You are currently browsing the monthly archive for januari 2009.

Under det glada 20-talet var det Charleston alla skulle lära sig att dansa. Det här är en rolig liten instruktionsvideo.

Annonser

Det är med stor glädje jag kan säga att min blogg ligger helt rätt i tiden. Eller, kanske inte min blogg, utan hur jag vill att den ska arta sig. Långbloggen är död, leve kortbloggen! eller nåt. Hursomhaver, idag postar jag några bilder av den polske konstnären Zdzisław Beksiński, en de mest fascinerande konstnärerna från det senaste århundrandet. Beksińskis fantastiska bilder ska kanske ses i samband med de tragiska sista åren i hans liv. 1998 dog hans fru. Året efter tog hans son livet av sig. 2005 blev han till råga på allt mördad. För vad? För att han vägrade låna ut pengar till en kille. Har ni hört något så tokigt?

Åh, en sak till: jag hoppas att han inte är jude. Det skulle bli problematiskt. För vår lista alltså, jag är inte som Luleå stad.

lj_zdzislawbeksinski0411

zdzislawbeksinski039

zdzislaw_beksinski_005

zdzislaw_beksinski_1984_3a

Jag måste ha världens sämsta blogg. Det som gör den så dålig är att jag flera gånger har utlovat skärpning på uppdateringsfronten, men aldrig uppfyller det jag har lovat. Nu har jag förvisso väldigt mycket bra att skylla på. Judelistan är snart klar, och med det menar jag att den inte lär dyka upp så sent som 2010. Med tanke på att ni har väntat i ett år eller så kan ni gott vänta ett par månader till. Det kommer givetvis att vara värt all väntan, utan att för den delen sätta för stor press på oss själva.

Jaja, den här bloggen skulle bli mer personlig. Jag har påbörjat kursen i konstvetenskap. Allt är bra. Livet är bra. Men egentligen suger det. Jag vill helst ut och resa i världen. Till Mali. Eller läsa en bra bok. Känner ni till några bra böcker? Jag känner till en bra bok. Men den har jag tyvärr redan läst ut.

Jag såg min andra Fulci-film igår. Den var ganska dålig, men det var väntat. Jag har kommit fram till att jag vill bli en zombie när jag dör, det måste i alla händelser vara bättre än att bara försvinna. ”Det är inte den Johannes vi kände” kommer ni att säga, och det stämmer såklart. Men det är bara en annan version av Johannes. Ni måste kanske vara beredda att låsa in mig. Men det är ok. Jag förlåter er för det.

zombie-postcard

Object Orange. Fyra killar från Detroit bestämmer sig för att måla övergivna hus i orange. Syftet är att uppmärksamma att så många hus står övergivna i staden.

Med detta utrop önskar jag alla ett gott nytt år! Som redan utlovat kommer jag att försöka ändra den här bloggens inriktning en smula: den kommer förhoppningsvis bli lite mer allkulturell. Jag hoppas också att jag orkar uppdatera lite oftare än vad som har varit fallet den gångna hösten. Men ni vet hur det är: man måste hinna med att plugga, äta och hångla också. Eftersom jag inte har fått hångla så mycket i mina dar har jag ju varit tvungen att ta igen det jag har missat.

Hursomhelst. Jag tycker vi inleder det här året med etiopisk jazz, nämligen Mulatu Astatke. Jim Jarmusch använder Astatkes musik i sin film Broken Flowers, med Bill Murray och vackra Alexis Dziena. En användare på filmtipset tyckte att filmen var ganska innehållslös och att den kunde sammanfattas med orden ”fan vad det svänger med etiopisk jazz”. Ja, det svänger verkligen med etiopisk jazz, och filmen kan gott sammanfattas på det viset. Men Broken Flowers är inte innehållslös, den är däremot en mästerlig skildring av känslan av tomhet och där etiopisk jazz är ett sätt att fylla tomheten. I min mening är det en utmärkande del av den västerländska kulturkonsumtionen, att kulturen betraktas som ett sätt att fylla livet med mening. Eller kanske närmare sanningen: att kulturen betraktas som ett sätt att undfly livets meningslöshet.

Vad ni än tycker och tänker om den saken: Mulatu Astatke äger, vilket på ren svenska betyder att han rockar fett.