You are currently browsing the monthly archive for mars 2008.
Dagens rocksteady. Om jag inte minns helt fel så skulle de egentligen ha hetat Carlton and His Shades, men på grund av ett stavfel blev det Carlton and His Shoes istället. Det här kan vara deras bästa låt. Heck yeah, det är deras bästa låt.
Min starkaste association när jag hör Gérard Depardieus namn är gyttja och osexiga äventyr i det postrevolutionära Frankrike, tidigt artonhundratal. Det har antagligen att göra med vaga minnen av Les Misérables, en miniserie baserad på Victor Hugos roman, där Gerard har huvudrollen, och där vi i andra roller finner såväl John Malkovich som Charlotte Gainsbourg, dotter till, hm … i det där klippet ser det mest ut som Rami Shaaban.
Nåväl. Allt det här kan antyda att jag inte direkt avgudar Gerard, vilket är helt korrekt. Men min bild av killen har nyanserats en aning, speciellt efter att jag såg Buffet Froid, en surrealistisk deckarhistoria, som sprungen ur den franska surrealistiska traditionen. Hur skulle det kunna slå fel?
I en dokumentär om Luis Buñuel säger Carlos Fuentes att surrealismen visserligen uppstod i Frankrike, men bara som idé. I Frankrike blev surrealismen rationell och cartesiansk. (Och hur kul är en rationell surrealism?) Surrealismen blev bäst i händerna på personer som inte kom från Frankrike, som Tysklands Max Ernst eller Spaniens Luis Buñuel, som kunde använda surrealismen på ett bättre sätt tillsammans med sina kulturarv. (I Buñuels fall, t.ex. Goya, Cervantes och Valle-Inclán.) Fuentes teori är intressant. Det är ingen tvekan om att Jodorowskys El Topo är bättre än Cocteaus Le sang d’un poète. Och Max Ernst är skön. Men jag tror jag avhåller mig från att avfärda fransk surrealism i första taget.
Gerard Depardieu i desillusionerad-ung-man-frilla.
Buffet Froid är ett bra exempel på fransk surrealism. Och då menar jag inte ”bra” i betydelsen ”utmärkande”, utan bara att Buffet Froid är en bra film. Jag kan kort sammanfatta Buffet Froid såhär: mordintriger, vackra kvinnor och märkliga situationer. Handlingen kretsar kring tre personer: Alphonse Tram, en arbetslös desillusionerad ung man, spelad av Depardieu, en poliskommisarie som inte har något emot mord, och mannen som mördade Alphonses fru. Filmen innehåller fantastiskt bisarra situationer, och är riktigt underhållande att se. (En för surrealistiska filmer överhängande risk är att de blir olidligt tråkiga.)
Här är en scen där Depardieu hittar sin kniv instucken i en främling i tunnelbanan. Hoppas ni kommer ihåg lite från skolfranskan.
Och som körsbäret på glassberget kommer Carole Bouquet in i en avgörande del av filmens slutskede. Bouquet är kanske mest känd som bondbrud eller som ena hälften av Conchita i Buñuels Cet obscur objet du désir, eller som stor poster på min vägg. Här ser hon lika fantastisk ut som alltid.
Betyget blir en stabil åtta.
Kultbetyg: 8/10
Jag känner mig nödd och tvungen att skriva några rader om Rihanna, innan minnet dunstar bort som en spermafläck i solen. Rihanna uppträdde i Stockholm för en vecka sedan, och alla som är något var där. Stina-Lee var där, jag var där, och Sveriges svar på Brother Ali, Adam Tensta, fick till och med göra sin grej på scenen innan Rihanna äntligen också var där. Först lite om Tensta: Bra musik. Bra tryck. I stunder lite för hård för r’n’b-tjejerna som samlats framför scenen, men till ”My Cool” hoppades och jublades det. Ge honom några år säger jag, och han kan kanske fylla lokalen på egna premisser.
Rihanna då? Ja, hon var snygg. Nu lyssnade jag inte så mycket på musiken, men stundtals svängde det och stundtals var det ganska dåligt. De självklara hitsen, som ”Umbrella” och ”Don’t Stop the Music” är exempel på det förra, och alla ballader och mellanspel (då Rihanna, flämt, bytte kläder) är exempel på det senare. Stina-Lee har en klockren analys av det dåliga: ”lite för mkt ‘rock-metal-stuk’ över det hela på nåt sätt”. Muskelknuttarna som onanistiskt pillade på sina fallosinstrument kunde jag gott ha klarat mig utan, musikaliskt och estetiskt.
Jag antar att det var en bra spelning. Vi får vara glada att vi inte är Estland.
Dagens rocksteady. Numera ett stående inslag på den här bloggen.
För övrigt tycker jag att vi skänker en tanke eller två till Mikey Dread.
”Wang Dang Doodle” skrevs av Willie Dixon för Howlin’ Wolf. I sin självbiografi skriver Dixon att av alla låtar han skrev för Howlin’ Wolf så var ”Wang Dang Doodle” den han gillade minst. Detta till trots har den blivit föremål (och ibland offer) för otaliga omtolkningar, av akter så skilda som Pointer Sisters och Grateful Dead. Men vilken tolkning är egentligen den bästa? Pointer Sisters medryckande soulversion eller kanske den avskalade och opolerade tolkningen av PJ Harvey? Det är det här inläggets raison d’être att fastslå detta, once and for all.
Vi börjar med originalversionen.
Howlin’ Wolf levererar som vanligt. Den raspiga rösten ger låten en rå oförmedlad energi. Men samtidigt kan man inte undvika att ta Dixons kritik mot låten i beaktande. Vad denna kritik består av har jag förstås ingen aning om, men jag kan gissa att det har någonting att göra med låtens lättvindiga och trallvänliga natur. Den har inte alls samma musikaliska och textmässiga kvalitéer som några andra av Dixons låtar för Howlin’ Wolf, som t.ex. ”Spoonful”.
Det blir tre Dixon-huvuden av fem möjliga.
Vi fortsätter med Pointer Sisters, som skruvar upp rösterna och ger oss en svängfylld tolkning av Dixons låt.
I början håller systrarna sig till manus, men efter att de plockat fram blåsinstrumenten börjar det hända saker. Till slut är det inte artikulerade ljud vi hör, utan oartikulerade sådana. Klänningarna och den märkliga inledningen gör givetvis inte saken värre. En galen hyllning som överträffar originalet.
Resultatet? Fyra Dixon-huvuden som nickar i takt.
Så till Grateful Deads country-rockiga tolkning.
Grateful Dead är som alla vet ett ganska överskattat band. Ok, de har gjort några skivor som är värda att lyssna på, det är sant. Men deras psykadeliska odysséer når aldrig krautrockiga dimensioner, och om man ska förtjäna epitetet ”det ultimata kultbandet” så måste man prestera lite bättre än så. På sin repertoar har de trots allt ganska medelmåttiga låtar. Den här versionen av ”Wang Dang Doodle” är det inte så mycket bevänt med. Förutsägbart och intetsägande. Publiken gillar det förstås, men det är samtidigt ett välkänt faktum att man inte bryr sig så mycket om hur det låter när man genom åren har levt på hallucinogena droger.
Mer än ett Dixon-huvud kan jag (och ska jag) inte ge till the Deads.
Vi vänder oss därför raskt till PJ Harvey.
Det här gillar jag. PJ Harvey version av ”Wang Dang Doodle” står på egna ben, och lämnar sålunda Dixons skugga bakom sig. Där Grateful Deads version blott är en futtig kopia är det här ett självständigt konstverk. PJ Harveys opolerade stämma är idealisk. Jag menar, låten skrevs trots allt för Howlin’ Wolf.
För fullständighetens skull måste jag inkludera Willie Dixons egna framförande av ”Wang Dang Doodle”. För trots att han inte gillar låten så har han vid upprepade tillfällen framfört den. Som här på en jazzfestival i Montreal 1979.
Det är inget som får mig att göra saltomortaler i sängen, men det är en stabil insats från Dixon. Men vad är upp med det svala mottagandet från publiken? Loosen up!
Vad ger man detta? Ja, inte mindre än en trea. Killen skrev ju trots allt låten.
Jag har givetvis sparat det bästa till sist.
Koko Taylors version har allt. Vilken känsla och kraft i rösten! Det blir inte mycket bättre än så här. Pointer Sisters och PJ Harveys versioner är förvisso mer självständiga verk, men Koko Taylor kompenserar det med att helt enkelt göra den bästa versionen av ”Wang Dang Doodle” som finns därute. Det känns onödigt att mer utförligt förklara varför Koko Taylors version är bäst. Lyssna och you shall understand.
Fem Dixon-huvuden av fem möjliga till The Queen of Blues.
Ps.
Den sämsta tolkningen står Ted Nugent för, och då har jag inte ens tagit mig besväret att lyssna på den. Men allt Ted Nugent gör är dåligt per default.
Idag missade jag en föreläsning, ännu en gång. Istället för att lära mig mer om Descartes fjärde eller femte meditation (eller vilken vi nu är på) så satt jag framför dumburken. Jag fastnade framför Vi hemslavinnor med Dagmar Ebbesen och två av Sveriges mesta skådespelerskor genom tiderna: Hjördis Petterson och Julia Cæsar, ni vet, hon som spelar Elvira i Pensionat Paradiset. Jag kunde inte slita mig från filmen! Ge mig Åsa Nisse-filmer, Thor Modéen och dåliga ordvitsar, och jag sitter som klistrad, ständigt underhållen. Det här säger antagligen skrämmande mycket om mig själv.
Av fem föreläsningar hittills har jag missat tre och en halv. Svagt av mig.
Jag såg nyss klart Bukowski: Born into This, en dokumentär om Charles Bukowski. Den var riktigt bra. Vi fick givetvis ta del av Bukowskis excesser när det kom till vin, cigaretter och kvinnor, men vi fick också ta del av en annan sida av Bukowski – den som inte riktigt framkommer i populära framställningar av mannen. Jag kommer särskilt ihåg en intervju för belgisk TV, där programledaren säger att ”in your stories, love is always a synonym for sexual intercourse … that’s not too romantic, is it?” varpå Bukowski svarar ”where do you get this crap, baby?” innan han ger en metafor för kärlek, ”love is a dog from hell”, och avslutar med ”you’re really fucked up”. Den delen av intervjun finns tyvärr inte på Youtube, men en tidigare del finns, i vilken han talar om fadern. Inte Gud fader, utan sin egen.
Heima, en rockumentär om Sigur Rós, finns numera på Youtube. Den känns närmast som en lång musikvideo, och ger inte speciellt mycket. Men Sigur Rós gör bra musik, och bilder av Island är alldeles vad man behöver när man känner sig romantisk och melankolisk till sinnet, vilket jag, för att rikta en viss kritik mot min obesudlade person, gör alldeles för ofta. Helt rätt har jag såklart inte, eftersom vad man behöver när man känner sig romantisk och melankolisk till sinnet snarare är det här.
Och eftersom jag känner mig melankolisk till sinnet så kan jag passa på att posta några av mina favorithiphoplåtar från det oskuldsfulla 90-talet, eller vad nu Martin brukar kalla det. Jag var inte med (på riktigt) när det hände, men det hindrar inte att glädje och andra fina känslor strömmar ur mig när Pharcyde kommer på tal. Först ut, alltså: Pharcyde med ”Drop”, en video som regisserades av vår favorithiphopregissör Spike Jonze.
Vi fortsätter med ”At the Helm” av Del tha Funkee Homosapien. Som en i kommentarsfältet noterar är det kul att Del säger att ”rap aint about bustin caps n fuckin bitches” när han är kusin med Ice Cube. Allt går inte i familjen, således.
Ni som kan er Spike Jonze känner till att han har gjort en underbar dokumentär om Fatlip, en av medlemmarna i Pharcyde. Fatlip visar oss sina moves på dansgolvet, berättar sköna anekdoter, och går i ett par scener omkring klädd i en skrämmande clownutstyrsel. Denna utstyrsel har han också på sig i ”What’s Up Fatlip?”. Ok, den här är från detta årtiondet, men strunt samma.
På onsdag: Rihanna.
Nyss läste jag att Joe Gibbs, en av de stora reggaeproducenterna från Jamaica, har lämnat jordelivet bakom sig. Gibbs ligger bakom klassiker som ”Uptown Top Ranking” med Althea and Donna. ”Uptown Top Ranking” bygger på ”I’m Still In Love With You” av Alton Ellis, som jag av en tillfällighet – men passande nog – länkade till för ett par veckor sedan. Spana in Donnas frisyr och glasögon.
.
sunvalley.wordpress.com 