Förra årets fotbollsspel från EA Sports, FIFA 08, var den bästa upplagan på tio år. Jag ser fram emot att få spela uppföljaren, FIFA 09, men redan nu är låtlistan officiell. Musiken är förstås en del av upplevelsen när man spelar spel, den är viktig för att, så att säga, förmedla den rätta känslan. Men vilken musik är det som väljs och varför? FIFA-serien har tradionellt flörtat med så kallad alternativ rock (Bloc Party, Art Brut, etc), triphop (Fatboy Slim, Röyksopp), och, på senare år, electropop (MGMT, Cut Copy). Kontrasten med NHL-serien och NBA-serien är dramatisk, där collegerock respektive hiphop dominerar. Låt oss titta på musiken till NHL-09. Vi hittar bland annat Panic at the Disco, Millencollin och Airbourne. Popig emo, gnällig skatepunk och aussy metal är inte direkt upp min allé. Men jag tänker inte sparka på liggande dörrar, utan istället fråga varför den här musiken väljs till hockeyspel, och varför det känns så otroligt väntat? Är det här vad hockeyspelare lyssnar på? är det här vad hockeyspelare antas lyssna på? är det här vad personer som köper hockeyspel lyssnar på? (Svaren är inte alldeles givna. Jag har t.ex. hört att Mats Sundin gillar A Tribe Called Quest.) Oavsett vad svaren är när det gäller NHL-serien så är svaren med avseende på FIFA-serien (och den alternativ rocken, triphopen och electropopen) genomgående nej. Det här är inte vad fotbollsspelare lyssnar på, det här är inte vad fotbollsspelare antas lyssna på, och det här är inte heller vad personer som köper spelen lyssnar på. Jag vill inte svara generellt för hockeyn eller basketen, men det verkar finnas en större konvergens i dessa sporter mellan musiken i spelen och den musik som utövarna och konsumenterna lyssnar på. Hur kan det komma sig? Vad är det som gör att fotbollen skiljer sig?

Visst, FIFA-serien innehåller en del säkra val, Duffy, Keane osv, som antagligen har valts för att tilltala den breda massan. Det är ändå lite märkligt att FIFA-spelen i så stor utsträckning har fått representera den alternativa musikscenen (om det nu alls går att tala om någon sådan). Vid sidan av Duffy trängs Hot Chip och Cansei de Ser Sexy. Jag tycker att det är lite märkligt.

Nåväl. Mellan NHL-serien, FIFA-serien och NBA-serien är det vattentäta skott när det kommer till musiken. Handlar det här om kommersiell profilering, fördomar, eller något annat? Hursomhelst så ser jag gärna en uppluckring. Jag vill ha ett FIFA-spel med lite dirty south. Det vore något. Jag tror inte att jag vill ha ett NBA-spel med Panic at the Disco, men, hey, det är bara mina preferenser.

Hur bra är då musiken till FIFA 09? Tja, min bedömning är: ganska bra. Sam Sparro (”Black and Gold”), The Script (”The End Where I Begin”) och The Fratellis (”Tell Me A Lie”) gillade jag inte alls, tråkrockigt och fantasilöst. Lykke Li (”I’m Good I’m Gone”) och Chromeo (”True Stories”) är desto roligare. Hot Chip (”Ready for the Floor”) och Cut Copy (”Lights and Music”) gillar jag. Ett av de spanska bidragen, ”Moving” av Macaco, i all sitt obamska all-people-one-dream-svammel, har jag redan tröttnat på. (Jag borde väl egentligen tycka att det är ett fint budskap, eller så. Men jag är ond.) De låtar jag tycker mest om är ”Kids” av MGMT, ”Keep Your Head” av The Ting Tings och den här, ”Butter” av The Bloody Beetroots.


Annonser