You are currently browsing the monthly archive for november 2007.

Det här är en lista över tidernas bästa reggaeskivor. Alltsedan invånarna i Jamaica pejlade in amerikanska radiokanaler i sina radioapparater, och gav musiken en långsammare touch, har det strömmat ut högkvalitativ musik från öriket. Kärnan i reggae är variation. All dålig reggae låter likadan, men den bra reggaen är alltid bra på sitt särskilda sätt, skulle man kunna säga och samtidigt osnyggt parafrasera Tolstojs Anna Karenina, som verkligen har allt med det här att göra. Den bra reggaen finner den lilla variationen som gör den stora skillnaden.

Så här

You think it’s the hair on your head
That makes you dreader than dread
But it’s the heart within
Rasta no dwell in sin

sjunger Junior Byles i sin ”Rasta No Pickpocket”, och det plockar fram det väsentliga i reggaen. Det handlar inte om hur stora dreadlocks ni har på skallen, det handlar om att ha hjärtat på det rätta stället. Ni vet, att vara äkta vara.

Jag har inte tillåtit samlingsskivor (som Jimmy Cliffs soundtrack till filmen The Harder They Come eller Junior Byles Beat Down Babylon), rena dubskivor (som Augustus Pablos King Tubbys Meets Rockers Uptown) eller skivor som innehåller enstaka dubspår eller oacceptabelt stora dubinslag (som Jacob Millers Who Say Jah No Dread eller Lee ”Scratch” Perrys Super Ape, även om man med fördel kan argumentera för att de borde tas med. Gör inte det.) Det innebär inte att ovanstående skivor inte är värda att kolla upp (Jah vet att så inte är fallet), det innebär bara att jag försöker göra listan lite mer enhetlig. (Eller så är jag helt enkelt lat.) Alltså: det är roots reggae som gäller.

Tio underbara skivor, tre Lee ”Scratch” Perry-produktioner och ingenting av Bob Marley. Här är listan.

10. Wailing SoulsFire House Rock (1980)

Det är lätt att gilla Fire House Rock, Wailing Souls musikaliska peak. (Men missa för allt i världen inte den i sammanhanget bortglömda Wild Suspense (1979) som är lika förträfflig.) Det nästan ofattbara soundet på titelspåret drar in lyssnaren, och släpper därefter aldrig taget. Producerar gör bland annat Hopeton Brown, mer känd som Scientist, som har använt samma sound till ”The Mummy’s Shroud” från den grymma dubskivan Scientist Rids the World of the Evil Curse of the Vampires (1981). Men lyssna er inte döva på titelspåret. Även spår som ”A Fool Will Fall” och ”Who Lives It” förtjänar ert intresse.

Wailing Souls fick aldrig ett riktigt genombrott vid reggaens storhetstid (som, vilket ni kanske kan utläsa från den här listan, inföll på sjuttiotalet), men de överlevde de flesta dagssländor, och har fortsatt göra högkvalitativ reggae. Sök gärna upp Psychedelic Souls från 1998 för ett exempel på det.

En mycket stabil reggaeskiva. Rakt igenom.

9. Junior MurvinPolice & Thieves (1977)

Det här är den första Lee ”Scratch” Perry-producerade skivan på den här listan. Vänta ni, det kommer flera. Police & Thieves gillade jag inte från början, men Murvins falsett och Perrys briljanta produktion är två av de få saker som inte bleknar med tiden, som kärlek och annat strunt. Murvin inspirerades bland annat av Curtis Mayfield, vilket inte kommer som någon överraskning när vi betänker att reggaen har hämtat mängder med inspiration från den amerikanska R&B:n.

Bortse från det fåniga omslaget, och ni har en klassiker, fylld till bredden av Murvins själfulla röst.

8. Bunny WailerBlackheart Man (1976)

Tillsammans med Peter Tosh och Bob Marley skapade Bunny Wailer the Wailers. Han är den enda kvarlevande medlemmen av denna magnifika trio. Blackheart Man var Bunny Wailers debutskiva, och det är en underbar upplevelse. Redan på titelspåret hör vi vad vi har att vänta oss. Bunny Wailer sjunger dämpat, med en näst intill övermänsklig inlevelse och känsla. Det fortsätter i ”Fighting Against Conviction” och kulminerar i ”Dreamland”, Bunny Wailers bästa nummer, där han sjunger om hemlandet Etiopien med Bob Marley och Peter Tosh i bakgrunden.

We’ll get our breakfast from the tree
We’ll get our honey from the bees
We’ll take a ride on the waterfalls
And all the glories, we’ll have them all

En av de mer stämningsfulla inslagen på den här listan. Sublimt, i ordets bästa, mer lättförståeliga betydelse.

7. Peter ToshLegalize It

Peter Tosh stod alltid i Bob Marleys skugga, vilket han inte alltid, eller snarare väldigt sällan, tyckte var så roligt. Det ryktas om att han till och med blev glad när Marley gick och dog, för att han då skulle få det erkännande han så innerligt eftertraktade. Jag vet inte om det är sant. Sant är att det här är en av de bästa reggaeskivorna som finns därute. ”Legalize It” syftar till legaliseringen av ganja, dvs. av marijuana, och Tosh sitter demonstrativt bland cannabisplantor och röker på på omslaget. Grejen med bruket av marijuana är att man enligt rastafarirörelsen med hjälp av detta preparat kommer närmare Gud, och som Peter Tosh gör tydligt på ”Legalize It”

It’s good for the flu
It’s good for asthma
Good for tuberculosis
Even umara composis

är ganja Guds gåva till mänskligheten. Bruket av ganja saknar givetvis inte sanktion i Bibeln (Genesis 3:18): ”… thou shalt eat the herb of the field”. Riktiga rastas kontrasterar gärna ganja med alkohol, som de anser göra folk dumma. Ganja sägs däremot rena kroppen, och göra en fredfull och lycklig.

Det ironiska är att det bästa spåret på Legalize It, ”Why Must I Cry”, skrevs tillsammans med Bob Marley. Men skivan är inte magnifik bara på grund av det spåret. ”Legalize It”, ”Burial” och ”No Sympathy” är andra självklara höjdpunkter.

På min lista är han högre än Bob Marley – i båda bemärkelserna.

6. Max RomeoWar Ina Babylon (1976)

Lucifer son of the mourning, I’m gonna chase you out of earth!

Med den textraden inleder Max Romeo ”Chase the Devil”, en av höjdarspåren i War Ina Babylon. Kampen mot det onda, Babylon, är ett huvudtema inom reggaen. Men det lustiga är att Max Romeo hade gjort sig känd för sina socialt mindre medvetna låtar, som t.ex. ”Wet Dream” (med rader som ” every night mi go to sleep mi have wet dreams”) och ”Pussy Watch Man”. I War Ina Babylon visade Max Romeo upp sitt breda register. Och vilket register sen då! Med Lee ”Scratch” Perry i ryggen når Romeo ständigt nya höjder. De tre inledande spåren är briljanta, och blandar ett härligt socialt patos med träffsäker produktion. ”One Step Forward” handlar om vägen bort från Babylon och ”Uptown Babies Don’t Cry” handlar om att tjejer från de lite högre skikten i samhället inte vet vad fattigdom och hunger innebär.

Jag kan tycka att War Ina Babylon tappar lite fart och kraft i slutet. Skivan borde kanske avslutas med en hit, som t.ex. Lucianos mästerverk One Way Ticket. Men de inledande spåren gör att han lika gärna kunde ha avslutat med recitera ur ett protokoll från kommunfullmäktige; den skulle fortfarande platsa på listan. Nu blir det en stark sjätteplats.

5. The Mighty DiamondsRight Time (1976)

Det här kan ha varit den första riktiga reggaeskivan jag lyssnade på, och därför ligger den mig varmt om hjärtat. Men det är inte därför den hamnar så högt på den här listan. Ackomponjerade av de legendariska The Revolutionaries sjunger The Mighty Diamonds om Marcus Garvey, Jamaicas nationalhjälte, sociala orättvisor och rasism. Det finns inga snedsprång, inte en ton är överflödig.

I ”Go Seek Your Rights” är det Lloyd Ferguson som med sin falsettröst melankoliskt sjunger ”no man is an island” och ”no man stands alone”, i vilket fall de nästan tangerar de bästa ögonblicken i The Congos Heart of the Congos. Hyllningen till Marcus Garvey, ”Them Never Loved Poor Marcus” är också ett givet spår att kolla upp. För att inte tala om ”Have Mercy”, som man med lycka på läpparna gråtandes kan nynna på i timmar. Right Time är en underbar skiva. Och omslaget är en klassiker. Som ni kan se var Mighty Diamonds lite mjukare än samtida reggaeakter som t.ex. Culture eller Black Uhuru. Det är till deras fördel.

4. The GladiatorsTrench Town Mix Up (1978)

Om Max Romeo skulle behöva avsluta sin skiva med en hit, så är det inget problem för The Gladiators Trench Town Mix Up, en skiva som innehåller hits så det räcker och blir över. Det är utmärkta reggaelåtar rakt igenom. ”Chatty Chatty Mouth” kan vara skivans höjdpunkt, tillsammans med den efterföljande ”Soul Rebel”. Även antivåldslåten ”Know Yourself Mankind” är otroligt kraftfull.

Our beautiful country have turned into battle field
Ev’ry day, yeah, is rumours of war
Remember what marcus have said:
”man a go know themselves when dem back is against the wall”
This is 1976 – we don’t want no more war

Och lyssna, bara lyssna, på melodierna, riffen och rytmerna till ”Hearsay”, ”Know Yourself Mankind” och ”Bellyfull”. Det här skulle bli den bästa dubskivan på den här listan. Inget snack om saken.

Ett litet problem med Trench Town Mix Up är att den ibland känns som The Gladiators Greatest Hits, eller något liknande. Den är således lite spretig. Men det är en futtig kritik mot en skiva som innehåller så mycket bra. Jag tvår mina händer och njuter i fulla drag.

3. The CongosHeart of the Congos (1977)

Om hits är bra, så är hjärta bättre. The Congos, bestående av duon Cedric Myton och Roydel ”Ashanti” Johnson, skapade med Heart of the Congos en av de bättre reggaeskivorna, och utan tvekan den med mest känsla. Mylons falsett skapar en oöverträffad atmosfär. Folk blir religiösa för mindre. Ingen annan reggaeskiva därute kommer ens i närheten av The Congos sound. Som många redan har påpekat innan mig så är det enda problemet med Heart of the Congos att öppningspåret ”Fisherman” är så sjukt bra att resten av skivan får finna sig i att stå lite i skuggen. Men det är bara delvis sant. Visst är Fisherman en formidabel låt, men spår som ”Children Crying” och ”Solid Foundation” ligger inte långt efter.

Aldrig har reggae låtit så bra. Och givetvis ligger geniet, dåren, Lee ”Scratch” Perry bakom det här också.

2. Toots & the MaytalsFunky Kingston (1973)

Även om The Gladiators har fler hits och The Congos mer av den själfulla klangen, så är det på Funky Kingston som dessa viktiga kriterier tar sig sitt finaste uttryck. Euforin återfinns på ”Funky Kingston” och ”Pomps and Pride”, och balladen ”Love Is Gonna Let Me Down” och ”Country Road” får stå för det besjälade. ”Country Road” är för övrigt en härlig cover på John Denvers vackra låt ”Take Me Home (Country Roads)”. Och nu har jag inte ens nämnt ”Pressure Drop”, som kan vara en av reggaens bästa låtar. Och att Toots Hibbert, the Maytals frontman, har en grym röst står skrivet med röda gula och gröna bokstäver i reggaens stora bok. Kanske den starkaste samlingen låtar i reggaehistorien.

Det blir inte så mycket bättre än så här.

1. CultureTwo Seven Clash (1978)

Men lite bättre blir det. Funky Kingston innehåller kanske den starkaste samlingen låtar, men det här är den bästa skivan. På många sätt och vis är Two Seven Clash av Culture den ultimata reggaeskivan. Den är perfekt helt enkelt. Uppbackade av The Revolutionaries skapade Joseph Hill och resten av gruppen reggaens definitiva höjdpunkt. International Herb (1979) är grym, men de toppade aldrig det här. Från ”Black Starliner Must Come”, en hyllning till Marcus Garvey, till det apokalyptiska titelspåret, som handlar om Joseph Hills profetia, att världen skulle gå under när sjuorna träffade varandra, dvs. den sjunde juli 1977; från ”See Them a Come”, med budskapet att rastafaris kan överkomma allt – eller som Joseph Hill sjunger: ”Jah Jah see dem a come, but I and I are conqueror” – till den den suggestiva ”I’m Not Ashamed”, som löst baserad på Cat Stevens ”Wild World”, avslutar skivan på ett magnifikt vis.

Till dags datum är det här den häftigaste, snyggaste, skönaste och framförallt bästa reggaeskivan. Joseph Hill dog förra året, den nittonde augusti. Nu har han återförenats med Marcus Garvey och Haile Selassie i reggaehimlen.

Bubblare:

Freddie McGregorBobby Babylon (1980)

Burning SpearMarcus Garvey (1975)

Black Uhuru Red (1981)

Linton Kwesi Johnson – Dread Beat an’ Blood (1978)

Luciano One Way Ticket (1994)

Som en liten uppladdning inför min reggaelista. Lee ”Scratch” Perry, kungen av reggae (vem är egentligen den där Bob Marley?), har några odödliga citat på sin lista.

”When I shit my enemies cry, when I speak they die.”

”I’m an artist, a musician, a magician, a writer, a singer; I’m everything. My name is Lee from the African jungle, originally from West Africa. I’m a man from somewhere else, but my origin is from Africa, straight to Jamaica through reincarnation; reborn in Jamaica. Superman comes to earth ‘cause him sick and tired; I’m not sick and tired because I’m learning what goes on, so when we get frustrated, that is when the music come down by rain drops to support all here with a broken heart and don’t know what to do. I have been programmed; many people who born again must come back to learn a lesson…have you heard of ET? I am ET, savvy? Savvy?”

”Those who love Lee ‘Scratch’ Perry music shall live forever, and those who fight against Lee ‘Scratch’ Perry shall die forever in Doomsville”

Andrei Zvyagintsevs nya film Förvisningen har genomgående fått lysande recensioner. Efter Carl-Johan Malmbergs minst sagt lyriska recension fick jag bråttom att se hans debutfilm, Återkomsten. Det är inte ofta man ser en sån brutal hyllning faktiskt. Anledningen är givetvis att det är lättare att såga än att hylla. Det är lättare att i efterhand säga att man hade fel och höja betyget än att säga att man hade fel och sänka betyget. Det förra uppfattas som en oundviklig del i kritikerns roll. Det senare uppfattas bara som pinsamt. (Det förra uppfattas som förändring hos konstverket; det senare uppfattas som en förändring hos kritikern.) Det är därför jag älskar brutala hyllningar. Recensenten kastar upp sina innersta känslor på dissektionsbordet, framför vilket pöbeln sitter med skalpellen.

Nåväl.

Jag kan tycka att de oundvikliga jämförelserna mellan Zvyagintsev och Tarkovskij är lite överdrivna och orättvisa. Dels för att Tarkovskij antagligen är Rysslands bästa regissör genom tiderna, och dels för att Zvyagintsev och Tarkovskij enligt mig inte riktigt gör film på samma sätt. Det melankoliska i deras filmer ser jag hellre som ett uttryck för deras ryska härkomst, inte som ett uttryck för en liknande konstnärlig ådra. Nu har jag förvisso inte tillräckligt med kött på benen för en jämförelse, och det är tveksamt om Zvyagintses blott två filmer möjliggör en jämförelse överhuvudtaget. (Som att det någonsin har stoppat mig.)

Återkomsten är en bra film. Jag tror att det är just avsaknaden av övertydlighet som gör att den blir så suggestiv och tilltalande. Samtidigt blir den också (kanske av den anledningen) lite intetsägande och tom. Men jag har bestämt mig för att gilla den och Zvyagintsev. Förvisningen är således ett framtida måste.

Det ser kallt ut ute. Därför stannar vi inomhus, med chokladglass och té. Och lyssnar på Wagon Christs ”Shadows”.

Och bara för att det är så fult med två youtubeklipp på raken. Kid Koala med ”Fender Bender”.

Jag borde skriva lite mer om politik. Dagens roligaste debattartikel är skriven av CUF:s nya ordförande Magnus Andersson med anledning av ”vänsterns köpfria dag”. Enligt Magnus Andersson så vill ”vänstern stjäla 20 miljoner kronor från världens fattiga länder och stoppa deras möjligheter till handel som kan bygga deras välstånd”. Problemen med Anderssons resonemang är många. Vi måste försöka ha en övergripande syn på saker och ting, och följa vart pengarna tar vägen någonstans. Om Sveriges befolkning inte handlar alls imorgon så kommer de antagligen att handla mer idag eller i övermorgon, som kompensation. Det av Andersson uppmålade skräckscenariot är helt orealistiskt.

Men det största problemet med Anderssons resonemang är något helt annat. Andersson verkar vara av den uppfattningen att konsumtion skapar tillväxt, och att människans främsta plikt är att köpa mänskligheten rik. Det fungerar inte på det viset. Det är inte konsumtion som skapar tillväxt, utan produktion. Att använda sina pengar för att köpa onödiga saker (vilket Andersson verkar tro är superduperbra), bidrar bara till resursslöseri. Istället bör vi försöka spara våra pengar på banken, där de bidrar till att skapa grogrund för investeringar. Andersson blandar ihop sina kort. Tillbaka till skolbänken och ekonomiboken!

Så alla ni som inte tänker köpa något imorgon kan undvika affärerna med bibehållen moralisk integritet. Jag är moralisk året runt jag.

Jag kan verkligen inte ha gröna fingrar. Mina växter dör som myror för en myrslok. Den ena tappar löv och den andra tappar grenar. Det kan inte vara normalt. Jag kan acceptera att det är ett normalt beteende för utomhusväxter att tappa löv på hösten, men inte kan samma sak gälla krukväxter som står inomhus? Och inte är det normalt för en växt att tappa grenar? What’s up with that, liksom?

En av anledningarna till mitt stora livsavgörande beslut (nåja), är att många föreläsare på de olika programmen tar svaren på vissa filosofiska frågor för givna. Då menar jag inte filosofiska frågor som huruvida det finns en yttervärld eller inte, i vilket fall man aldrig skulle få så mycket gjort i något ämne. Jag avser mer ämnesspecifika frågor, där ett eventuellt svar inte är nödvändigt för undervisningen i ämnet. Det säger sig självt att man måste utgå från att det finns en yttervärld när man undervisar i naturkunskap. Men man måste inte utgå från att matematiken är en tankekonstruktion för att kunna undervisa i matematik. Det senare hände i en föreläsning i diskret matematik den här veckan. Jag suckade tungt, men orkade inte besvära mannen i fråga. Vi måste komma ihåg att många framstående personer har anfäktat idén att matematiken inte blott är en tankekonstruktion, utan att matematiska sanningar är lika verkliga som objekt som stolar, bord, toalettborstar, och så vidare. Ta Gödel som exempel. Han var platonist i avseende på matematiken, och var hyfsat framstående …

 

Jag älskar den här bilden. Och det faktum att Gödel knappt var medveten om att tyskarna härjade i Europa, och att det var därför han var tvungen att flytta till USA.

Idag såg jag Lars Leijonborg på universitetet. Han körde sin standardföreläsning om Sveriges framtida utmaning i och med det framväxande kunskapssamhället och Kinas återkomst som stormakt på den internationella scenen. Lite gäsp förvisso, men Leijonborg är alltid härligt engagerande, och hans nasala stämma slår alldeles tillräckligt mot trumhinnan, för att man ändå ska tycka att föreläsningen är värd den nedlagda tiden, så att säga. Jag spelade in hela föreläsningen på min mp3-spelare. Man ska alltid vara beredd på snaskiga politiska detaljer, men så mycket av den varan levererades tyvärr inte. Möjlighet att sälja inspelningen till en skvallertidning, typ Aftonbladet, föreligger ej.

Facebook är ganska kul. Jag har hoppat på hajpen, men försöker förhålla mig ganska iskall till fenomenet. Saken är bara den att man kan komma i kontakt med likasinnade över sidan, vilket är otroligt roligt. Det är egentligen väldigt löjligt med Facebook-grupper, men när grupperna tillägnas personer som Rahsaan Roland Kirk, David Lewis eller Fritiof Nilsson Piraten blir det med ens mycket mindre löjligt. David Lewis kan jag berätta lite om.

David Lewis är antagligen 1900-talets näst skönaste filosof (lite skönare än Popper och Russell, way skönare än Tännsjö, Nozick, Searle, Harman, Rawls och Nagel, och way way way skönare än Plantinga, bara för att nämna några få 1900-talsfilosofer). Han distanseras faktiskt bara av Wittgenstein, men vår käre Ludwig är ju, inte bara 1900-talets, utan också, tidernas skönaste filosof.

Ibland räcker det nästan med en bild för att poängen ska gå fram. Som i det här fallet. Ett skönt filosofiskägg av klassiskt snitt, en svart portfölj, pösiga hiphop-byxor och en överdimensionerad jacka. Ett underfundigt leende spelar på hans läppar, för att liksom indikera att han är oss intellektuellt överlägsen. Det kan inte bli bättre, kanske ni tänker. Men det kan det faktiskt, bara vi vänder blickarna mot hans halsbrytande teori om modalitet. (Modalitet handlar om det som är möjligt, nödvändigt, tillfälligt, osv.) David Lewis var av den meningen att möjliga världar (som introducerades av Kripke, när han var 16 år eller så, även om filosofer innan honom, som typ Leibniz, ”den bästa av alla världar”, ni vet, hade funderat i samma banor) inte bara är en användbar tankekonstruktion, utan också är lika verkliga som den faktiska världen vi lever i.

En liten utvikning: Man införde konceptet möjliga världar för att klara av ett problem om extensionalitet. Om man byter ut termerna i en sats med termer som refererar till samma objekt så ska satsens sanningsvärde inte förändras. Ex. ‘5 är udda’. När vi byter ut ‘5’ mot ‘antalet ggr Brasilien har vunnit fotbolls-VM’ så ändras inte sanningsvärdet. Men det fungerar inte med satser som innehåller modala begrepp. Ex. ‘Det är nödvändigt att 5 är udda’. När vi byter ut ‘5’ mot ‘antalet ggr Brasilien har vunnit fotbolls-VM’ så ändras sanningsvärdet. Den resulterande satsen lyder: ‘Det är nödvändigt att antalet ggr Brasilien har vunnit fotbolls-VM är udda’, vilket är falskt, eftersom det inte är ett nödvändigt faktum att Brasilien har vunnit fotbolls-VM fem gånger. Om ni tycker som jag tycker ni kanske att de borde ha vunnit den fler gånger än så. Men de kunde lika gärna ha vunnit den färre gånger. Om man inför konceptet möjliga världar så undviker man detta problem.

Inte nog med det: i ljuset av vissa andra problem införde han också begreppet ”counterpart”, vilket innebär att det i varje möjlig värld finns en counterpart till varje individ i den faktiska världen. Min counterpart i en viss möjlig värld är den individ som är mest lik mig. Eftersom det finns möjliga världar där mänskligheten inte finns (mänskligheten är trots allt bara ett kontingent, och till lika delar sorgligt som lustigt, faktum), så har jag i någon av dessa möjliga världar en sten som counterpart. Det är något att fundera på när man diskuterar fenomenet multipel personlighetsstörning. (Eller schizofreni som alla felaktigt säger.)

Nu vill jag ha en kommentar som säger att han eller hon känner sig lite kluven till allt det här.

Jag såg musikbyrån idag som handlade om Bill Withers. Bill Withers, med sin stämningsfulla, mjuka soulstämma, är sorgligt bortglömd. Hans musik lever, men hur många känner egentligen till namnet? Alla känner förstås till klassiker som ”Aint No Sunshine”, men kolla gärna upp skivor som t.ex. Still Bill, ett stycke underbar soulmusik. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men det är riktigt stort av Svt att lyfta fram Bill Withers. Jag är inget större fan av public service, men ibland lyckas den träffa rätt. En kommentar till youtube-klippet här nedan beskriver exakt hur bra Bill Withers är: ”Bill withers singing a song thats one of those so great its like part of your family”.

Annars har jag precis sett klart High Tech Soul, en bra dokumentär om Detroittechnons födelse. Och just nu har jag stor lust att spendera några timmar med Juan Atkins i dj-båset. Men världen är (sorgligt nog) inte perfekt, och rättar sig sällan efter mina önskningar.

Vad jag vill säga med det här inlägget är helt enkelt: mer (bra) soul och techno åt folket!

Jag har bestämt mig för att avbryta min utbildning. För några timmar sedan insåg jag att jag hade missat att anmäla mig till en laborationsgrupp, och i samma veva missat en datorlaboration. Det här låter som bagateller, men jag försäkrar er att det bara är toppen på isberget; min (medvetna eller omedvetna) försummelse var den välkända droppen som fick bägaren att rinna över. Men jag ska inte överdramatisera beslutet. Man måste följa sin mage, och min mage pekade på det eviga och inte på det efemära. Jag ska följaktligen studera filosofi till våren. Det är i alla fall tanken. Jag mejlade en ansvarig, och hon lovade att återkomma. Det låter bra. Det känns bra. Bra.

Jag har också bestämt mig för att ett inlägg är bättre än inget. Och med ganska mycket ledig tid kan det dyka upp lite roligare saker på den här bloggen i framtiden. En lista över de bästa reggaeskivorna utlovas definitivt.