I sina bästa stunder låter Menomena som Det nya experimentella, precis som Animal Collective lät för några år sedan. (Tänk bara Here Comes the Indian.) Friend and Foe, Menomenas andra skiva, är energisk, lekfull och, i sina bästa stunder, väldigt, väldigt bra. Favoritspår är ”The Pelican”, som påminner lite om Man Man, ”Rotten Hell”, som på ett perfekt vis bryter av mot det tidigare spåret, och ”My My”, som antagligen är den musikaliska höjdpunkten på skivan (men som slutar mitt i ett crescendo, vilket är synd, och lite irriterande). Som jag skrev för några dagar sedan så kan Menomena närmast jämföras med Caribou, Hot Chip, Architecture in Helsinki och just Animal Collective. Men jämförelserna gör inte riktigt Menomena rättvisa (även om Friend and Foe inte kommer upp i Hot Chips eller Caribous klass). Menomena skiljer sig från de uppräknade banden: de kör sin egen grej, har sitt eget sound, även om influenserna är tydliga. Jag har skrivit ”i sina bästa stunder” två gånger, vilket antyder att skivan har vissa svagheter. Alla låtar håller inte samma höga klass, det finns en eller ett par rena transportsträckor, och helheten känns inte alldeles gedigen. Men i sina bästa stunder är Menomena riktigt grymma. Ett band att hålla utkik för i framtiden.

7/10

Annonser