You are currently browsing the monthly archive for september 2008.

Det är dags för ytterligare en recenserande genomgång av olika versioner av en låt. Förra gången valde jag Willie Dixons ”Wang Dang Doodle”, där det visade sig att Koko Taylor, en stor kandidat till titeln ”drottningen av blues”, har gjort den bästa versionen. (Av de jag hittade på youtube det vill säga.) Den här gången har jag valt en klassisk Stax-låt, nämligen ”(If Loving You Is Wrong) I Don’t Want to Be Right”, skriven av Homer Banks. Homer Banks är ytterligare en i raden av obesjungna hjältar från Memphis. Han har bland annat skrivit en av the Staple Singers bästa låtar, nämligen ”If You’re Ready (Come Go With Me)”. Men det räcker egentligen att lyssna på ”(If Loving You …)” för att förstå mannens storhet. Låten handlar om en kärleksaffär mellan en älskarinna och en gift man. Förbjuden frukt är tydligen godast. Inte för att jag vet, jag sitter ju bara inne och skriver om livet.

”(If Loving You …)” spelades ursprungligen in av the Emotions, men den versionen släpptes aldrig, och det var för Luther Ingram låten blev en hit, 1972. Konstigt vore annars, efter uppträdanden som detta.

Min mening är att ”(If Loving You …)” i Ingrams tolkning är så nära perfektion man kan komma. Jag har inte listat de hundra bästa soullåtarna än, men när jag än väljer att göra det, leta efter den här i den listan. Den återfinns med största sannolikhet bland de … ja, faktiskt, fyrtio främsta. Det vill inte säga lite. Fem Banks-huvuden för Ingram.

Barbara Mandrells version av ”(If Loving You …)” knep förstaplatsen på countrylistan i USA 1978.

”(If Loving You …)” i countryversion låter kanske som en jättedålig sak, men det visar sig vara en inte fullt så dålig ganska bra sak. Countryn är nedtonad, och Barbara Mandrells version är, som man säger, ganska true to the original. Jag kan dock tycka att Mandrell håller igen alldeles för mycket. Det här handlar ju om hjärteslitande grejer, då ska förstås rösten vibrera av smärta och brinnande längtan, eller, om det är en nedtonad version, av bedrövelse över kärleksbekymren. Nu blir det lite mittemellan, vilket inte tilltalar mig så mycket. Två huvuden.

Det är ingen överdrift att säga att allt Isaac Hayes har gjort har samplats av någon hiphopare. Vid sidan av James Brown är han antagligen den mest samplade artisten genom tiderna. Därför känns det kul att lyfta fram honom i ett annat avseende, som någon som tar en låt och gör om den till något självständigt, till något som nästan överträffar originalet.

RIP Isaac Hayes!

Millie Jackson sjöng in sin version av ”(If Loving You …)” till Caught Up, en skiva vars tema är förbjuden kärlek. För att tillfullo uppskatta Jacksons version måste man antagligen lyssna på hela skivan, som är alldeles briljant.

Det här dryper av, i brist på passande svenska ord, soulfulness. Av samma anledning som jag älskar Koko Taylors version av ”Wang Dang Doodle” älskar jag Millie Jacksons version av ”(If Loving You …)”. Det är brutalt, det är själfullt, och självklart ger jag Jackson fem huvuden av fem möjliga. Ibland tycker jag att det är jämnt skägg mellan denna och Ingrams version, men när jag känner efter så når inte den här ända upp till Ingrams episka höjder.

Percy Sledge är mannen bakom nästa version. Sledge, as you know, är mannen med den ständiga nästäppan. Sledges mest kända låt ”When A Man Loves A Woman” etablerade Muscle Shoals som ett ställe att räkna med. Den låten blev också viktig för integrationen i USA. Sånt vet jag förstås ingenting om, men jag har alltid gillat hans frisyr.

En respektabel tolkning vill jag säga. Den skiljer sig inte nämnvärt från Ingrams version. På grund av detta, och det faktum att jag inte alltid gillar Sledges nasala stämma, så blir det ”bara” tre huvuden för Sledge.

Den mest … intressanta versionen av ”(If Loving You …)” står Rod Stewart för. Jag måste krypa till korset och bekänna: jag har aldrig gett Rod Stewart en ärlig chans. Jag har alltid sett honom som en musiker som tilltalar personer som gillar, ja, typ Michael Bolton eller nåt. Men det här motsvarar inte mina fördomar. Lyssna själva.

Det är förstås inte jättebra. Men någonstans innerst inne så gillar jag faktiskt det här. Kan man ge Rod Stewart en trea i betyg? Går det för sig? Varför frågar jag ens? Fuck you om ni inte håller med mig. Tre Banks-huvuden till Rod Stewart.

Jag tänkte först skriva ”Tor Johnson möter Groucho Marx” i rubriken. Men det är ju faktiskt Groucho Marx som möter Tor Johnson.

Jag vet inte om ni har sett Hell Ride. Det har jag. Hell Ride är en film som försöker vara något den inte är. Den försöker leverera en häftig Tarantino-känsla, men misslyckas fullständigt och replikerna känns till slut väldigt innehållslösa och tomma. Filmen innehåller också en hel del naket. Nakenhet på film har vanligtvis syftet att (den manliga delen av) publiken ska sluta tänka, men den här nakenheten fick mig att fundera; just för att den så uppenbart ville få mig att sluta tänka. Jag har förstås ingenting emot nakenhet på film. Jag har faktiskt inte heller så mycket emot nakenhet som alldeles uppenbart vill få mig att sluta tänka med hjärnan och med skrevet istället. När Victoria Vetri kastar kläderna i When Dinosaurs Ruled The Earth så jublar jag. Men nakenheten i Hell Ride tjänar syftet att dölja filmens andra brister. Jag kunde inte komma ifrån tanken att det var nedrigt gjort av regissören, att på detta sätt locka fram reptilhjärnan i mitt huvud. Men då kom jag på att samma sak kunde sägas om Victoria Vetri i dinosauriefilmen. Är inte nakenheten i den filmen lika mycket ett försök att dölja filmens alla brister? (Och ni ska veta att de är många.) Men vad är då skillnaden mellan nakenheten i When Dinosaurs Ruled The Earth och nakenheten i Hell Ride, och varför känns det ena okej, men inte det andra? Då kom jag att tänka på Death Race 2000, filmen där bland annat Sylvester Stallone medverkar i en motortävling där man får poäng för att köra över människor. Den filmen innehåller också en hel del nakenhet, men nakenheten är nästan helt avsexualiserad. Vi ser förarna nakna i flera olika sammanhang; de får massage, de konverserar, osv. Men en begynnande kärleksakt avbryts raskt. Är det kanske den här avslappnade attityden som utgör skillnaden? Ja, kanske. Men inte riktigt. Jag inga som helst problem med den otroligt sexualiserade nakenheten i Paul Verhoevens filmer. (Showgirls, Turks Fruit.) Vad är då skillnaden mellan Paul Verhoeven och Larry Bishop, regissören till Hell Ride? Jag kan inte riktigt klä det i ord, men det har någonting med smak och anständighet att göra. I alla de ovan uppräknade filmerna så är nakenheten också på kvinnans villkor. Så icke i Hell Ride. That’s not okeey.

Annars då? Al Green såklart. Han kommer till Stockholm i november. Ibland känns det som att det här är det enda jag behöver i världen.

Jag upptäckte nyss en väldigt trevlig sida, där man kan göra egna små mixtapes, och gjorde snabbt en philly soul-mixtape. Give it a spin! eller, ja, tryck på play.

[mixwit_mixtape wid=”353bc66ce68f611b7a785ee9237d1646″ pid=”2c0acc5dee795fdd8e0610ee2fa0fdbc” un=”sunvalley” width=”426″ height=”327″ center=”true”]