Det finns två sorters människor. Fina, vackra, underbara människor, och så alla andra, pöbeln kallad. De förra vill man dela musiksmak, upplevelser och liv med, den senare vill man hålla på så långt avstånd som möjligt. Det är därför man alltid känner en obehaglig känsla i magen varje gång det händer att man delar musiksmak, upplevelser och liv med pöbeln. Nu låter jag väldigt indie, men allt med indie är inte ont. Det är en stark drivkraft hos många människor att kunna identifiera sig vid sidan av den sociokulturella mittfåran. Det är en bra, god drivkraft. Att den också leder till felbedömningar är den mindre smickrande, men lika uppenbara, sidan av saken. Du hittar inte många ”indiemänniskor” som skulle erkänna att den där ”Umbrella” faktiskt är en riktigt grym låt. Men, samtidigt, vem vill vara en indiemänniska? Det är förstås inte vad det här inlägget handlar om. Man kan känna den här obehagliga känslan i magen av att dela kulturella preferenser med pöbeln, trots att man, utan pardon, skakar loss till ”Umbrella” på dansgolvet.

Jag fick den känslan när jag såg Håkan Hellström i Karlskoga. Håkan Hellström har redan för länge sedan lämnat sin ursprungliga publik, och är idag lika folkkär som Lasse Berghagen, sill å potäter och Zlatan (nåja). Inget fel med det egentligen. Sill är gott och Zlatan är grym. Att han därmed dyker upp i Karlskoga, bondhåla numero uno i mellansverige, torde inte förvåna någon. Han är lika stor där som någonstans annars. Håkan rev av en fantastisk show. Publiken svarade, de skrålade med. Jag kan inga Håkan-texter, annars hade jag också skrålat för full hals. Men här någon gång började jag inse vilka det var som stod i publiken. Innan spelningen hojtade de i (o)takt till ”Seven Nation Army”, som har plågat fotbollsvärlden i sommar. När Alfred Nobel kom på tal, vilket, när man är i Karlskoga, inte är en fråga om ”om” utan ”när”, sa Håkan att Bob Dylan borde få nobelpriset. Reaktionen från publiken lät inte vänta på sig, den uteblev helt. Fan, Håkan refererade till Proust framför en publik som knappt är läskunnig.

Jag antar att allt det här är ursäktligt i era ögon. Ska man verkligen klandras för att man har Tribaltatueringar och aldrig har öppnat en bok i sitt liv? Nej, det ska man kanske inte. Men jag kan inte undvika att tycka att om man lyssnar på Håkan Hellström därtill, så ska man klandras. Gör det här mig till en dålig människa? Det är möjligt. Men när jag stod där i Karlskoga, framför Håkan, och kikade upp på stjärnorna – jag svär att jag aldrig sett stjärnorna tydligare ovanför – kunde jag inte bry mig mindre.

Annonser