Så här går det till: Jag lyssnar på en skiva ganska ihärdigt tills jag har fått ett bra grepp om den, släpper den ur tankarna, och går vidare. Eller, det är så det brukar gå till. Vissa skivor vägrar att lämna det undermedvetna, och man märker att man ständigt återkommer till dem, för att låta sig underhållas, fascineras, gripas, eller något liknande. Skivorna blir på så vis en del av en. Illiniose av Sufjan Stevens har t.ex. etsat sig fast i mitt sinne. Jag lyssnade på Illinoise under en bilresa till Norge, och lät mig förföras. Jag har inte riktigt kunna släppa den sedan dess.

Andrew Birds skivor har onekligen kvalitéer som gör att hans skivor kan visa sig ha samma suggestiva kraft. Armchair Apocrypha kan mycket väl visa sig vara en av dessa skivor. Att Andrew Bird är mannen, ja, det är redan klarlagt. Jag insåg det när jag såg honom som Dr. Stringz för någon månad sedan. Så anspråkslös, så bra.

Armchair Apocrypha, Andrew Birds sjätte fullängdare, skiljer sig inte nämnvärt från hans senaste skiva, Andrew Bird & the Mysterious Production of Eggs, men det innebär inte att Armchair Apocrypha inte är minst lika bra. Armchair Apocrypha innehåller inget bottennapp, inga låtar som inte är bra i och för sig själva, och även om det känns suspekt att tala om artisters storhet i termer av deras lägstanivå, så måste Andrew Birds största styrka vara hans otroliga jämnhet och höga lägstanivå. Armchair Apocrypha är ett stämningsfullt bevis på Andrew Birds storhet.

Andrew Bird – Heretics

8/10

Annonser