Andrei Zvyagintsevs nya film Förvisningen har genomgående fått lysande recensioner. Efter Carl-Johan Malmbergs minst sagt lyriska recension fick jag bråttom att se hans debutfilm, Återkomsten. Det är inte ofta man ser en sån brutal hyllning faktiskt. Anledningen är givetvis att det är lättare att såga än att hylla. Det är lättare att i efterhand säga att man hade fel och höja betyget än att säga att man hade fel och sänka betyget. Det förra uppfattas som en oundviklig del i kritikerns roll. Det senare uppfattas bara som pinsamt. (Det förra uppfattas som förändring hos konstverket; det senare uppfattas som en förändring hos kritikern.) Det är därför jag älskar brutala hyllningar. Recensenten kastar upp sina innersta känslor på dissektionsbordet, framför vilket pöbeln sitter med skalpellen.

Nåväl.

Jag kan tycka att de oundvikliga jämförelserna mellan Zvyagintsev och Tarkovskij är lite överdrivna och orättvisa. Dels för att Tarkovskij antagligen är Rysslands bästa regissör genom tiderna, och dels för att Zvyagintsev och Tarkovskij enligt mig inte riktigt gör film på samma sätt. Det melankoliska i deras filmer ser jag hellre som ett uttryck för deras ryska härkomst, inte som ett uttryck för en liknande konstnärlig ådra. Nu har jag förvisso inte tillräckligt med kött på benen för en jämförelse, och det är tveksamt om Zvyagintses blott två filmer möjliggör en jämförelse överhuvudtaget. (Som att det någonsin har stoppat mig.)

Återkomsten är en bra film. Jag tror att det är just avsaknaden av övertydlighet som gör att den blir så suggestiv och tilltalande. Samtidigt blir den också (kanske av den anledningen) lite intetsägande och tom. Men jag har bestämt mig för att gilla den och Zvyagintsev. Förvisningen är således ett framtida måste.

Annonser