Under det glada 20-talet var det Charleston alla skulle lära sig att dansa. Det här är en rolig liten instruktionsvideo.
Det är med stor glädje jag kan säga att min blogg ligger helt rätt i tiden. Eller, kanske inte min blogg, utan hur jag vill att den ska arta sig. Långbloggen är död, leve kortbloggen! eller nåt. Hursomhaver, idag postar jag några bilder av den polske konstnären Zdzisław Beksiński, en de mest fascinerande konstnärerna från det senaste århundrandet. Beksińskis fantastiska bilder ska kanske ses i samband med de tragiska sista åren i hans liv. 1998 dog hans fru. Året efter tog hans son livet av sig. 2005 blev han till råga på allt mördad. För vad? För att han vägrade låna ut pengar till en kille. Har ni hört något så tokigt?
Åh, en sak till: jag hoppas att han inte är jude. Det skulle bli problematiskt. För vår lista alltså, jag är inte som Luleå stad.
Jag måste ha världens sämsta blogg. Det som gör den så dålig är att jag flera gånger har utlovat skärpning på uppdateringsfronten, men aldrig uppfyller det jag har lovat. Nu har jag förvisso väldigt mycket bra att skylla på. Judelistan är snart klar, och med det menar jag att den inte lär dyka upp så sent som 2010. Med tanke på att ni har väntat i ett år eller så kan ni gott vänta ett par månader till. Det kommer givetvis att vara värt all väntan, utan att för den delen sätta för stor press på oss själva.
Jaja, den här bloggen skulle bli mer personlig. Jag har påbörjat kursen i konstvetenskap. Allt är bra. Livet är bra. Men egentligen suger det. Jag vill helst ut och resa i världen. Till Mali. Eller läsa en bra bok. Känner ni till några bra böcker? Jag känner till en bra bok. Men den har jag tyvärr redan läst ut.
Jag såg min andra Fulci-film igår. Den var ganska dålig, men det var väntat. Jag har kommit fram till att jag vill bli en zombie när jag dör, det måste i alla händelser vara bättre än att bara försvinna. ”Det är inte den Johannes vi kände” kommer ni att säga, och det stämmer såklart. Men det är bara en annan version av Johannes. Ni måste kanske vara beredda att låsa in mig. Men det är ok. Jag förlåter er för det.
Object Orange. Fyra killar från Detroit bestämmer sig för att måla övergivna hus i orange. Syftet är att uppmärksamma att så många hus står övergivna i staden.
Med detta utrop önskar jag alla ett gott nytt år! Som redan utlovat kommer jag att försöka ändra den här bloggens inriktning en smula: den kommer förhoppningsvis bli lite mer allkulturell. Jag hoppas också att jag orkar uppdatera lite oftare än vad som har varit fallet den gångna hösten. Men ni vet hur det är: man måste hinna med att plugga, äta och hångla också. Eftersom jag inte har fått hångla så mycket i mina dar har jag ju varit tvungen att ta igen det jag har missat.
Hursomhelst. Jag tycker vi inleder det här året med etiopisk jazz, nämligen Mulatu Astatke. Jim Jarmusch använder Astatkes musik i sin film Broken Flowers, med Bill Murray och vackra Alexis Dziena. En användare på filmtipset tyckte att filmen var ganska innehållslös och att den kunde sammanfattas med orden ”fan vad det svänger med etiopisk jazz”. Ja, det svänger verkligen med etiopisk jazz, och filmen kan gott sammanfattas på det viset. Men Broken Flowers är inte innehållslös, den är däremot en mästerlig skildring av känslan av tomhet och där etiopisk jazz är ett sätt att fylla tomheten. I min mening är det en utmärkande del av den västerländska kulturkonsumtionen, att kulturen betraktas som ett sätt att fylla livet med mening. Eller kanske närmare sanningen: att kulturen betraktas som ett sätt att undfly livets meningslöshet.
Vad ni än tycker och tänker om den saken: Mulatu Astatke äger, vilket på ren svenska betyder att han rockar fett.
Jag slängde ett öga på de rocksteadylåtar jag skrivit om, och upptäckte till min förvåning att ”Big Mistake” av The Bassies lyser med sin frånvaro. Egentligen gillar jag inte att skriva om låtar som inte finns på youtube, dels för att det är krångligt att dela med sig och dels för att knappt någon gör sig besväret att ladda hem ändå. Jag vet hur det är. Det är sjukt mycket lättare att trycka på play på en youtubevideo än att trycka på en länk och hitta plats på hårddisken, och so vajder. mp3-filer är dessutom så 90-tal. Har vi inte kommit längre? Det har vi förstås, men inte tillräckligt långt. Tills dess The Bassies finns på Spotify så håller jag mig till den gamla trogna mp3:n.
Hursomhelst, det här är ännu ett exempel på hur rocksteady snuddar vid det sublima. Jag ska skriva en uppsats om det där någon gång. Är det någon som kan identifiera det knarrande grodljudet? Vad är det för häftigt instrument?
Det har varit lite snålt med inlägg den senaste tiden. Det finns anledningar och orsaker och sånt, men dem ska vi inte tråka ut oss med. Efter nyår kommer den här bloggen att få en lite bredare inriktning, och behandla kulturella företeelser från Thales och framåt. Men tills dess får ni hålla till godo med trevlig 90-talspop. Saggiga, bleka kläder: nostalgi för dem som växte upp på 90-talet.
Nej, det är inte Laura Dern.
Idag har jag hunnit med två saker: fylla år och lyssna på den samlingsskiva med Nina Simone jag fick av min flickvän. Jag älskar Simones mörka, androgyna röst, och hennes förmåga att göra vilken låt som helst till sin egen. Delvis därför har jag valt ”Mr. Bojangles” för min tredje låtgenomgång.
”Mr. Bojangles” skrevs av Jerry Jeff Walker 1968. Inspiration fick han från en gatuunderhållare i ett fängelse i New Orleans. Jag har dålig koll på country, och därför ska jag inte i onödan uppehålla mig vid Jerry Jeff Walker, och vad han har gjort vid sidan av den här låten. Vi börjar dock den här genomgången med ursprungsversionen.
Jag hyser en ganska stor beundran för countrynissar. De kan ju inte rå för att deras genre är sämre än alla andras. Det är kanske som man säger, att ett självspelande piano spelar bäst i motvind. Jag har ingen aning om vad det betyder, men så kan jag ingenting om country heller. Kort sagt: en bra version, men låten skulle tas till högre höjder än vad Walkernågonsin skulle kunna ta den. Jag vill inte reta upp halva USA:s befolkning, men det gäller nog bra countrylåtar i allmänhet.
The Nitty Gritty Dirt Band tog ”Mr. Bojangles” till nionde plats på den amerikanska Billboardlistan 1971.
Jag får lite vibbar av The Flying Burrito Brothers. Countryrock är ju trevligt ibland. Jag orkar inte skriva mer om den här versionen, för jag vill skriva om nästa version, Nina Simones.
Nina Simone.
Sommaren 2008. Jag stod med en hop inbilska karlskogabor framför en scen där Håkan Hellström nyss hade vänt uppochner på mitt hjärta. Denna hop förtjänade inte, men fick likväl min ovillkorliga kärlek. Nina Simones version av ”Mr. Bojangles” strömmade över och runtom oss, och på samma sätt strömmade min kärlek över och runtom hela världen. Jag ville omfamna var och en av dessa människor som fick uppleva denna afton med mig. Den natten regnade det över Mellansverige och över vårt tält. Jag tror att jag blev en bättre människa.
Min favoritreggaecover är Toots & the Maytals cover på John Denvers ”Country Roads”. Där vet jag inte vilken av originalet eller covern jag föredrar. John Holt är en levande legend, dels på grund av hans karriär med The Paragons, Jamaicas kanske finaste rocksteadygrupp, och dels för sin utmärkta solokarriär. Lyssna gärna på ”Stick By Me”, den mest sålda låten på Jamaica 1972 och som producerades av Bunny Lee. Det här är dock hans version av ”Mr. Bojangles”:
Det är intressant att höra hur den karaktäristiska reggaetakten samsas med den vemodiga texten; det skänker låten en viss ambivalens. Holts röst är ytterligare en anledning att älska den här versionen.
Nu: Bob Dylan.
Bob Dylan gjorde den här versionen till sitt Dylan-album 1973, som består av covers av både tradionella låtar och samtida poplåtar. Den är allmänt betraktad som den sämsta Dylan-skivan någonsin, tillsammans med Grateful Dead-samarbetet. Dylan ville själv inte att skivan skulle släppas, och jag vet inte vad. Det sägs att han medvetet försökte förstöra låtarna. Allt detta till trots: jag tycker att Dylans cover är bra. Han är många gånger ur takt, kanske låten igenom (vad vet jag?), men jag gillar mycket: bakgrundskören, Dylans röst, det kanske omedvetet desperata. Tre starka huvuden till Dylan.
Robbie Williams har nyligen gjort en cover på ”Mr. Bojangles”. En anledning till låtens nyvunna popularitet.
Det är lätt att få en bra låt att låta dåligt. Därför ska Robbie Williams ha all kredd för att inte helt förstöra ”Mr. Bojangles”. Men jag kan inte undvika att fyllas av ett stort ”jaha” när jag lyssnar på Robbies försök. Det är som när de lanserade mjölk med jordgubbsmak för några år sedan, inte så spännande och inte så gott och efter några år bortglömt.
Jag tror att Sammy Davis Jr. är den man som starkast förknippas med ”Mr. Bojangles”. Som framkommer av det här lilla klippet är ”Mr. Bojangles” en speciellt låt för Sammy Davis Jr. även om han läser in mycket i låten som inte fanns i ursprungsversionen. Men det innebär inte att låten är mindre viktig för honom, och det är det som räknas.
Ett elegant uppträdande. En elegant version. Sammy Davis Jr. lägger ner hela sin själ i den här låten. Det märks. Fyra Walker-huvuden.
För ett tag sedan såg jag Haack: The King of Techno, en dokumentär om Bruce Haack. Haack var en tidig pionjär för den elektroniska musiken. Då han experimenterande med modifierade synthar var han långt före sin tid. Han utövade visserligen inte något inflytande på den tio år senare gryende technon, men hans ljudexperiment har inspirerat många av 90-talets elektroniska akter, t.ex. Mouse on Mars, som retroaktivt har funnit honom.
Haack arbetade speciellt med musik riktad till barn, vilket framgår av följande, väldigt pedagogiska, klipp. Den förundrade programledaren får väl antas spela barnets roll.
Haacks viktigaste skiva är The Electric Lucifer från 1970. Eftersom det är den enda av hans skivor jag har lyssnat på så ska jag inte säga att det är hans bästa, men det är ett imponerande dokument över en fascinerande person. Jag ger er öppningsspåret, ”Electric To Me Turn”.
Dokumentären och skivan rekommenderas härmed starkt.
Enligt youtube har jag sett nästan 7000 videoklipp. Det är förstås alldeles för många. Men ett litet urval, hur spretigt det än må vara, kanske kan rättfärdiga den här siffran för mina läsare. Hur är det möjligt att inte spendera dagarna framför youtube, när man finner saker som dessa?
A cappella har varit en del av den afroamerikanska musiktraditionen sedan slaveriet, men a cappella-grupper är sällsynta dessa dagar. Varför så är fallet kan man fråga sig efter att ha hört lite av The Persuasions, en grupp som bildades 1966 och som, tydligen, is still going strong. Jag ger er ”Oh Heavenly Salvation”.
Space var ett franskt elektronikaband, som drog influenser från Hi-NRG och eurodisco. Får jag säga att det här är deras bästa låt? Då gör jag det. ”Magic Fly” alltså.
Jag vet inte varför Ernie Hines inte kom med på min soullista. Jag tror jag tyckte det var lite för funkigt, men det är såklart ett dåligt skäl. Det här är ”Our Generation”.
Är det inte The Who som har gjort en låt med ungefär samma namn? Hm, vilka är The Who egentligen?
Den här hittade jag för ungefär ett år sedan, och är sedan dess ett av mina favoritvideoklipp. Bessie Smith var 20- och 30-talets största bluessångerska. Nån gång ska jag avgöra vem av Bessie Smith och Billie Holiday jag gillar mest.
sunvalley.wordpress.com 