer bara av den anledningen att han är kritisk mot USA. Shame on you, som Moore gillar att uttrycka saken. Det finns personer som sågar Moores filmer bara av den anledningen att han kritisk mot USA. Shame on you också. Sådär, så var det sagt.

Det går inte att recensera en film av Moore utan att sätta hans politiska åsikter i fokus. Om han talar med kluven tunga så påverkar det betyget av filmen, det är ett ofrånkomligt faktum. Om man håller med Moore i sak så kommer man antagligen också att se filmen ur en annan synvinkel och recensera därefter. Vad jag kanske anser vara en tråkig parodi kan i andras ögon vara hur kul som helst. Den enda skillnaden är att jag har rätt, och de andra fel. När Moore skällde på George Bush under Oscarsgalan för några år sedan var det många som applåderade tilltaget. Jag såg bara en knasig fet gubbe som skämde ut sig själv. När folk såg Fahrenheit 9/11 så trodde de att de såg någonting fantastiskt. Egentligen så såg de bara ännu ett bevis på att Moore varken kan agera som en blåslampa i politikernas bakdelar eller regissera en bra dokumentär. Jag trodde att någon för mig misshaglig person behagade skämta med mig. Jag skojar inte när jag säger att Fahrenheit 9/11 är en av de sämsta filmerna jag någonsin har sett. Den är inte ens dålig på ett roligt sätt, den dålig på riktigt.

Missförstå mig rätt. Jag ogillar inte Moore på grund av hans politiska åsikter, jag ogillar inte Moore på grund av att hans filmer är ensidiga, partiska osv. och jag ogillar inte Moore på grund av att han är alla vänstermänniskors lilla kelgris. (Ok, det sista är inte helt sant.) Hans åsikter stinker ruttet marxistiskt kadaver, dokumentärer ska vara partiska och jag unnar gärna patetiska människor en fet gubbe att se upp till. Jag ogillar Moore av den enkla anledningen att hans filmer suger balle. Mannen är helt enkelt en usel regissör. Jag kan vid min Gudinna inte förstå varför folk hyllar honom som vore han någon Errol Morris. Varför är han så omhuldad? Frågan för oss tillbaka till början av det här inlägget. Är det Moores talang som dokumentärfilmare eller hans åsikter som hyllas? I recensionerna av Moores filmer står det att man måste beundra Moores filmer även om man inte gillar hans åsikter. Sicket jävla skitsnack. Ed Wood står ingen chans. Moore är antagligen tidernas sämsta regissör.

(Små) recensioner av några av Moores filmer

Roger & Me (1989)

Moore springer omkring i en liten stad och verkar hela tiden passionerat hjärndöd. Om jag vill se något i den stilen ser jag hellre något av George Romero.

Betyg: 3/10

Bowling for Columbine (2002)

Moores bästa film. Men mest på grund av att Marilyn Manson har några vettiga kommentarer om det vansinniga i att skylla på personer som Manson för massakern i Columbine. Jämförelsen med den mediala omständigheten i Kanada är dock ett rejält klavertramp. Pinsamt där.

Betyg: 4/10

Fahrenheit 9/11 (2004)

Jag tror att jag somnade efter en timme. Hur jag kunde somna när jag var nära att kasta upp övergår mitt förstånd.

Betyg: 1/10

Ok, nu ska här hyllas. Och målet för min hyllning är Jan Švankmajer, den knasige tjecken som gör rotmos av våra små primathjärnor som helst vill ha enkla redan söndertuggade nöjen. Švankmajer är Tjeckien. Lika mycket som ölen, fotbollen, Kafka och hororna i gatuhörnen. Hororna har jag inga åsikter om, men ölen, fotbollen och Kafka håller hög klass. (Jajaja … Jag hatar egentligen att slå fast det uppenbara, men visst är tidiga morgnar, fjortisrock och människohandeln hemska företeelser.) Förståsigpåare är snabba att hitta likheter mellan Švankmajer och Kafkas verk. Eftersom jag är en sådan vill jag påpeka att likheterna i allra högsta grad är påtagliga i Švankmajers främsta kortfilm Byt (aka The Flat), en sylvass parodi på sovjetregimens totalitarism. I Byt finner vi en man inspärrad i ett rum där alla naturlagar verkar vara omkullkastade. Se själva.

Del 1

Och del 2

Vid det här laget har ni säkert dragit slutsatsen att Švankmajers verk mest består av kortfilmer. Om man vill hårdra sakernas tillstånd en aning så kan man till och med säga att det är det han är känd för. Han är också känd för sina karakteristiska animationer (som har inspirerat bland annat Tim Burton och bröderna Quay) och ljudeffekter (se Jidlo för ett strålande exempel). Kortfilmer ni måste kolla upp är Jidlo (aka Food), Moznosti dialogu (aka Dimensions of Dialogue) och, om ni gillar vad ni ser, kanske även Tma/Svetlo/Tma (aka Darkness/Light/Darkness). Švankmajer har även gjort några långfilmer, men jag tycker inte att hans geni kommer riktigt till sin rätt i det formatet. (Det vore dock orättvist att säga att hans idéer inte räcker till. Něco z Alenky (aka Alice) är ingen dålig film, men den är inte heller speciellt intressant eller underhållande. Det kan förresten ha att göra med den urusla engelska dubbningen. Att den lilla tjejen har en uppnosig engelsk dialekt låter kanske inte så mycket att klaga på, men det är verkligen något man stör sig på filmen igenom. Dubbning är skit. Lika mycket stör jag mig på svenska titlar på utländska filmer. Ni kan köra upp era ”Det våras för …” och ”Tjejen som …” någonstans där det luktar illa.) Ett viktigt undantag är dock Spiklenci slasti (aka Conspirators of Pleasure) som handlar om alldagliga människors hemliga fetischer. Jag älskar den filmen.

Švankmajer är kortfilmens mästare. Många av hans bilder har etsat fast sig i mitt medvetande. Och jag är långtifrån ensam om att ha påverkats av Švankmajers filmer, vilket alla efterapningar av hans animationer är ett tydligt tecken på. Men de flesta är bleka kopior. Om du är trött på dagens ensidiga mediabrus är det till Švankmajer du vända dig. Han är djupet du till slut kommer dyka, alternativt halka, ner i. (Jag halkade. Nu har du chansen att dyka. Hoho, vad jag är fyndig idag.)

Jag har inte kunnat se film på några dagar nu. Alla kvällar har varit upptagna på ett eller annat vis. Är det inte det ena så är det det andra. Och det säger jag er, det där andra har en irriterande förmåga att dyka upp när man är mitt uppe i det ena. Det ena är i det här fallet en jobbig och tidskrävande flyttprocess. Det andra är allt från analyser av Manchester City till navelluddsrensning. Navelskåderi är ju lite av den här bloggens specialitet.

Flyttlasset går i alla händelser om några dagar. Nästa inlägg blir en hyllning för att markera distans till det här intetsägande och fullständigt onödiga inlägget.

En gång när jag var liten så åt jag risifrutti precis innan en häftig magsjuka. Efter det kunde jag inte äta risifrutti på flera år. Varje gång jag försökte så stockade det sig i halsen och allting som inte ska upp försökte ta sig upp. Ett klassiskt exempel på någon form av undermedveten betingning. Hågkomsten av magsjukan gjorde sig påmind varje gång jag åt eller luktade risifrutti. (Nu händer det som tur var inte så ofta att jag sniffar risifrutti. Jag försöker sluta.) Nu har det i alla fall hänt igen. Jag blev magsjuk häromveckan. Men den här gången var det inte mat som blev objekt för en omedveten association utan en viss form av musik. Närmare bestämt gammal hiphop som jag råkade lyssna på vid tillfället. (Typ Follow the Leader av Eric B & Rakim.) Nu har jag svårt att lyssna på liknande musik utan att det börjar röra sig i magtrakterna. Jag är fortfarande inte riktigt bra i magen, så det är möjligt att associationen släpper när jag har druckit tillräckligt med Proviva. Hiphop är i alla händelser inte bra för magsjuka.

Nu släpper vi det där med en brakskit. Nu ska vi istället hylla världens hårdaste person. I Yojimbo spelar Toshirô Mifune en ensam samuraj som kommer till en stad som innehåller två rivaliserande gäng. Skickligt spelar han ut de två sidorna mot varandra, genom att byta lojalitet lika ofta som Brittan visar klittan. (Förlåt, det var den första liknelsen jag kom att tänka på. Den är dålig, jag vet; men den är vulgär, och den rimmar. Hoho.) Om ni känner igen upplägget från ett otal andra filmer (kanske från Sergio Leones A Fistful of Dollars eller Last Man Standing, Bruce Willis bästa film), så kan jag lugna er med att säga att dessa filmer är rip-offs av Kurosawas mästerverk. Yojimbo är antagligen världens hårdaste film. I en scen har Mifune blivit slagen sönder och samman av ett av gängen. Då kommer en gammal man fram och frågar (vi tar det på engelska, eller hur?): ”Are you going to die?” ”No, I can’t die yet …” svarar Yojimbo, ”there are many men to kill”.

Det är världens hårdaste filmreplik genom tiderna.

Mifune i färd med att döda någon som antagligen verkligen, verkligen förtjänar det.

Hm. Försvaret ska anställa soldater till högvaktstjänstgöring över jul och nyår. Av den anledningen har de brevledes vädjat till mina rojalistiska pliktkänslor. Där går de såklart bet. Men de vädjar också till andra drivkrafter som är nog så viktiga för en student med prekära pekuniära problem. Mina damer och herrar, jag pratar om pengar.

Är det värt att bitcha för försvaret i en månad för tjugo kalla?

Nu är det avgjort. Den här bloggen kommer framöver att lämna musiken åt andra som känner den bättre och mer djupgående. Istället kommer jag att ägna tid och utrymme åt filmmediet. Jag skrev ett långt inlägg om Ingmar Bergman häromveckan. (Det här är ett blekt rekapitulerat fragment. Cyberrymden snodde mitt utkast.) Gubben gick ju och dog, så det kändes passande. Jag försökte förklara hur det kan komma sig att det är stort att hylla Bergman, men helt i sin ordning att såga hans filmer. Dig this: Bergman var en fantastisk filmkonstnär, och han (och, märk väl, även många av hans filmer) är väl värd(a) att hyllas av den anledningen. (Ungefär av samma anledning som man vill hylla Sergei Parajanovs Shadows of Our Forgotten Ancestors, så vacker och nyskapande som den var.) Men Bergmans filmer är överskattade. Jag tänker inte ens förklara detta uppenbara faktum. Det är emellertid stort att hylla Bergman. Mannen flydde ju faktiskt det-bästa-av-alla-länder, och från skattmasen dessutom, eller hur det nu gick till, och har upprepade gånger spytt galla över den del av vänstern i vars minne året sextioåtta har något slags rosenskimrande omkring sig. Fanny och Alexander är ju också ganska bra.

Men det alla funderar över är hur en Bergman-rulle, låt oss säga Sommaren med Monika, står sig mot en japansk sexploitationsrulle som Sex and Fury? Låt oss se efter. 

Rond 1. Skådespelare 

I Sex and Fury hittar vi Reiko Ike, i en slags Lady Snowblood-roll, på jakt efter hämnd för en gammal oförrätt. Alla vet att hämnd smakar bäst blodigt, och det är ett sammanhang i vilket Ikes skönhet kommer till sin rätt. Blod och nakna kroppar är en härlig kombination. Christina Lindberg syns i en ganska stor biroll. Lindberg känner vi ju igen från Thriller – En grym film, Sveriges kultrulle nummero uno, och hon dekorerar filmen ytterligare. Nu är det förstås manschauvinistiskt att bara kommentera damernas utseende. För att undvika JämO kan jag lite i förbifarten nämna att Ike är en hygglig skådespelare och att Lindberg är sämre än Ben Affleck i Pearl Harbor. Det vill inte säga lite. I Thriller håller hon i alla fall käften.

I Sommaren med Monika finner vi den ljuvliga Harriett Andersson som Monika, och Lars Ekborg i rollen som den godtrogne Harry. Harriett Andersson gör en av de bästa kvinnliga skådespelarinsatserna i svensk filmhistoria. Jag kan inte föreställa mig någon annan i rollen som Monika. Det vore som att föreställa sig någon annan än Toshirô Mifune i KurosawaYojimbo. Otänkbart det vill säga. Lars Ekborg märkte jag inte så mycket av i filmen. Han spelar någon slags kavaljer till Monika, men hans karaktär är tråkig och platt, och kan bara användas som nyckel när man analyserar Monikas mångbottnade, och därmed mer verklighetstrogna, personlighet. 

Kommentar: Christina Lindberg har för många repliker för att ronden ska vara riktigt spännande. Rond 1 till Bergman.

Sex and Fury – Sommaren med Monika

0 – 1 

Rond 2. Regi 

Det är inte Kurosawa vi snackar om, men det duger allt som oftast. Personer som tycker att kortspelandet i Casino Royale är långrandigt har inte sett Reiko Ike spela kort med Christina Lindberg. Men Japan kan det här med sexploitionsfilmer. Det blir aldrig riktigt pinsamt. 

Sommaren med Monika innehåller en hel del vyer över havet. Stilfullt, elegant. Bergman. Vyer över havet. Jag tänker inte förklara varför det inte ens är hälften så djupt som ni tar för givet.

Kommentar: Bergman.

Sex and Fury – Sommaren med Monika

0 – 3 

Rond 3. Nakenscener 

Sex and Fury innehåller en del av intresse, men det är scenen där Reiko Ike slaktar ett gäng elakingar naken som stannar kvar i minnet. Kroppar klyvs till höger och vänster, blodet skvätter över hennes kropp, och det hela är väldigt estetiskt tilltalande. Det är den överlägset bästa scenen i Sex and Fury. Inget i filmen toppar den. 

Nakenscenen i Sommaren med Monika var tydligen chockerande när det begav sig. Vi får se Harriett Andersson klä av sig framför … uhm, Harry, och sedan gå ned till havet för att bada. Om vi spelar filmen i ultrarapid kan vi skymta en och annan bröstvårta. Det hela är egentligen väldigt oskyldigt. Men det är Harriett Andersson vi talar om! Jag snubblar på tangenterna när jag skriver det här! Scenen låg också till grund för myten och sanningen om den svenska synden. Bara det. 

Kommentar: Poängen delas lika mellan filmerna i den (i många avseenden) viktigaste ronden. Kvalitet väger ibland upp kvantitet. 

Sex and Fury – Sommaren med Monika

6 – 9 

Rond 4. Underhållningsvärde 

Kommentar: Sex och våld är mer underhållande än vyer över havet. Stoppa pressarna!

Sex and Fury – Sommaren med Monika

11 – 13

Slutkommentar: Sommaren med Monika drar till sist det längsta strået. Bergman är trots allt bättre än hyggliga sexploitationsfilmer. Nu kan ni titta på Bergman med lugnat sinne och förnyat intresse.