Sinnebilden av en filosof är en figur med Schopenhauerfrisyr som i ett kontemplativt tillstånd (ej att förväxla med tillstånd orsakade av diverse hallucinogener) försöker lösa världens mysterier. (Dessa mysterier kan vara kunskapens yttersta grund, moralens objektiva status eller huruvida logikens lagar är konventioner eller platonska sanningar.) Sinnebilden stämmer såklart. Sådana är en gång filosofer, att de på ett så här lättvindigt och lättförståeligt sätt låter sig beskrivas. Men vilken filosof är egentligen skönast? Och enligt vilka kriterier låter sig en sådan fråga besvaras? Svaret på den förra frågan kommer alldeles strax. Svaret på den senare frågan är ämnad för stilla begrundan, och jag lämnar kommentatorsfältet öppet för alla tankar som korsar era, med upphöjda känslor, förmodligen bräddfulla hjärnor.

5. Diogenes

Enligt Diogenes är distinktionen mellan dygd och synd det enda betydelsefulla. Frihet uppnår man genom att avsäga sig alla personliga ägodelar. Han demonstrerade denna sin övertygelse genom att leva i en tunna, aldrig tvätta sig, och i övrigt leva tillsammans med samhällets bottenskrap. En anekdot berättar att han en gång stod på marknadsplatsen och onanerade. Till förbigående människor sa han: ”Om det ändå var lika lätt att stilla min hunger genom att gnida min mage.”

4. Nietzsche

Så mycket har redan sagts om Nietzsche, att jag inte tänker bidra med mer än att jag citerar honom. Återigen.

We have art in order not to die of the truth.

Se också min bloggpost om Nietzsche på ergo ateism

3. Schopenhauer

Schopenhauer är skön av flera anledningar. För det första fick han först i slutet av sitt liv det erkännande han så väl förtjänade. Hegel stal all uppmärksamhet. När Schopenhauer höll föreläsningar i Berlin kom det endast ett fåtal personer. (Det kan förvisso tyckas att han har sig själv att skylla, eftersom han medvetet höll föreläsningarna på samma tidpunkt som Hegel höll sina. Att pöbeln är kändiskåt kan ju inte ha kommit som någon överraskning.) Han utvecklade därför ett djupt förakt för universitetsfilosoferna ”som ej lever för filosofin, utan av filosofin”. För det andra är han mest känd för sin pessimistiska inställning till livet. Lidande är det normala tillståndet, och njutning är endast ett tillstånd av reducerat lidande. Njutningen har sålunda endast en negativ funktion: att lindra lidandet. Men det finns en utväg ur lidandet, och det är enligt Schopenhauer genom estetiska upplevelser. (Han älskade Wagner om jag inte minns fel. Det finns dessutom en djup koppling mellan Schopenhauers metafysiska åsikter och hans lösning på livets misär. Men jag vill inte gå in närmare på den kopplingen. Frågar någon så svarar jag.) Han har dessutom filosofihistoriens skönaste frisyr. Det om inget annat placerar honom högt på den här listan.

2. Sokrates

En snubbe som går omkring i den tidens kulturella huvudstad och vederlägger vanliga människors uppfattningar måste hamna högt på den här sortens lista. Han kunde dessutom dricka vem som helst under bordet. Han dog såklart på ett spektakulärt vis, tilldömd dödsstraff av den atenska staten, under förevändningen att han korrumperade ungdomen. Det gjorde han förstås, filosof som han var.

Det gäller att skilja mellan den fiktiva och den faktiska Sokrates. De värsta egenskaperna hos den fiktiva Sokrates måste tillskrivas Platon. Det förstår ju var och en att en snubbe som Sokrates inte kan förfäkta ett så frånstötande påhitt som idévärlden. Sokrates var skön, åtminstone till sinnes. Idévärlden är anskrämlig!

1. Wittgenstein

Det finns mycket att säga om Wittgenstein. En gång hotade han Karl Popper med en eldgaffel, av den enkla anledningen att Popper framhärdade, till Wittgensteins förtret, att det finns genuina filosofiska problem. Wittgensteins åsikt härom var att alla filosofiska problem är språkliga problem, som så att säga upplöses efter en noggrann språklig analys. Wittgensteins magnum opus Tractatus är ett av 1900-talets (och världshistoriens!) kulturella, intellektuella och moraliska höjdpunkter. Uppdelad i satser leder den fram till några häpnadsväckande slutsatser.

I centrum av den tidiga Wittgensteins filosofiska inställning tronar bildteorin för mening, enligt vilken en sats är meningsfull om och endast om dess logiska form motsvaras av samma logiska struktur i den faktiska världen. Med språket gör vi på så sätt bilder av världen. ”Att förstå en sats, är att att veta hur det förhåller sig när den är sann.” (4.024.) Följden av bildteorin är att varje omdöme som inte motsvaras av något sakförhållande är meningslöst. Wittgensteins vision var att ”avgränsa det otänkbara inifrån genom det tänkbara.” Genom att använda bildteorin för mening avgränsade han ”inifrån” vad människan kan yttra sig om. Moral, religion och andra suspekta företeelser omfattas ej av bildteorin och det är därför meningslöst att yttra sig därom. ”Mitt språks gränser betyder min världs gränser.” (5.6) En intressant följd av bildteorin är att varje metaspråklig teori, dvs. varje teori som säger något om språket, är meningslös. Tractatus är sålunda meningslös. Wittgenstein liknande därför Tractatus med en stege: när man väl har kommit upp på taket, och har fri sikt, kan man slänga stegen, med vars hjälp man tog sig upp. Han avslutar Tractatus på följande vis: ”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.” (7) och drog sig sedan tillbaka, i tron att han hade löst alla filosofiska problem som under tjugo sekler gäckat mänskligheten.

Skönast.

Annonser