You are currently browsing the category archive for the ‘filosofi’ category.

En av anledningarna till mitt stora livsavgörande beslut (nåja), är att många föreläsare på de olika programmen tar svaren på vissa filosofiska frågor för givna. Då menar jag inte filosofiska frågor som huruvida det finns en yttervärld eller inte, i vilket fall man aldrig skulle få så mycket gjort i något ämne. Jag avser mer ämnesspecifika frågor, där ett eventuellt svar inte är nödvändigt för undervisningen i ämnet. Det säger sig självt att man måste utgå från att det finns en yttervärld när man undervisar i naturkunskap. Men man måste inte utgå från att matematiken är en tankekonstruktion för att kunna undervisa i matematik. Det senare hände i en föreläsning i diskret matematik den här veckan. Jag suckade tungt, men orkade inte besvära mannen i fråga. Vi måste komma ihåg att många framstående personer har anfäktat idén att matematiken inte blott är en tankekonstruktion, utan att matematiska sanningar är lika verkliga som objekt som stolar, bord, toalettborstar, och så vidare. Ta Gödel som exempel. Han var platonist i avseende på matematiken, och var hyfsat framstående …

 

Jag älskar den här bilden. Och det faktum att Gödel knappt var medveten om att tyskarna härjade i Europa, och att det var därför han var tvungen att flytta till USA.

Annonser

Idag såg jag Lars Leijonborg på universitetet. Han körde sin standardföreläsning om Sveriges framtida utmaning i och med det framväxande kunskapssamhället och Kinas återkomst som stormakt på den internationella scenen. Lite gäsp förvisso, men Leijonborg är alltid härligt engagerande, och hans nasala stämma slår alldeles tillräckligt mot trumhinnan, för att man ändå ska tycka att föreläsningen är värd den nedlagda tiden, så att säga. Jag spelade in hela föreläsningen på min mp3-spelare. Man ska alltid vara beredd på snaskiga politiska detaljer, men så mycket av den varan levererades tyvärr inte. Möjlighet att sälja inspelningen till en skvallertidning, typ Aftonbladet, föreligger ej.

Facebook är ganska kul. Jag har hoppat på hajpen, men försöker förhålla mig ganska iskall till fenomenet. Saken är bara den att man kan komma i kontakt med likasinnade över sidan, vilket är otroligt roligt. Det är egentligen väldigt löjligt med Facebook-grupper, men när grupperna tillägnas personer som Rahsaan Roland Kirk, David Lewis eller Fritiof Nilsson Piraten blir det med ens mycket mindre löjligt. David Lewis kan jag berätta lite om.

David Lewis är antagligen 1900-talets näst skönaste filosof (lite skönare än Popper och Russell, way skönare än Tännsjö, Nozick, Searle, Harman, Rawls och Nagel, och way way way skönare än Plantinga, bara för att nämna några få 1900-talsfilosofer). Han distanseras faktiskt bara av Wittgenstein, men vår käre Ludwig är ju, inte bara 1900-talets, utan också, tidernas skönaste filosof.

Ibland räcker det nästan med en bild för att poängen ska gå fram. Som i det här fallet. Ett skönt filosofiskägg av klassiskt snitt, en svart portfölj, pösiga hiphop-byxor och en överdimensionerad jacka. Ett underfundigt leende spelar på hans läppar, för att liksom indikera att han är oss intellektuellt överlägsen. Det kan inte bli bättre, kanske ni tänker. Men det kan det faktiskt, bara vi vänder blickarna mot hans halsbrytande teori om modalitet. (Modalitet handlar om det som är möjligt, nödvändigt, tillfälligt, osv.) David Lewis var av den meningen att möjliga världar (som introducerades av Kripke, när han var 16 år eller så, även om filosofer innan honom, som typ Leibniz, ”den bästa av alla världar”, ni vet, hade funderat i samma banor) inte bara är en användbar tankekonstruktion, utan också är lika verkliga som den faktiska världen vi lever i.

En liten utvikning: Man införde konceptet möjliga världar för att klara av ett problem om extensionalitet. Om man byter ut termerna i en sats med termer som refererar till samma objekt så ska satsens sanningsvärde inte förändras. Ex. ‘5 är udda’. När vi byter ut ‘5’ mot ‘antalet ggr Brasilien har vunnit fotbolls-VM’ så ändras inte sanningsvärdet. Men det fungerar inte med satser som innehåller modala begrepp. Ex. ‘Det är nödvändigt att 5 är udda’. När vi byter ut ‘5’ mot ‘antalet ggr Brasilien har vunnit fotbolls-VM’ så ändras sanningsvärdet. Den resulterande satsen lyder: ‘Det är nödvändigt att antalet ggr Brasilien har vunnit fotbolls-VM är udda’, vilket är falskt, eftersom det inte är ett nödvändigt faktum att Brasilien har vunnit fotbolls-VM fem gånger. Om ni tycker som jag tycker ni kanske att de borde ha vunnit den fler gånger än så. Men de kunde lika gärna ha vunnit den färre gånger. Om man inför konceptet möjliga världar så undviker man detta problem.

Inte nog med det: i ljuset av vissa andra problem införde han också begreppet ”counterpart”, vilket innebär att det i varje möjlig värld finns en counterpart till varje individ i den faktiska världen. Min counterpart i en viss möjlig värld är den individ som är mest lik mig. Eftersom det finns möjliga världar där mänskligheten inte finns (mänskligheten är trots allt bara ett kontingent, och till lika delar sorgligt som lustigt, faktum), så har jag i någon av dessa möjliga världar en sten som counterpart. Det är något att fundera på när man diskuterar fenomenet multipel personlighetsstörning. (Eller schizofreni som alla felaktigt säger.)

Nu vill jag ha en kommentar som säger att han eller hon känner sig lite kluven till allt det här.

Om man från betraktandet av världsförloppet i det stora hela och i synnerhet från åskådandet av människogenerationernas snabba succession samt deras efemära skentillvaro vänder sig till det mänskliga livets detaljer, sådana komedien ger dem, så kan intrycket jämföras med det man erhåller, då man genom mikroskopet iakttar en av infusionsdjur vimlande droppe eller en annars osynlig liten klump ostmask, där de små djurens ivriga verksamhet kommer oss att le. Ty en stor och allvarlig aktivitet i minsta rymd liksom ock på minimum av tid verkar alltid komiskt.

Ur ”Bidrag till läran om tillvarons intighet” från Parerga och Paralipomena. Tugga den här meningen några gånger. Smält den långsamt.

Tjingallong! Oj, vad jag har läst. Bokstäver dansar framför ögonen, och i huvudet snurrar världen efter fantastiska tongångar. Underbart. Jag struntade i en metodlaboration i morse. Jag skickade ett sms till en kursare där jag frågade om den var obligatorisk, och om man i så fall skulle vara tvungen att skriva något istället. (Jag kommer av någon anledning inte in på min studentmail, till vilken de tydligen har skickat ett informativt mail om saken.) Jag fick inget entydigt svar tillbaka, men vi hoppas att det innebär att jag inte behöver anstränga mitt stackars huvud i onödan.

Hursomhelst.

Jag har i någon månad nu längtat efter att skriva en lång hyllningstext till John Cage, men det har aldrig riktigt blivit av, och jag inser nu, lite förvånad, att det aldrig kommer att bli av. Problemet är att jag inte riktigt kan bestämma mig för huruvida jag gillar hans avantgardiska inställning mot auktoriteter och musikhistorien eller om han bara är ett barnsligt uttryck för en postmodern tid. Det finns givetvis mellanpositioner, men dessa kan vi strunta i.

John Cage är mannen bakom klassiker som 4’33”, här framförd av David Tudor. 4’33” är ett verk i tre delar. I, Tacet. II, Tacet. III, Tacet.

4’33” ska inte förstås som en negativ handling, som avsaknaden av ljud, utan som en positiv bekräftelse av tystnaden. Det är därför David Tudor öppnar och stänger pianolocket. (”Tacet” är latin för ”det är tyst”.) John Cage vill med det här verket ifrågasätta vår uppfattning om musik. Han lyckas förstås mycket väl med det. I följande klipp behandlar programledare honom som ett tvättäkta weirdo, och publiken skrattar, hånfullt eller hjärtligt kan jag inte bedöma, åt en annorlunda musikalisk uppvisning.

Kritiken mot John Cage går i stora drag ut på att han inte kan någonting om musik; att han inte har en harmonisk ådra. Frågan är om det är en bärande kritik. Ett geni utmärks enligt Baudelaire av kunnighet inom flera områden. Flera abstrakta målare kunde måla figurativt, men valde istället att använda sig av abstrakt måleri för att uttrycka sina känslor. Där handlar det om att bemästra det tradionella sättet att göra konst, för att sedan vända ryggen åt det. Picasso är mig veterligen ett bra exempel. Diskussionen om John Cage för oss till en snårig fråga: måste man kunna bemästra det traditionella innan man kan vända ryggen åt det?

Här diskuterar John Cage sin syn på musik:

Jag tror jag gör bäst i att låta det här inlägget dö ut, liksom för att indikera att …

Kära läsare,

Ju mer människan odlar konsten, desto mindre knullar hon.

Baudelaire

och med dessa sanningsberidna ord hälsar jag er välkomna till min vardag. Jag har spenderat dagen i stadsbiblioteket, där jag lånade Wittgenstein, Schopenhauer och Hesse. Det här är givetvis kultursnobbigt i överkant – bespara mig alla slika försiktiga anmärkningar, eller ryt ifrån ordentligt! – men jag känner mig andligt förenad med dessa författare, och vill därför utforska deras tankevärldar. Eftersom jag har läst Tractatus, nittonhundratalets kulturella, intellektuella och moraliska höjdpunkt – kanske – så känns det som en given fortsättning att försöka bryta sig igenom Filosofiska Undersökningar. Den är inte alls lika elegant skriven som Tractatus, vilket Wittgenstein också erkänner och beklagar i förordet. Men den kan omöjligt vara lika stringent och logiskt korrekt som Tractatus; det faller på sin egen orimlighet, så att säga. Anledningen är att den bildteori för mening som Wittgenstein omhuldar i Tractatus, låter sig uttryckas på ett stringent vis. (Språket ska enligt Tractatus reflektera verklighetens logiska struktur.) I Filosofiska Undersökningar omhuldar han istället en användningsteori för mening, enligt vilken ett ords mening bestäms av den användning det har i ett visst språkspel. Han rör sig från stringens till en form av relativism. Det säger sig självt att språket och presentationen av idéerna i hans böcker måste reflektera den här utvecklingen.

Jag är främst intresserad av Schopenhauers pessimistiska livsinställning. Här är några exempel:

Vår mottaglighet för smärtan är så gott som ändlös, för njutningen snävt begränsad. Varje enskild olycka förefaller visserligen som ett undantag, men det allmänna lidandet är dock regeln.

(…)

… vår glädje blir i allmänhet långt mindre och våra smärtor långt större än vi väntat.

Den som vill pröva det påståendet, att här i världen är njutningen större än smärtan eller åtminstone uppväger den, kan i korthet göra det, om han jämför förnimmelserna hos ett djur, som äter upp ett annat, med känslan hos det, som uppätes.

En ganska pessimistisk inställning kan tyckas. Med rätta, bör tilläggas. Schopenhauer förklarar dessutom människans benägenhet att lida genom att koppla det till hennes förnuft. Djuren lider visserligen, men inte alls lika mycket som människorna. Förnuftet är på så vis både en välsignelse och en förbannelse. Det är en förbannelse, emedan vi det förutan skulle haft liv fyllda av mindre lidande. Det är en välsignelse, emedan vi det förutan aldrig skulle upptäckt detta samband överhuvudtaget, och förbli okunniga små svin. Vi vill ju vara som Sokrates!

Jag dyrkar Hermann Hesse alltsedan jag läste Narziss och Goldmund, en lysande allegori över förhållandet mellan Apollon och Dionysos, vad de representerar, och hur de manifesterar sig i människan. Det är inte världens bästa bok, men den talar till den som har tänkt i liknande banor. Jag har kanske aldrig läst något som har påverkat mig lika djupt. (Om vi bortser från Idioten av mäster Dostojevskij.) Jag har skrivit om det förut, här.

Nej, nu ska jag läsa Stäppvargen. Knulla får jag inte, men man får nöja sig med det kanske näst bästa. Allt är ändå lidande, och vi ska alla snart dö. Det gör mig glad och vänligt stämd till mänskligheten och alla orättvisor, i alla fall efter en ytlig läsning av Schopenhauer. Jag kanske ändrar inställning till imorgon, men det hör ungdomen till. Adios!

En konversation mellan Bertrand Russell och Kurt Gödel.

Hahaha!

Sinnebilden av en filosof är en figur med Schopenhauerfrisyr som i ett kontemplativt tillstånd (ej att förväxla med tillstånd orsakade av diverse hallucinogener) försöker lösa världens mysterier. (Dessa mysterier kan vara kunskapens yttersta grund, moralens objektiva status eller huruvida logikens lagar är konventioner eller platonska sanningar.) Sinnebilden stämmer såklart. Sådana är en gång filosofer, att de på ett så här lättvindigt och lättförståeligt sätt låter sig beskrivas. Men vilken filosof är egentligen skönast? Och enligt vilka kriterier låter sig en sådan fråga besvaras? Svaret på den förra frågan kommer alldeles strax. Svaret på den senare frågan är ämnad för stilla begrundan, och jag lämnar kommentatorsfältet öppet för alla tankar som korsar era, med upphöjda känslor, förmodligen bräddfulla hjärnor.

5. Diogenes

Enligt Diogenes är distinktionen mellan dygd och synd det enda betydelsefulla. Frihet uppnår man genom att avsäga sig alla personliga ägodelar. Han demonstrerade denna sin övertygelse genom att leva i en tunna, aldrig tvätta sig, och i övrigt leva tillsammans med samhällets bottenskrap. En anekdot berättar att han en gång stod på marknadsplatsen och onanerade. Till förbigående människor sa han: ”Om det ändå var lika lätt att stilla min hunger genom att gnida min mage.”

4. Nietzsche

Så mycket har redan sagts om Nietzsche, att jag inte tänker bidra med mer än att jag citerar honom. Återigen.

We have art in order not to die of the truth.

Se också min bloggpost om Nietzsche på ergo ateism

3. Schopenhauer

Schopenhauer är skön av flera anledningar. För det första fick han först i slutet av sitt liv det erkännande han så väl förtjänade. Hegel stal all uppmärksamhet. När Schopenhauer höll föreläsningar i Berlin kom det endast ett fåtal personer. (Det kan förvisso tyckas att han har sig själv att skylla, eftersom han medvetet höll föreläsningarna på samma tidpunkt som Hegel höll sina. Att pöbeln är kändiskåt kan ju inte ha kommit som någon överraskning.) Han utvecklade därför ett djupt förakt för universitetsfilosoferna ”som ej lever för filosofin, utan av filosofin”. För det andra är han mest känd för sin pessimistiska inställning till livet. Lidande är det normala tillståndet, och njutning är endast ett tillstånd av reducerat lidande. Njutningen har sålunda endast en negativ funktion: att lindra lidandet. Men det finns en utväg ur lidandet, och det är enligt Schopenhauer genom estetiska upplevelser. (Han älskade Wagner om jag inte minns fel. Det finns dessutom en djup koppling mellan Schopenhauers metafysiska åsikter och hans lösning på livets misär. Men jag vill inte gå in närmare på den kopplingen. Frågar någon så svarar jag.) Han har dessutom filosofihistoriens skönaste frisyr. Det om inget annat placerar honom högt på den här listan.

2. Sokrates

En snubbe som går omkring i den tidens kulturella huvudstad och vederlägger vanliga människors uppfattningar måste hamna högt på den här sortens lista. Han kunde dessutom dricka vem som helst under bordet. Han dog såklart på ett spektakulärt vis, tilldömd dödsstraff av den atenska staten, under förevändningen att han korrumperade ungdomen. Det gjorde han förstås, filosof som han var.

Det gäller att skilja mellan den fiktiva och den faktiska Sokrates. De värsta egenskaperna hos den fiktiva Sokrates måste tillskrivas Platon. Det förstår ju var och en att en snubbe som Sokrates inte kan förfäkta ett så frånstötande påhitt som idévärlden. Sokrates var skön, åtminstone till sinnes. Idévärlden är anskrämlig!

1. Wittgenstein

Det finns mycket att säga om Wittgenstein. En gång hotade han Karl Popper med en eldgaffel, av den enkla anledningen att Popper framhärdade, till Wittgensteins förtret, att det finns genuina filosofiska problem. Wittgensteins åsikt härom var att alla filosofiska problem är språkliga problem, som så att säga upplöses efter en noggrann språklig analys. Wittgensteins magnum opus Tractatus är ett av 1900-talets (och världshistoriens!) kulturella, intellektuella och moraliska höjdpunkter. Uppdelad i satser leder den fram till några häpnadsväckande slutsatser.

I centrum av den tidiga Wittgensteins filosofiska inställning tronar bildteorin för mening, enligt vilken en sats är meningsfull om och endast om dess logiska form motsvaras av samma logiska struktur i den faktiska världen. Med språket gör vi på så sätt bilder av världen. ”Att förstå en sats, är att att veta hur det förhåller sig när den är sann.” (4.024.) Följden av bildteorin är att varje omdöme som inte motsvaras av något sakförhållande är meningslöst. Wittgensteins vision var att ”avgränsa det otänkbara inifrån genom det tänkbara.” Genom att använda bildteorin för mening avgränsade han ”inifrån” vad människan kan yttra sig om. Moral, religion och andra suspekta företeelser omfattas ej av bildteorin och det är därför meningslöst att yttra sig därom. ”Mitt språks gränser betyder min världs gränser.” (5.6) En intressant följd av bildteorin är att varje metaspråklig teori, dvs. varje teori som säger något om språket, är meningslös. Tractatus är sålunda meningslös. Wittgenstein liknande därför Tractatus med en stege: när man väl har kommit upp på taket, och har fri sikt, kan man slänga stegen, med vars hjälp man tog sig upp. Han avslutar Tractatus på följande vis: ”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.” (7) och drog sig sedan tillbaka, i tron att han hade löst alla filosofiska problem som under tjugo sekler gäckat mänskligheten.

Skönast.