”Mr. Bojangles”

Idag har jag hunnit med två saker: fylla år och lyssna på den samlingsskiva med Nina Simone jag fick av min flickvän. Jag älskar Simones mörka, androgyna röst, och hennes förmåga att göra vilken låt som helst till sin egen. Delvis därför har jag valt ”Mr. Bojangles” för min tredje låtgenomgång.

”Mr. Bojangles” skrevs av Jerry Jeff Walker 1968. Inspiration fick han från en gatuunderhållare i ett fängelse i New Orleans. Jag har dålig koll på country, och därför ska jag inte i onödan uppehålla mig vid Jerry Jeff Walker, och vad han har gjort vid sidan av den här låten. Vi börjar dock den här genomgången med ursprungsversionen.

Jag hyser en ganska stor beundran för countrynissar. De kan ju inte rå för att deras genre är sämre än alla andras. Det är kanske som man säger, att ett självspelande piano spelar bäst i motvind. Jag har ingen aning om vad det betyder, men så kan jag ingenting om country heller. Kort sagt: en bra version, men låten skulle tas till högre höjder än vad Walkernågonsin skulle kunna ta den. Jag vill inte reta upp halva USA:s befolkning, men det gäller nog bra countrylåtar i allmänhet.

The Nitty Gritty Dirt Band tog ”Mr. Bojangles” till nionde plats på den amerikanska Billboardlistan 1971.

Jag får lite vibbar av The Flying Burrito Brothers. Countryrock är ju trevligt ibland. Jag orkar inte skriva mer om den här versionen, för jag vill skriva om nästa version, Nina Simones.

Nina Simone.

Sommaren 2008. Jag stod med en hop inbilska karlskogabor framför en scen där Håkan Hellström nyss hade vänt uppochner på mitt hjärta. Denna hop förtjänade inte, men fick likväl min ovillkorliga kärlek. Nina Simones version av ”Mr. Bojangles” strömmade över och runtom oss, och på samma sätt strömmade min kärlek över och runtom hela världen. Jag ville omfamna var och en av dessa människor som fick uppleva denna afton med mig. Den natten regnade det över Mellansverige och över vårt tält. Jag tror att jag blev en bättre människa.

Min favoritreggaecover är Toots & the Maytals cover på John Denvers ”Country Roads”. Där vet jag inte vilken av originalet eller covern jag föredrar. John Holt är en levande legend, dels på grund av hans karriär med The Paragons, Jamaicas kanske finaste rocksteadygrupp, och dels för sin utmärkta solokarriär. Lyssna gärna på ”Stick By Me”, den mest sålda låten på Jamaica 1972 och som producerades av Bunny Lee. Det här är dock hans version av ”Mr. Bojangles”:

Det är intressant att höra hur den karaktäristiska reggaetakten samsas med den vemodiga texten; det skänker låten en viss ambivalens. Holts röst är ytterligare en anledning att älska den här versionen.

Nu: Bob Dylan.

Bob Dylan gjorde den här versionen till sitt Dylan-album 1973, som består av covers av både tradionella låtar och samtida poplåtar. Den är allmänt betraktad som den sämsta Dylan-skivan någonsin, tillsammans med Grateful Dead-samarbetet. Dylan ville själv inte att skivan skulle släppas, och jag vet inte vad. Det sägs att han medvetet försökte förstöra låtarna. Allt detta till trots: jag tycker att Dylans cover är bra. Han är många gånger ur takt, kanske låten igenom (vad vet jag?), men jag gillar mycket: bakgrundskören, Dylans röst, det kanske omedvetet desperata. Tre starka huvuden till Dylan.

Robbie Williams har nyligen gjort en cover på ”Mr. Bojangles”. En anledning till låtens nyvunna popularitet.

Det är lätt att få en bra låt att låta dåligt. Därför ska Robbie Williams ha all kredd för att inte helt förstöra ”Mr. Bojangles”. Men jag kan inte undvika att fyllas av ett stort ”jaha” när jag lyssnar på Robbies försök. Det är som när de lanserade mjölk med jordgubbsmak för några år sedan, inte så spännande och inte så gott och efter några år bortglömt.

Jag tror att Sammy Davis Jr. är den man som starkast förknippas med ”Mr. Bojangles”. Som framkommer av det här lilla klippet är ”Mr. Bojangles” en speciellt låt för Sammy Davis Jr. även om han läser in mycket i låten som inte fanns i ursprungsversionen. Men det innebär inte att låten är mindre viktig för honom, och det är det som räknas.

Ett elegant uppträdande. En elegant version. Sammy Davis Jr. lägger ner hela sin själ i den här låten. Det märks. Fyra Walker-huvuden.

Bruce Haack

För ett tag sedan såg jag Haack: The King of Techno, en dokumentär om Bruce Haack. Haack var en tidig pionjär för den elektroniska musiken. Då han experimenterande med modifierade synthar var han långt före sin tid. Han utövade visserligen inte något inflytande på den tio år senare gryende technon, men hans ljudexperiment har inspirerat många av 90-talets elektroniska akter, t.ex. Mouse on Mars, som retroaktivt har funnit honom.

Haack arbetade speciellt med musik riktad till barn, vilket framgår av följande, väldigt pedagogiska, klipp. Den förundrade programledaren får väl antas spela barnets roll.

Haacks viktigaste skiva är The Electric Lucifer från 1970. Eftersom det är den enda av hans skivor jag har lyssnat på så ska jag inte säga att det är hans bästa, men det är ett imponerande dokument över en fascinerande person. Jag ger er öppningsspåret, ”Electric To Me Turn”.

Dokumentären och skivan rekommenderas härmed starkt.

youtubemania v. 45

Enligt youtube har jag sett nästan 7000 videoklipp. Det är förstås alldeles för många. Men ett litet urval, hur spretigt det än må vara, kanske kan rättfärdiga den här siffran för mina läsare. Hur är det möjligt att inte spendera dagarna framför youtube, när man finner saker som dessa?

A cappella har varit en del av den afroamerikanska musiktraditionen sedan slaveriet, men a cappella-grupper är sällsynta dessa dagar. Varför så är fallet kan man fråga sig efter att ha hört lite av The Persuasions, en grupp som bildades 1966 och som, tydligen, is still going strong. Jag ger er ”Oh Heavenly Salvation”.

Space var ett franskt elektronikaband, som drog influenser från Hi-NRG och eurodisco. Får jag säga att det här är deras bästa låt? Då gör jag det. ”Magic Fly” alltså.

Jag vet inte varför Ernie Hines inte kom med på min soullista. Jag tror jag tyckte det var lite för funkigt, men det är såklart ett dåligt skäl. Det här är ”Our Generation”.

Är det inte The Who som har gjort en låt med ungefär samma namn? Hm, vilka är The Who egentligen?

Den här hittade jag för ungefär ett år sedan, och är sedan dess ett av mina favoritvideoklipp. Bessie Smith var 20- och 30-talets största bluessångerska. Nån gång ska jag avgöra vem av Bessie Smith och Billie Holiday jag gillar mest.