You are currently browsing the category archive for the ‘musik’ category.

Steven Spielberg hamnade på 28:e plats på listan över de 101 bästa judarna. Min text om Spielberg handlade om medelklassen och dess värderingar som Spielberg och Hollywood påstås cementera. (Det är sant, till viss del.) Det verkar populärt att skriva om medelklassen nuförtiden. Axess hade ett temanummer om medelklassen (och normaliteten) för ett par månader sedan, och nu ser jag att även Fredrik Strage nyligen har tagit upp ämnet. Att ämnet är populärt hör samman med uppfattningen att man inte kan vara ”for real” utan att komma från underklassen. Det är från underklassen man hör de riktiga, genuina känslorna och åsikterna. Att vara medelklass är någonting att skämmas för, som en kollektiv arvssynd. Det är intressant att se att uppfattningen om relationen mellan medelklass och underklass på många sätt är parallella med uppfattningen om vita och svarta. Dessa två grupper, underklassen och svarta, har genom tiderna hånats och förtryckts, men samtidigt har det funnits en tanke om att det är därifrån som ”äkta”, ”genuina” kulturella uttryck kommer ifrån. (Exempel: Rousseaus ädle vilde, oförstörd av civilisationen, eller alla myter kring countrymusiken.)

Men är inte denna uppdelning mellan ”äkta” och ”oäkta” tillämpad på klass (underklass-medelklass) eller hudfärg (svart-vit) minst lika kategorisk och farlig som det öppna hånet och föraktet? Bygger inte även denna uppfattning på en implicit rasism eller ett implicit klasshat?

Såhär i finanskriser kan det vara svårt att sålla bland alla nyheter. Alla pratar om ekonomi, när vi egentligen ska prata om att Eddie Bo precis har dött. Eddie Bo var en jazzskolad funk- blues- och soulsnubbe från New Orleans, kanske mest känd för att ha släppt fler singlar än någon annan i New Orleans, med undantag för Fats Domino. Plocka gärna upp en samlingsskiva. Som jag brukar säga om artister jag gillar så är Eddie Bo sorgligt underskattad. En av de stora från New Orleans.

Det finns givetvis många låtar att välja mellan, men ”Hook and Sling” är det bästa exemplet på Eddie Bos funkiga sida. Ordet ”funk” får kanske de flesta att tänka på George Clinton och hans späjsiga P-funk, men det här är något helt annat. Smutsigt, sexigt och väldigt väldigt funkigt. Ni måste också lyssna på ”Check Your Bucket”.

Burt Bacharach är dagens jude. Det var skrämmande nära att Bacharach inte ens kom med på listan, men vi tog slutligen våra förstånd till fånga och placerade honom på en hedrande 46:e plats. Som jag skriver i texten om Burt Bacharach så skrev han (tillsammans med Hal David) de flesta av Dionne Warwicks mest kända låtar. Ni har säkert hört ”Don’t Make Me Over” och ”Walk On By”. (Om inte av Warwick, så av någon annan artist.) Men här skulle jag vilja lyfta fram en av Bacharach mest förbisedda låtar, nämligen ”Reach Out For Me”. Den skrevs ursprungligen för Lou Johnson, men det är Warwicks version som är den mest kända. Den underbara Roy Hamilton har också gjort en version, men den har jag inte fått tag på. ”Reach Out For Me” finns tyvärr inte på YouTube, men vadtusan, ni vet hur man får tag i musik. Skaffa en samlingsskiva med Dionne Warwick, det är dagens tips.

dionne-warwick1

Under rubriken ”Jean Adebambo har glömts bort” skriver Andres Lokko i dagens SvD om den sorgligt bortglömda genren lovers rock. Jean Adebambo, som är mest känd för låten ”Paradise”, tog tragiskt nog självmord för ett par månader sedan, till omvärldens bortvända ögon. Detta föranleder Lokko att ifrågasätta den ”autencitetshets” som råder bland vissa musikkritiker. Jamaicansk dub, hiphop från Bronx och Toumani Diabatés koraspel bedöms som ”äkta” och ”genuint”, medan t.ex. afrikansk musik som hämtar influenser från modern europeisk dansmusik, och, som i det här fallet, Jamaicainspirerad lovers rock från England bedöms som ”oäkta”, om det inte ignoreras fullständigt. Jag måste i det här sammanhanget påminna om en artikel av Jan Gradvall som väldigt förtjänstfullt underminerar synen på Leadbelly som en ”äkta” blueskille och bluesen som någon sorts oförstörd musikform. Men mest av allt vill jag lyfta fram Jean Adebambos låt ”Paradise”, som är ett underbart exempel på engelsk lovers rock.

Jag spenderade helgen i vårt västliga naboland. Snön var djup och vi gick alla omkring i hemstickade lusekofter. Allt var precis som det brukar och ska vara. Förutom en sak. På lördagskvällen följde jag Eurovision Grand Prix som Melodifestivalen kallas av våra grannar, och överraskades av vinnarlåten, nämligen ”Fairytale” av Alexander Rybak. Stråkarna och minspelet hos Rybak kan räcka långt i Moskva. Det är dessutom en ganska förtjusande låt. Norge har annars en underbar historia i schlagersammanhang. Jag tänker närmast på Jahn Teigens ”Mil efter Mil”, som stannade på noll poäng 1978, och som blev en given kultlåt bland norska studenter. Men lyssna på det här.

Resten av låtfältet var givetvis bedrövligt dåligt, kanske med undantag för Tone Damli Aabergs ”Butterflies”.

Med detta utrop önskar jag alla ett gott nytt år! Som redan utlovat kommer jag att försöka ändra den här bloggens inriktning en smula: den kommer förhoppningsvis bli lite mer allkulturell. Jag hoppas också att jag orkar uppdatera lite oftare än vad som har varit fallet den gångna hösten. Men ni vet hur det är: man måste hinna med att plugga, äta och hångla också. Eftersom jag inte har fått hångla så mycket i mina dar har jag ju varit tvungen att ta igen det jag har missat.

Hursomhelst. Jag tycker vi inleder det här året med etiopisk jazz, nämligen Mulatu Astatke. Jim Jarmusch använder Astatkes musik i sin film Broken Flowers, med Bill Murray och vackra Alexis Dziena. En användare på filmtipset tyckte att filmen var ganska innehållslös och att den kunde sammanfattas med orden ”fan vad det svänger med etiopisk jazz”. Ja, det svänger verkligen med etiopisk jazz, och filmen kan gott sammanfattas på det viset. Men Broken Flowers är inte innehållslös, den är däremot en mästerlig skildring av känslan av tomhet och där etiopisk jazz är ett sätt att fylla tomheten. I min mening är det en utmärkande del av den västerländska kulturkonsumtionen, att kulturen betraktas som ett sätt att fylla livet med mening. Eller kanske närmare sanningen: att kulturen betraktas som ett sätt att undfly livets meningslöshet.

Vad ni än tycker och tänker om den saken: Mulatu Astatke äger, vilket på ren svenska betyder att han rockar fett.

Det har varit lite snålt med inlägg den senaste tiden. Det finns anledningar och orsaker och sånt, men dem ska vi inte tråka ut oss med. Efter nyår kommer den här bloggen att få en lite bredare inriktning, och behandla kulturella företeelser från Thales och framåt. Men tills dess får ni hålla till godo med trevlig 90-talspop. Saggiga, bleka kläder: nostalgi för dem som växte upp på 90-talet.

Nej, det är inte Laura Dern.

Idag har jag hunnit med två saker: fylla år och lyssna på den samlingsskiva med Nina Simone jag fick av min flickvän. Jag älskar Simones mörka, androgyna röst, och hennes förmåga att göra vilken låt som helst till sin egen. Delvis därför har jag valt ”Mr. Bojangles” för min tredje låtgenomgång.

”Mr. Bojangles” skrevs av Jerry Jeff Walker 1968. Inspiration fick han från en gatuunderhållare i ett fängelse i New Orleans. Jag har dålig koll på country, och därför ska jag inte i onödan uppehålla mig vid Jerry Jeff Walker, och vad han har gjort vid sidan av den här låten. Vi börjar dock den här genomgången med ursprungsversionen.

Jag hyser en ganska stor beundran för countrynissar. De kan ju inte rå för att deras genre är sämre än alla andras. Det är kanske som man säger, att ett självspelande piano spelar bäst i motvind. Jag har ingen aning om vad det betyder, men så kan jag ingenting om country heller. Kort sagt: en bra version, men låten skulle tas till högre höjder än vad Walkernågonsin skulle kunna ta den. Jag vill inte reta upp halva USA:s befolkning, men det gäller nog bra countrylåtar i allmänhet.

The Nitty Gritty Dirt Band tog ”Mr. Bojangles” till nionde plats på den amerikanska Billboardlistan 1971.

Jag får lite vibbar av The Flying Burrito Brothers. Countryrock är ju trevligt ibland. Jag orkar inte skriva mer om den här versionen, för jag vill skriva om nästa version, Nina Simones.

Nina Simone.

Sommaren 2008. Jag stod med en hop inbilska karlskogabor framför en scen där Håkan Hellström nyss hade vänt uppochner på mitt hjärta. Denna hop förtjänade inte, men fick likväl min ovillkorliga kärlek. Nina Simones version av ”Mr. Bojangles” strömmade över och runtom oss, och på samma sätt strömmade min kärlek över och runtom hela världen. Jag ville omfamna var och en av dessa människor som fick uppleva denna afton med mig. Den natten regnade det över Mellansverige och över vårt tält. Jag tror att jag blev en bättre människa.

Min favoritreggaecover är Toots & the Maytals cover på John Denvers ”Country Roads”. Där vet jag inte vilken av originalet eller covern jag föredrar. John Holt är en levande legend, dels på grund av hans karriär med The Paragons, Jamaicas kanske finaste rocksteadygrupp, och dels för sin utmärkta solokarriär. Lyssna gärna på ”Stick By Me”, den mest sålda låten på Jamaica 1972 och som producerades av Bunny Lee. Det här är dock hans version av ”Mr. Bojangles”:

Det är intressant att höra hur den karaktäristiska reggaetakten samsas med den vemodiga texten; det skänker låten en viss ambivalens. Holts röst är ytterligare en anledning att älska den här versionen.

Nu: Bob Dylan.

Bob Dylan gjorde den här versionen till sitt Dylan-album 1973, som består av covers av både tradionella låtar och samtida poplåtar. Den är allmänt betraktad som den sämsta Dylan-skivan någonsin, tillsammans med Grateful Dead-samarbetet. Dylan ville själv inte att skivan skulle släppas, och jag vet inte vad. Det sägs att han medvetet försökte förstöra låtarna. Allt detta till trots: jag tycker att Dylans cover är bra. Han är många gånger ur takt, kanske låten igenom (vad vet jag?), men jag gillar mycket: bakgrundskören, Dylans röst, det kanske omedvetet desperata. Tre starka huvuden till Dylan.

Robbie Williams har nyligen gjort en cover på ”Mr. Bojangles”. En anledning till låtens nyvunna popularitet.

Det är lätt att få en bra låt att låta dåligt. Därför ska Robbie Williams ha all kredd för att inte helt förstöra ”Mr. Bojangles”. Men jag kan inte undvika att fyllas av ett stort ”jaha” när jag lyssnar på Robbies försök. Det är som när de lanserade mjölk med jordgubbsmak för några år sedan, inte så spännande och inte så gott och efter några år bortglömt.

Jag tror att Sammy Davis Jr. är den man som starkast förknippas med ”Mr. Bojangles”. Som framkommer av det här lilla klippet är ”Mr. Bojangles” en speciellt låt för Sammy Davis Jr. även om han läser in mycket i låten som inte fanns i ursprungsversionen. Men det innebär inte att låten är mindre viktig för honom, och det är det som räknas.

Ett elegant uppträdande. En elegant version. Sammy Davis Jr. lägger ner hela sin själ i den här låten. Det märks. Fyra Walker-huvuden.

Enligt youtube har jag sett nästan 7000 videoklipp. Det är förstås alldeles för många. Men ett litet urval, hur spretigt det än må vara, kanske kan rättfärdiga den här siffran för mina läsare. Hur är det möjligt att inte spendera dagarna framför youtube, när man finner saker som dessa?

A cappella har varit en del av den afroamerikanska musiktraditionen sedan slaveriet, men a cappella-grupper är sällsynta dessa dagar. Varför så är fallet kan man fråga sig efter att ha hört lite av The Persuasions, en grupp som bildades 1966 och som, tydligen, is still going strong. Jag ger er ”Oh Heavenly Salvation”.

Space var ett franskt elektronikaband, som drog influenser från Hi-NRG och eurodisco. Får jag säga att det här är deras bästa låt? Då gör jag det. ”Magic Fly” alltså.

Jag vet inte varför Ernie Hines inte kom med på min soullista. Jag tror jag tyckte det var lite för funkigt, men det är såklart ett dåligt skäl. Det här är ”Our Generation”.

Är det inte The Who som har gjort en låt med ungefär samma namn? Hm, vilka är The Who egentligen?

Den här hittade jag för ungefär ett år sedan, och är sedan dess ett av mina favoritvideoklipp. Bessie Smith var 20- och 30-talets största bluessångerska. Nån gång ska jag avgöra vem av Bessie Smith och Billie Holiday jag gillar mest.

med Boris Vian.