Italien har inte bara skänkt världen Italo disco, Roberto Baggio och fascism. Landet där ingen vettig fotboll längre spelas har även gett oss odödliga skräckfilmer i regi av Lucio Fulci. Man kan se Zombie Flesh-Eaters som den europeiska motsvarigheten till Dawn of the Dead, som kom ut året innan. Faktum är att inledningen och slutscenen på Zombie Flesh-Eaters, de som utspelar sig i New York, las till väldigt sent i manuset, just eftersom man ville rida lite på Romeros framgångsvåg. Originaltiteln på Zombie Flesh-Eaters är dessutom Zombie 2, ett namn som för tankarna till Romeros klassiska skräckfilm, som i Europa släpptes under namnet Zombie.

Det finns en bra sak med Zombie Flesh-Eaters. Det finns givetvis många bra saker, alla sköna zombiescener inte minst, men det finns en riktigt bra sak som är värd att påpeka för sig: den suggestiva och förföriska musiken, signerad Fabio Frizzo. På min lista överträffas den i skräckfilmssammanhang bara av musiken till Cannibal Holocaust. Och det vill inte säga lite, eftersom musiken till Cannibal Holocaust är den bästa någonsin, alla kategorier. (Ennio Morricone? Tyvärr, här står även du i skuggan.)

Den första halvan av Zombie Flesh-Eaters är ungefär lika rolig som Solomon Burke är smal. Det vill säga inte alls. Från det jag förstod är handlingen i filmen denna: En båt driver in i New Yorks hamn, med en zombie som barlast. Ett par personer dör. Huvudpersonen i filmen, spelad av Tisa Farrow, Mia Farrows syster, tas in till förhör, eftersom hennes far äger båten. Tillsammans med en reporter bestämmer hon sig för att åka och leta efter honom. Ja, sådant är upplägget. Men det hela är förstås bara en transportsträcka till den senare delen av filmen, som är en fröjd för alla äkta zombiefantaster därute. Två scener sticker ut. Den ena bokstavligt, den andra bildligt talat.

Annars är det klassisk zombiedramaturgi; folk som aldrig fattar att man inte kan göra slut på dessa levande döda genom att skjuta dem i bröstet. Det som krävs är en välriktad salva rakt i tallkottkörteln, the pineal gland, ty där sitter zombiesjälen. Så lär Descarcass.*

Zombie Flesh-Eaters har väldigt mycket som talar för sig. Hajscenen är legendarisk – en av de bästa zombiescenerna någonsin skulle jag vilja säga. Vi har också en hel del omotiverad nakenhet, en faktor som inte alls är ovidkommande i dessa sammanhang. Men samtidigt känns det som jag jag vill gilla den mer än jag faktiskt gör. Fulci borde ha koncentrerat sig mer på att göra den första delen av filmen rolig, eller helt enkelt ge oss vad vi vill ha from the very beginning: nakna kroppar, blod, avslitna lemmar och … ja, det är väl ungefär det vi vill ha.

Kultbetyg: 7/10

I teorin är det här dock mycket bättre. Men det finns ju så mycket som är så mycket bättre i teorin. Wittgenstein, kommunism, och köttbullar och vaniljsås, är bara några exempel.

* Det här är faktiskt väldigt roligt, även om ni inte fattar det. Jag tänkte egentligen inte ge en förklaring, men ok då. ”Carcass” är engelska för kadaver eller död djurkropp, och Descartes var en filosof som lärde ut att själen sitter i tallkottkörteln. Vadå ”vadårå”? Skratta! Motherfuckers.

Annonser