Med detta utrop önskar jag alla ett gott nytt år! Som redan utlovat kommer jag att försöka ändra den här bloggens inriktning en smula: den kommer förhoppningsvis bli lite mer allkulturell. Jag hoppas också att jag orkar uppdatera lite oftare än vad som har varit fallet den gångna hösten. Men ni vet hur det är: man måste hinna med att plugga, äta och hångla också. Eftersom jag inte har fått hångla så mycket i mina dar har jag ju varit tvungen att ta igen det jag har missat.

Hursomhelst. Jag tycker vi inleder det här året med etiopisk jazz, nämligen Mulatu Astatke. Jim Jarmusch använder Astatkes musik i sin film Broken Flowers, med Bill Murray och vackra Alexis Dziena. En användare på filmtipset tyckte att filmen var ganska innehållslös och att den kunde sammanfattas med orden ”fan vad det svänger med etiopisk jazz”. Ja, det svänger verkligen med etiopisk jazz, och filmen kan gott sammanfattas på det viset. Men Broken Flowers är inte innehållslös, den är däremot en mästerlig skildring av känslan av tomhet och där etiopisk jazz är ett sätt att fylla tomheten. I min mening är det en utmärkande del av den västerländska kulturkonsumtionen, att kulturen betraktas som ett sätt att fylla livet med mening. Eller kanske närmare sanningen: att kulturen betraktas som ett sätt att undfly livets meningslöshet.

Vad ni än tycker och tänker om den saken: Mulatu Astatke äger, vilket på ren svenska betyder att han rockar fett.

Annonser