You are currently browsing the category archive for the ‘kultrecensioner’ category.

Italien har inte bara skänkt världen Italo disco, Roberto Baggio och fascism. Landet där ingen vettig fotboll längre spelas har även gett oss odödliga skräckfilmer i regi av Lucio Fulci. Man kan se Zombie Flesh-Eaters som den europeiska motsvarigheten till Dawn of the Dead, som kom ut året innan. Faktum är att inledningen och slutscenen på Zombie Flesh-Eaters, de som utspelar sig i New York, las till väldigt sent i manuset, just eftersom man ville rida lite på Romeros framgångsvåg. Originaltiteln på Zombie Flesh-Eaters är dessutom Zombie 2, ett namn som för tankarna till Romeros klassiska skräckfilm, som i Europa släpptes under namnet Zombie.

Det finns en bra sak med Zombie Flesh-Eaters. Det finns givetvis många bra saker, alla sköna zombiescener inte minst, men det finns en riktigt bra sak som är värd att påpeka för sig: den suggestiva och förföriska musiken, signerad Fabio Frizzo. På min lista överträffas den i skräckfilmssammanhang bara av musiken till Cannibal Holocaust. Och det vill inte säga lite, eftersom musiken till Cannibal Holocaust är den bästa någonsin, alla kategorier. (Ennio Morricone? Tyvärr, här står även du i skuggan.)

Den första halvan av Zombie Flesh-Eaters är ungefär lika rolig som Solomon Burke är smal. Det vill säga inte alls. Från det jag förstod är handlingen i filmen denna: En båt driver in i New Yorks hamn, med en zombie som barlast. Ett par personer dör. Huvudpersonen i filmen, spelad av Tisa Farrow, Mia Farrows syster, tas in till förhör, eftersom hennes far äger båten. Tillsammans med en reporter bestämmer hon sig för att åka och leta efter honom. Ja, sådant är upplägget. Men det hela är förstås bara en transportsträcka till den senare delen av filmen, som är en fröjd för alla äkta zombiefantaster därute. Två scener sticker ut. Den ena bokstavligt, den andra bildligt talat.

Annars är det klassisk zombiedramaturgi; folk som aldrig fattar att man inte kan göra slut på dessa levande döda genom att skjuta dem i bröstet. Det som krävs är en välriktad salva rakt i tallkottkörteln, the pineal gland, ty där sitter zombiesjälen. Så lär Descarcass.*

Zombie Flesh-Eaters har väldigt mycket som talar för sig. Hajscenen är legendarisk – en av de bästa zombiescenerna någonsin skulle jag vilja säga. Vi har också en hel del omotiverad nakenhet, en faktor som inte alls är ovidkommande i dessa sammanhang. Men samtidigt känns det som jag jag vill gilla den mer än jag faktiskt gör. Fulci borde ha koncentrerat sig mer på att göra den första delen av filmen rolig, eller helt enkelt ge oss vad vi vill ha from the very beginning: nakna kroppar, blod, avslitna lemmar och … ja, det är väl ungefär det vi vill ha.

Kultbetyg: 7/10

I teorin är det här dock mycket bättre. Men det finns ju så mycket som är så mycket bättre i teorin. Wittgenstein, kommunism, och köttbullar och vaniljsås, är bara några exempel.

* Det här är faktiskt väldigt roligt, även om ni inte fattar det. Jag tänkte egentligen inte ge en förklaring, men ok då. ”Carcass” är engelska för kadaver eller död djurkropp, och Descartes var en filosof som lärde ut att själen sitter i tallkottkörteln. Vadå ”vadårå”? Skratta! Motherfuckers.

Annonser

Min starkaste association när jag hör Gérard Depardieus namn är gyttja och osexiga äventyr i det postrevolutionära Frankrike, tidigt artonhundratal. Det har antagligen att göra med vaga minnen av Les Misérables, en miniserie baserad på Victor Hugos roman, där Gerard har huvudrollen, och där vi i andra roller finner såväl John Malkovich som Charlotte Gainsbourg, dotter till, hm … i det där klippet ser det mest ut som Rami Shaaban.

Nåväl. Allt det här kan antyda att jag inte direkt avgudar Gerard, vilket är helt korrekt. Men min bild av killen har nyanserats en aning, speciellt efter att jag såg Buffet Froid, en surrealistisk deckarhistoria, som sprungen ur den franska surrealistiska traditionen. Hur skulle det kunna slå fel?

I en dokumentär om Luis Buñuel säger Carlos Fuentes att surrealismen visserligen uppstod i Frankrike, men bara som idé. I Frankrike blev surrealismen rationell och cartesiansk. (Och hur kul är en rationell surrealism?) Surrealismen blev bäst i händerna på personer som inte kom från Frankrike, som Tysklands Max Ernst eller Spaniens Luis Buñuel, som kunde använda surrealismen på ett bättre sätt tillsammans med sina kulturarv. (I Buñuels fall, t.ex. Goya, Cervantes och Valle-Inclán.) Fuentes teori är intressant. Det är ingen tvekan om att Jodorowskys El Topo är bättre än Cocteaus Le sang d’un poète. Och Max Ernst är skön. Men jag tror jag avhåller mig från att avfärda fransk surrealism i första taget.

Gerard Depardieu i desillusionerad-ung-man-frilla.

Buffet Froid är ett bra exempel på fransk surrealism. Och då menar jag inte ”bra” i betydelsen ”utmärkande”, utan bara att Buffet Froid är en bra film. Jag kan kort sammanfatta Buffet Froid såhär: mordintriger, vackra kvinnor och märkliga situationer. Handlingen kretsar kring tre personer: Alphonse Tram, en arbetslös desillusionerad ung man, spelad av Depardieu, en poliskommisarie som inte har något emot mord, och mannen som mördade Alphonses fru. Filmen innehåller fantastiskt bisarra situationer, och är riktigt underhållande att se. (En för surrealistiska filmer överhängande risk är att de blir olidligt tråkiga.)

Här är en scen där Depardieu hittar sin kniv instucken i en främling i tunnelbanan. Hoppas ni kommer ihåg lite från skolfranskan.

Och som körsbäret på glassberget kommer Carole Bouquet in i en avgörande del av filmens slutskede. Bouquet är kanske mest känd som bondbrud eller som ena hälften av Conchita i Buñuels Cet obscur objet du désir, eller som stor poster på min vägg. Här ser hon lika fantastisk ut som alltid.

Betyget blir en stabil åtta.

Kultbetyg: 8/10

Vad är en kultfilm? Är det en udda film med en hängiven fanskara som kan alla repliker utantill? Förvisso. Och därför är det inte helt missvisande att kalla Aqua Teen Hunger Force Colon Movie Film for Theaters (vilket lysande namn!) för en kultfilm, även om den släpptes så nyligen som förra året. Poängen med den här återkommande recensionsposten är att påkalla uppmärksamhet till udda filmer, och inte nödvändigtvis till filmer som uppfattas som kultiga. Med det sagt måste jag kraftigt understryka att Aqua Teen Hunger Force Colon Movie Film for Theaters uppfyller de flesta kriterier för att kallas kultig. Och därför är en recension på sin plats.

Aqua Teen Hunger Force Colon Movie Film for Theaters är ännu ett exempel på en filmatisering av en tv-serie. South Park-filmen lyckades med att överföra seriens humor till långfilmsformatet. Eftersom jag inte har sett ett enda avsnitt av Aqua Teen Hunger Force kan jag inte bedöma om man har lyckats att bevara seriens särart. Men den här recensionen blir kanske mer rättvis på så vis, när jag inte behöver ta något sådant i beaktande. Fast å andra sidan har jag hört att man har svårt att förstå humorn i filmen om man inte har sett serien. Men ni känner mig: jag har ett välutvecklat sinne för dålig humor. Ingen osmaklig anspelning, putslustig smädelse eller tarvlig lustighet går mig förbi.

Nåja.

Filmen kretsar kring ovanstående karaktärer. I ordning: Frylock, en påse pommes frites med Van Dyke-skägg, den förnuftiga karaktären, med ett labb i källaren och en VHS-ingång på ryggen, som har rollen att balansera Master Shake: en egocentrisk och sadistisk milkshake, och Meatwad: en fredlig men korkad köttbulle som kan ta nästan vilken skepnad som helst. Slutligen Carl (inte i bild): en sarkastisk granne till karaktärerna ovan, vars musikintresse centreras till ”klassisk rock” och Ted Nugent. Det bästa med dessa karaktärer är att de fungerar otroligt väl tillsammans. De täcker in alla mänskliga egenheter, och det känns aldrig som att man saknar någon. (Som man gjorde när Eric lämnade That ’70 Show eller som man gjorde i Futurama.)

Vad man har försökt att göra är att sträcka ut ett serieavsnitt till långfilmsformat. Det fungerar överraskande bra. Det finns annars en risk att man höjer ribban för högt och gör en Linus Thörnblad och river ut sig i finalen. Men Aqua Teen Hunger Force Colon Movie Film for Theaters undviker lätt alla sådana fällor.

(kultursnobbist)

– Men du måste erkänna att det här är otroligt dålig humor.

(jag)

– Javisst. Men jag har aldrig riktigt förstått den där uppdelningen mellan dålig och fin humor. Däremot förstår jag uppdelningen mellan dålig och bra humor fullständigt. Aqua Teen Hunger Force Colon Movie Film for Theaters försöker aldrig vara något den inte är.

– Men ska vi inte ställa högre krav på populärkulturen? Är det inte ett tidens tecken att vi bara ställer som krav på filmer att de ska lyckas underhålla?

– Det är ett tidens tecken. Men det finns inget fel med filmer där man inte ur varenda scen kan krama ur ett svar på frågan om livets beskaffenhet. Det finns inget fel med filmer som försöker underhålla för underhållandets skull. Om Schopenhauer levde idag skulle han samtycka.

Det här är befriande roligt. Från den lysande inledningsscenen till det obegripliga slutet är Aqua Teen Hunger Force Colon Movie Film for Theaters en underhållande film. Det räcker så.

Kultbetyg: 7/10

Jag hade stora problem att sova inatt. Jag låg och vred mig, som man bara kan ligga och vrida sig när man är sömnlös, i nästan två timmar, innan nattens gudinna sänkte mörkrets slöja över mig. Jag lät mig sugas in i drömmarnas värld, där jag upplevda både det ena och det andra. Tyvärr kommer jag inte ihåg ett smack i skrivande stund. Men jag gissar att drömmarna hade stora likheter Richard Elfmans psykadeliska champagnegalopp Forbidden Zone, en film som saknar motsvarighet i filmhistorien

Forbidden Zone kretsar kring den sjätte dimensionen, till vilken man kan komma genom en dörr i familjen Hercules källare. Frenchy (som givetvis bryter på franska) irrar sig in den sjätte dimensionen, där kung Fausto (spelad av Hervé Villechaize, som tragiskt nog tog självmord 1993, efter en rad olyckliga omständigheter) förälskar sig i henne. Detta uppskattas inte av drottning Doris, som tillfångatar henne. Resten av familjen måste nu försöka rädda Frenchy från drottningens onda klor. Det är en ganska enkel sammanställning över handlingen i Forbidden Zone. (Handlingen var faktiskt en efterkonstruktion för att knyta samman allting.) Om ni till detta adderar en galen djävul, fantasifulla musikstycken av Danny Elfman, barbröstade kvinnor, en kåt padda som drottningens vänstra hand, och multiplicerar summan med antalet gånger ni kommer kikna av skratt, så har ni en ungefärlig uppfattning av filmen. Det här är den officiella trailern:

Danny Elfman har som sagt skrivit alla musikstycken till Forbidden Zone. (Det är hans brorsa som har regisserat filmen.) Danny Elfman har på senare tid gjort musikstycken till framförallt Tim Burtons filmer. Ni kommer säkert ihåg Oogie Boogie från Burtons julsaga The Nightmare Before Christmas. (Notera tärningarna.) Det är en perfekt illustration av Elfmans underbara musikstycken, och uppvisar stora likheter med ett stycke med djävulen i Forbidden Zone. (Som förresten spelas av just Danny Elfman.) Jag ger er inga klipp från Forbidden Zone, eftersom jag tycker att ni ska filmen först.

Forbidden Zone har kallats B-filmernas Citizen Kane; en liknelse som lovar stort. Men det är ingen överdrift. Forbidden Zone lever upp till alla möjliga krav man kan ställa på en kultfilm. Man kan inte ha roligare framför dumburken. En klockren fullpoängare.

Kultbetyg: 10/10

Dags för ännu en film att leta sig in i Er hippocampus och stanna där för evigt. Filmen för dagen är Bruno Bozzettos Allegro Non Troppo, en animerad film från 1977. Bruno Bozzetto är som alla vet en italiensk animatör, mest känd för den animerade karaktären Signor Rossi. Det här är Signor Rossi:

Signor Rossi är med i Allegro Non Troppo, men brinner upp med pappret han är ritad på. Signor Rossi är en i mina ögon ganska färglös karaktär. Jag ger er hellre ett annat, lite mer samhällskritiskt klipp, för att illustrera Bozzettos stil.

Men till filmen. Allegro Non Troppo innehåller en icke-animerad ramberättelse i vilken en elak teaterdirektör tvingar en animatör att skapa animationer så att säga live, till musik av utvalda verk av sex klassiska kompositörer: Prélude à l’après-midi d’un faune av Claude Debussy, Slavonic Dance No. 7 Op. 46 av Antonín Dvořák, Boléro av Maurice Ravel, Valse Triste av Jean Sibelius, Concerto in C major for 2 Oboes, 2 Clarinets, Strings and Continuo av Antonio Vivaldi och The Firebird by Igor Stravinsky. Filmen innehåller sålunda sex animerade historier och en ramberättelse som för berättelsen framåt. Trots att den är tydligt inspirerad av Disneys Fantasia (och mer än en gång refererar till Disney) så tar den upp ämnen som Disney aldrig skulle ge sig på. Bozzetto viker inte för samhällskritik eller smått sexuella skildringar. Det är inte Fritz the Cat, men ni fattar.

Allegro Non Troppo är en antologi, och alla delar fungerar inte lika bra. Det finns ögonblick där man inte kan slita sina ögon från skärmen, men det finns också ögonblick där man faktiskt kan göra det, och börjar studera mönster på tapeten, eller något liknande. Detsamma kan sägas om animationerna. Vissa delar är helt fantastiska, andra bara ok. Animationen till Ravels Boléro skildrar t.ex. den sista skvätten Coca Cola i en flaska, som får liv och förvandlar sig till fabulösa varelser och former. (Bilden ovanför.)

Det här är också en del som fungerar otroligt väl.

Helhetsbetyget är stabilt. Den innehåller tillräckligt mycket konstigt för att hålla mig intresserad, och det mesta är avslappnat befriat från någon slags röd tråd. Wonderbra musik. Sköna animationer. Italiensk humor. Jag är nöjd.

Kultbetyg: 8/10

Det finns filmer av enbart historiskt intresse. Bröderna Lumières filmer är av den sorten. Så fruktansvärt häftigt är det inte att se ett tåg anlända till järnvägsstationen. Men L’arrivée d’un train à la Ciotat är en av de första filmerna, och har därför ett stort historiskt värde. Samma sak gäller för Blood Feast från 1963 som, trots att den är en pina att se, beredde väg för gore-filmerna. Och samma sak gäller för The Immoral Mr. Teas av Russ Meyer. The Immoral Mr. Teas är Russ Meyers första film, och har historiskt värde enbart av den anledningen. Russ Meyer skulle senare regissera vad som kanske är tidernas bästa kultfilm (om vi bortser från Harold & Maude, som antagligen är en av tidernas bästa filmer whatsoever) i och med Faster, Pussycat! Kill! Kill!

Mr. Teas i aktion

The Immoral Mr. Teas handlar som titeln antyder om Mr. Teas, en obehaglig men ändå ganska skön voyeur, som av någon anledning stöter ihop med vackra, storbystade damer (vilket säger sig självt, eftersom det är Russ Meyer vi snackar om) i sitt dagliga liv. Efter att ha fått en spruta vid ett tandläkarbesök sätts hans fantasier igång, och resten av filmen är en enda kavalkad av avklädda damer och putslustig musik. (Filmen är från 1959, vilket måste höja några ögonbryn, med tanke på mängden nakenhet.) I bakgrunden hör vi en berättarröst som påminner om berättarrösten i tecknade serier med Långben som vi såg på Disneydags när vi var små. Ett exempel:

The guitar as we know it today, came about as a result of many types of earlier stringed instruments. There was first the harp, the lute, then the zither, and mandolin. The guitar is a very sensitive instrument, with ”G” being the third string, and is played over a system of frets. Sensitive men have been fretting over G-strings for years!

Det här är en riktigt usel film, tro inget annat. Det finns ingen egentlig handling att tala om, och de små försöken till humor skulle inte ens göra Jacques Tati glad. (Mr. Teas påminner faktiskt en hel del om M. Hulot, huvudpersonen i den överskattade Les Vacances de M. Hulot) Filmen är faktiskt ganska olidlig från början till slut, speciellt eftersom den inte är så provokativ nu som den var för snart femtio år sedan. Men man måste ändå uppskatta Meyers och filmens ärlighet. Den försöker inte vara något den inte är, och kvinnorna är vackra, trots att de är gråa skuggor i jämförelse med t.ex. Lori Williams från Pussycat.

Enbart för hardcorefans till Russ Meyer.

Kultbetyg: 4/10

Vincent Price är mannen med rösten. Jag kan nämna två exempel som skingrar alla eventuella tvivel: han är berättarrösten i Tim Burtons fantastiska kortfilm Vincent, och han rappar i Michael Jacksons ”Thriller”. (Om ni ser videon, och har ögonen med er, kommer ni att se hans namn på biografen.) Dessa två exempel är från år 1982, i slutet av Prices skådespelarkarriär. (Han medverkade till yttermera visso i Burtons Edward Scissorhands.) The Abominable Dr. Phibes är från 1971, inte från toppen av hans karriär, men frågan är om den inte är från någon artistisk, konstnärlig topp i alla fall.

Det är hur som helst skandal att man inte har sett fler av hans filmer. Det här är ett försök att rätta till detta sorgliga faktum.

Som ni kan utläsa från titeln så handlar The Abominable Dr. Phibes om Dr. Phibes, spelad av Price, som söker hämnd på nio andra doktorer som han anser skyldiga till sin frus död. Eftersom han har en examen i teologi så använder han givetvis de tio bibliska plågorna – som Gud sände till Egypten för att tvinga faraon att ge israelerna, under ledning av Moses, tillåtelse att vandra ut ur landet – för sina hämnaktioner. (Vi talar om plågor som grodor, hagel, gräshoppor, blod, mörker, den förstföddas död, osv. Allt finns i Exodus för den vetgirige.) Filmvärlden lär oss att psykotiska mördare ofta följer ett mönster, inte sällan ett religiöst sådant, för att utkräva hämnd (eller var det nu månne vara, hämnd är dock ett första klassens motiv). David Finschers Seven är ett utmärkt exempel på detta. Saken är också den att man inte ser Phibes yttra ett enda ord i hela filmen. Han talar genom en slang, skadad som han blev i en bilolycka. Det dröjer en halvtimme (eller så) innan man hör hans första ord.

The Abominable Dr. Phibes är en stilbildande film. Det är antagligen ingen slump att (den lätt överskattade) V för Vendetta i stora drag påminner om The Abominable Dr. Phibes. Jag har visserligen en liten förkärlek till frihetstörstande personer som gärna drar med sig hela omgivningen i stora samhällsomstörtande experiment (vilket kanske till viss del reflekterar min personlighet), men jag väljer The Abominable Dr. Phibes över V för Vendetta alla dagar i veckan.

Det här är en utmärkt skräckfilm. Den är i stunder komisk, i form av detektiven med brittisk accent som är på jakt efter Phibes (men det varken stör eller förstör); den är i stunder vacker, i form av en violinspelande Vulnavia, Phibes fagra sidekick; den är i stunder lika färgsprakande som Dario Argentos Suspiria. Vad jag vill säga är att The Abominable Dr. Phibes är en ruskigt underhållande film. Det räcker långt, ända till

Kultbetyg: 8/10

och en plats i mitt filmälskande hjärta.

Steve McQueen, ”The King of Cool”, är en av mina stora personliga favoriter, allt sedan han rymde från ett välbevakat tyskt fängelse i The Great Escape, som mycket väl kan vara den enskilt viktigaste filmupplevelsen i mitt liv. Jag såg den när jag var i de yngre tonåren, och jag har svårt att komma på någon film som har haft samma inverkan på mig. (Det skulle vara Jurassic Park i så fall. Jag var åtta, och gömde mig bakom en jeansjacka i biosalongen. Hujumej.) The Great Escape är ett mästerverk, men alla måste starta sina filmkarriärer någonstans. Steve McQueen startade sin karriär i The Blob, en skräckis från det sena femtiotalet, som är föremål för den här bloggposten.

The Blob är en utomjordisk livsform som tar sig till jorden genom en meteorit. Dess (evolutionärt mycket framgångsrika) överlevnadsstrategi går ut på att den suger sig fast vid andra levande varelser och sedan absorberar dessa. Ett ungt par åker för att leta efter meteoriten, men den har redan sugit sig fast vid en gammal gubbes hand. De kör honom till doktorn, men snart är blobben (jag tar mig vissa språkliga friheter) på fri fot i den lilla staden och det unga paret måste försöka stoppa den. Effekterna är löjligt roliga, Steve McQueen är cool och filmen har en riktigt fräck vinjettsång, skriven av Burt Bacharach, som har skrivit låtar till artister som Dusty Springfield, The Beatles och B.J. Thomas (ni känner alla till ”Raindrops Keep Falling on my Head”).

Steve McQueen har sagt att han hatar den här filmen, men det finns ingen anledning att lyssna på ”The King of Cool” den här gången. The Blob är en ruskigt underhållande skräckfilm. Och om ni inte blir skrämda av blobben så kommer ni i alla fall ha roligt åt dess fysionomi.

Kultbetyg: 8/10

Dags för ett nytt återkommande inslag i bloggen. Jag ska se och recensera en kultfilm per vecka. Traditioner är som alla vet viktiga att efterleva, speciellt nyinstiftade sådana, och därför lovar jag med handen över min svarta själ att försöka efterleva denna. Den här veckan är tillägnad Alex Coxs Repo Man från 1984. 1984 hade USA en skådis som president, Carl Lewis vann fyra guld i OS och Michael Jackson brände hjässan vid en reklaminspelning för Pepsi. Repo Man är många sätt Los Angeles motsvarighet till Jamaicas The Harder They Come, en hyllning till den lokala musikscenen, och hur jävla skön som helst. På soundtracket finner vi bland annat Black Flag, Iggy Pop (inte från Kalifornien, men ändå) och en cover av Jonathan Richmans ”Pablo Picasso” av Burning Sensations.

Otto är en kille från Los Angeles som kommer i kontakt med det lokala Repo Man-gänget, som lagligt tar tillbaka bilar från personer som inte har betalat för sig. Han tar sig snabbt in i rollen som Repo Man, och njuter livet med snabba biljakter, droger och cash i fickan. Otto och andra konkurrerande Repo Man-gäng blir snart indragna i en jakt efter en bil som är värd 20 000 dollar, i vilken det finns något mystiskt och farligt i bagageutrymmet. På jakt efter det här mystiska och farliga är också en kvinnlig FBI-agent och hennes … uhm, FBI-gäng. Filmen utvecklar sig sedermera till en galen blandning av utomjordingar, surrealistiska situationer, punkrockare och andra märkligheter. Repo Man innehåller mycket av behållning. Först och främst har man otroligt roligt; åt Emilio Estevez prestation som den kaxige Otto, åt alla nischade ungdomsgäng som får stor betydelse för utvecklingen av filmen, och inte minst åt tanken att det man sitter och kollar på är en punkrockig 80-talsfilm om utomjordingar. Det kan helt enkelt inte vara fel, och det är det inte heller. Repo Man innehåller också flera utmärkande drag för kultfilmer i allmänhet. Den är våldsam och språket är inte i närheten av vad alla engelska lingvister sitter och runkar till.

Sammanfattningsvis är Repo Man en kultrulle att se. Plocka upp säger jag.

Kultbetyg: 7/10