Vincent Price är mannen med rösten. Jag kan nämna två exempel som skingrar alla eventuella tvivel: han är berättarrösten i Tim Burtons fantastiska kortfilm Vincent, och han rappar i Michael Jacksons ”Thriller”. (Om ni ser videon, och har ögonen med er, kommer ni att se hans namn på biografen.) Dessa två exempel är från år 1982, i slutet av Prices skådespelarkarriär. (Han medverkade till yttermera visso i Burtons Edward Scissorhands.) The Abominable Dr. Phibes är från 1971, inte från toppen av hans karriär, men frågan är om den inte är från någon artistisk, konstnärlig topp i alla fall.

Det är hur som helst skandal att man inte har sett fler av hans filmer. Det här är ett försök att rätta till detta sorgliga faktum.

Som ni kan utläsa från titeln så handlar The Abominable Dr. Phibes om Dr. Phibes, spelad av Price, som söker hämnd på nio andra doktorer som han anser skyldiga till sin frus död. Eftersom han har en examen i teologi så använder han givetvis de tio bibliska plågorna – som Gud sände till Egypten för att tvinga faraon att ge israelerna, under ledning av Moses, tillåtelse att vandra ut ur landet – för sina hämnaktioner. (Vi talar om plågor som grodor, hagel, gräshoppor, blod, mörker, den förstföddas död, osv. Allt finns i Exodus för den vetgirige.) Filmvärlden lär oss att psykotiska mördare ofta följer ett mönster, inte sällan ett religiöst sådant, för att utkräva hämnd (eller var det nu månne vara, hämnd är dock ett första klassens motiv). David Finschers Seven är ett utmärkt exempel på detta. Saken är också den att man inte ser Phibes yttra ett enda ord i hela filmen. Han talar genom en slang, skadad som han blev i en bilolycka. Det dröjer en halvtimme (eller så) innan man hör hans första ord.

The Abominable Dr. Phibes är en stilbildande film. Det är antagligen ingen slump att (den lätt överskattade) V för Vendetta i stora drag påminner om The Abominable Dr. Phibes. Jag har visserligen en liten förkärlek till frihetstörstande personer som gärna drar med sig hela omgivningen i stora samhällsomstörtande experiment (vilket kanske till viss del reflekterar min personlighet), men jag väljer The Abominable Dr. Phibes över V för Vendetta alla dagar i veckan.

Det här är en utmärkt skräckfilm. Den är i stunder komisk, i form av detektiven med brittisk accent som är på jakt efter Phibes (men det varken stör eller förstör); den är i stunder vacker, i form av en violinspelande Vulnavia, Phibes fagra sidekick; den är i stunder lika färgsprakande som Dario Argentos Suspiria. Vad jag vill säga är att The Abominable Dr. Phibes är en ruskigt underhållande film. Det räcker långt, ända till

Kultbetyg: 8/10

och en plats i mitt filmälskande hjärta.

Annonser