Min starkaste association när jag hör Gérard Depardieus namn är gyttja och osexiga äventyr i det postrevolutionära Frankrike, tidigt artonhundratal. Det har antagligen att göra med vaga minnen av Les Misérables, en miniserie baserad på Victor Hugos roman, där Gerard har huvudrollen, och där vi i andra roller finner såväl John Malkovich som Charlotte Gainsbourg, dotter till, hm … i det där klippet ser det mest ut som Rami Shaaban.

Nåväl. Allt det här kan antyda att jag inte direkt avgudar Gerard, vilket är helt korrekt. Men min bild av killen har nyanserats en aning, speciellt efter att jag såg Buffet Froid, en surrealistisk deckarhistoria, som sprungen ur den franska surrealistiska traditionen. Hur skulle det kunna slå fel?

I en dokumentär om Luis Buñuel säger Carlos Fuentes att surrealismen visserligen uppstod i Frankrike, men bara som idé. I Frankrike blev surrealismen rationell och cartesiansk. (Och hur kul är en rationell surrealism?) Surrealismen blev bäst i händerna på personer som inte kom från Frankrike, som Tysklands Max Ernst eller Spaniens Luis Buñuel, som kunde använda surrealismen på ett bättre sätt tillsammans med sina kulturarv. (I Buñuels fall, t.ex. Goya, Cervantes och Valle-Inclán.) Fuentes teori är intressant. Det är ingen tvekan om att Jodorowskys El Topo är bättre än Cocteaus Le sang d’un poète. Och Max Ernst är skön. Men jag tror jag avhåller mig från att avfärda fransk surrealism i första taget.

Gerard Depardieu i desillusionerad-ung-man-frilla.

Buffet Froid är ett bra exempel på fransk surrealism. Och då menar jag inte ”bra” i betydelsen ”utmärkande”, utan bara att Buffet Froid är en bra film. Jag kan kort sammanfatta Buffet Froid såhär: mordintriger, vackra kvinnor och märkliga situationer. Handlingen kretsar kring tre personer: Alphonse Tram, en arbetslös desillusionerad ung man, spelad av Depardieu, en poliskommisarie som inte har något emot mord, och mannen som mördade Alphonses fru. Filmen innehåller fantastiskt bisarra situationer, och är riktigt underhållande att se. (En för surrealistiska filmer överhängande risk är att de blir olidligt tråkiga.)

Här är en scen där Depardieu hittar sin kniv instucken i en främling i tunnelbanan. Hoppas ni kommer ihåg lite från skolfranskan.

Och som körsbäret på glassberget kommer Carole Bouquet in i en avgörande del av filmens slutskede. Bouquet är kanske mest känd som bondbrud eller som ena hälften av Conchita i Buñuels Cet obscur objet du désir, eller som stor poster på min vägg. Här ser hon lika fantastisk ut som alltid.

Betyget blir en stabil åtta.

Kultbetyg: 8/10

Annonser