Tänk dig att du är på det här humöret. Du är sentimental på gränsen till det löjliga, du kan gråta en skvätt över en vacker melodi, ett vackert minne, en svunnen kärlek. Det är ibland inte önskvärt, och då kanske du snurrar igång Yellowman, acid house eller något annat som får tjäna som en skön verklighetsflykt. Men tänk om du är nöjd med det här tårdrypande känslotillståndet. Du vill vara sentimental. Du behöver ingen uppryckning. Och du vill ha soul. Då kommer söderns soul att kännas lite för smutsig; såväl Otis Redding som Sam & Dave kommer att kännas opolerade. Motown kommer däremot att kännas lite för tillrättalagt och poppigt. Det är inte glad popsoul du behöver, utan någonting som bejakar dina känslor.

Det du behöver är lite philly soul!

Vi börjar med

Eddie Holman - “Hey There Lonely Girl”

där Eddie Holman med en vibrerande falsettröst sjunger till en ensam tjej som har fått sitt hjärta krossat av en annan kille. “Hey there lonely girl, lonely girl/Let me make your broken heart like new”. Den här låten sammanfattar allt vad philly soul handlar om. En ouppfylld, och ibland får man känslan ouppnåelig, kärlekstörst.

Om ni tycker att det var hjärtskärande, så ska ni lyssna på

The Spinners - “I’ll Be Around”

där Phillipe Wynne har fått nobben av en tjej. Men han kommer alltid att vara där om hon ändrar sig. “There’s always a chance/A tiny spark remains, yeah/And sparks turn into flames/And love can burn once again”. Vi hör låten dö ut, men Wynne fortsätter att upprepa dessa ord, och vi förstår att han verkligen kommer att vara där, att han aldrig kommer att ge upp hoppet. Det må vara naivt och godtroget, tjejen kommer antagligen att styra kosan mot nya killar, men det här ger oss kärleksfattiga en liten inblick i hur äkta kärlek ser ut och låter som.

Även nästa låt

The Delfonics - “I’m Sorry”

handlar om kärlek. Här är det William Hart som har bedragit sin flicka, men innerligt vill vinna henne tillbaka. “Now I hunger for your touch/I never knew you meant so much/I know that I have hurt you and I’m sorry”. Sensmoralen är förstås att värdesätta det man har innan man förlorar det. Om man inte gör det måste man nog komma med en philly soul-historia för att göra allting rätt igen. Efter “I’m Sorry” kan man förlåta vem som helst för vilka snedsteg som helst.

Dagens rocksteady. “What kind of world am I living in?” frågar sig Keeble Drummond i inledningen av “What Kind of World”. “Is it a world without love? … I can’t be happy. I can’t be free. Because everything I try there’s always someone who wants to hurt me. Why can’t we love one another? Why can’t we help each other.” För dessa uppriktiga frågor, och för den magiska rytmen och de själfulla rösterna från Drummond och de två övriga medlemmarna i The Cables, Elbert Stewart och Vince Stoddard, är det här en klassiker värd att lyftas fram.

Man måste älska människorna.

“Be Young, Be Foolish, Be Happy” av The Tams. Jag tycker att den förtjänar en egen bloggpost.

Den här klassiska Northern Soul-låten (som även är stor i beach music-kretsar) fångar allt som är viktigt i livet. Kunskap? Pssh! Pengar? Pssshh! Ära och berömmelse? Psssshhh! Kärlek är grejen hela veckan. Sen att åtminstone de tre senast uppräknade sakerna av någon anledning ofta hjälper till, det är en annan femma.

Det här är dock så långt ifrån min tråkiga cynism man kan komma.

Italien har inte bara skänkt världen Italo disco, Roberto Baggio och fascism. Landet där ingen vettig fotboll längre spelas har även gett oss odödliga skräckfilmer i regi av Lucio Fulci. Man kan se Zombie Flesh-Eaters som den europeiska motsvarigheten till Dawn of the Dead, som kom ut året innan. Faktum är att inledningen och slutscenen på Zombie Flesh-Eaters, de som utspelar sig i New York, las till väldigt sent i manuset, just eftersom man ville rida lite på Romeros framgångsvåg. Originaltiteln på Zombie Flesh-Eaters är dessutom Zombie 2, ett namn som för tankarna till Romeros klassiska skräckfilm, som i Europa släpptes under namnet Zombie.

Det finns en bra sak med Zombie Flesh-Eaters. Det finns givetvis många bra saker, alla sköna zombiescener inte minst, men det finns en riktigt bra sak som är värd att påpeka för sig: den suggestiva och förföriska musiken, signerad Fabio Frizzo. På min lista överträffas den i skräckfilmssammanhang bara av musiken till Cannibal Holocaust. Och det vill inte säga lite, eftersom musiken till Cannibal Holocaust är den bästa någonsin, alla kategorier. (Ennio Morricone? Tyvärr, här står även du i skuggan.)

Den första halvan av Zombie Flesh-Eaters är ungefär lika rolig som Solomon Burke är smal. Det vill säga inte alls. Från det jag förstod är handlingen i filmen denna: En båt driver in i New Yorks hamn, med en zombie som barlast. Ett par personer dör. Huvudpersonen i filmen, spelad av Tisa Farrow, Mia Farrows syster, tas in till förhör, eftersom hennes far äger båten. Tillsammans med en reporter bestämmer hon sig för att åka och leta efter honom. Ja, sådant är upplägget. Men det hela är förstås bara en transportsträcka till den senare delen av filmen, som är en fröjd för alla äkta zombiefantaster därute. Två scener sticker ut. Den ena bokstavligt, den andra bildligt talat.

Annars är det klassisk zombiedramaturgi; folk som aldrig fattar att man inte kan göra slut på dessa levande döda genom att skjuta dem i bröstet. Det som krävs är en välriktad salva rakt i tallkottkörteln, the pineal gland, ty där sitter zombiesjälen. Så lär Descarcass.*

Zombie Flesh-Eaters har väldigt mycket som talar för sig. Hajscenen är legendarisk - en av de bästa zombiescenerna någonsin skulle jag vilja säga. Vi har också en hel del omotiverad nakenhet, en faktor som inte alls är ovidkommande i dessa sammanhang. Men samtidigt känns det som jag jag vill gilla den mer än jag faktiskt gör. Fulci borde ha koncentrerat sig mer på att göra den första delen av filmen rolig, eller helt enkelt ge oss vad vi vill ha from the very beginning: nakna kroppar, blod, avslitna lemmar och … ja, det är väl ungefär det vi vill ha.

Kultbetyg: 7/10

I teorin är det här dock mycket bättre. Men det finns ju så mycket som är så mycket bättre i teorin. Wittgenstein, kommunism, och köttbullar och vaniljsås, är bara några exempel.

* Det här är faktiskt väldigt roligt, även om ni inte fattar det. Jag tänkte egentligen inte ge en förklaring, men ok då. “Carcass” är engelska för kadaver eller död djurkropp, och Descartes var en filosof som lärde ut att själen sitter i tallkottkörteln. Vadå “vadårå”? Skratta! Motherfuckers.

Dagens rocksteady.

Peter Guralnick skriver i Sweet Soul Music: Rhythm and Blues and the Southern Dream of Freedom att soul “is not … (contrary to most received opinion), a music of uninhibited emotional release - though at times it comes close. What it offers, rather, is something akin to the ‘knowledgeable apprehension,’ in Alfred Hitchcock’s famous definition of suspense, that precedes the actual climax, that everyone knows is coming - it’s just nobody is quite sure when.” Soulen skiljer sig sålunda från rock’n'roll som erbjuder detta utlopp för känslorna. Jämför t.ex. Otis Redding med Little Richard, och skillnaden lär vara hyfsat tydlig.

Jag vill påstå att rocksteady är för ska vad soul är för rock’n'roll. Lirare som Alton Ellis och The Paragons hade förmågan att, precis som de amerikanska soulartisterna, balansera på den där smala plankan som skiljer leda från eufori. Och såväl rock’n'roll som ska har en tendens att bli ganska uttjatad och enformig, till skillnad från soul och rocksteady, vars företrädare oftast inte förlorar sig själva i euforin. Det är kanske därför jag föredrar soul framför rock’n'roll och rocksteady framför ska.

“Hold Them” av Roy Shirley är ett utmärkt exempel på vad jag menar. Även om den bygger upp till ett orgasmliknande crescendo så behåller den sin tillbakalutade taktgång. “Hold Them” var stilskapande för rocksteadyn och Roy Shirleys enda riktigt stora hit. (Möjligtvis tillsammans med “Get On the Ball”.)

När The Bees släppte sin skiva Free the Bees år 2004 tyckte jag att det var en fullpoängare. Jag fastnade speciellt för “Chicken Payback“, en hyllning, som jag senare kom att inse, till Rufus Thomas och hans “Funky Chicken”. The Bees är ett band som drar stora influenser från det så kallade “glada sextiotalet”. Det går ofta till överdrift och The Bees lyckas sällan skapa något genuint eget. Deras skivor är trevliga upplevelser, även om de inte lämnar några bestående intryck. Så tycker jag numera.

Rufus Thomas alltså! Det jag vet om Rufus Thomas är att han har gjort några fina låtar för Stax, i synnerhet “Cause I Love You”, tillsammans med sin dotter, Carla Thomas. (Och som inledningsvis låter som “Oh Carolina” av The Paragons.) Men det här klippet är en klass för sig själv!

Busta Rhymes vill ha respekt.

Dagens rocksteady. Om jag inte minns helt fel så skulle de egentligen ha hetat Carlton and His Shades, men på grund av ett stavfel blev det Carlton and His Shoes istället. Det här kan vara deras bästa låt. Heck yeah, det är deras bästa låt.

Min starkaste association när jag hör Gérard Depardieus namn är gyttja och osexiga äventyr i det postrevolutionära Frankrike, tidigt artonhundratal. Det har antagligen att göra med vaga minnen av Les Misérables, en miniserie baserad på Victor Hugos roman, där Gerard har huvudrollen, och där vi i andra roller finner såväl John Malkovich som Charlotte Gainsbourg, dotter till, hm … i det där klippet ser det mest ut som Rami Shaaban.

Nåväl. Allt det här kan antyda att jag inte direkt avgudar Gerard, vilket är helt korrekt. Men min bild av killen har nyanserats en aning, speciellt efter att jag såg Buffet Froid, en surrealistisk deckarhistoria, som sprungen ur den franska surrealistiska traditionen. Hur skulle det kunna slå fel?

I en dokumentär om Luis Buñuel säger Carlos Fuentes att surrealismen visserligen uppstod i Frankrike, men bara som idé. I Frankrike blev surrealismen rationell och cartesiansk. (Och hur kul är en rationell surrealism?) Surrealismen blev bäst i händerna på personer som inte kom från Frankrike, som Tysklands Max Ernst eller Spaniens Luis Buñuel, som kunde använda surrealismen på ett bättre sätt tillsammans med sina kulturarv. (I Buñuels fall, t.ex. Goya, Cervantes och Valle-Inclán.) Fuentes teori är intressant. Det är ingen tvekan om att Jodorowskys El Topo är bättre än Cocteaus Le sang d’un poète. Och Max Ernst är skön. Men jag tror jag avhåller mig från att avfärda fransk surrealism i första taget.

Buffet Froid är ett bra exempel på fransk surrealism. Och då menar jag inte “bra” i betydelsen “utmärkande”, utan bara att Buffet Froid är en bra film. Jag kan kort sammanfatta Buffet Froid såhär: mordintriger, vackra kvinnor och märkliga situationer. Handlingen kretsar kring tre personer: Alphonse Tram, en arbetslös desillusionerad ung man, spelad av Depardieu, en poliskommisarie som inte har något emot mord, och mannen som mördade Alphonses fru. Filmen innehåller fantastiskt bisarra situationer, och är riktigt underhållande att se. (En för surrealistiska filmer överhängande risk är att de blir olidligt tråkiga.)

Här är en scen där Depardieu hittar sin kniv instucken i en främling i tunnelbanan. Hoppas ni kommer ihåg lite från skolfranskan.

Och som körsbäret på glassberget kommer Carole Bouquet in i en avgörande del av filmens slutskede. Bouquet är kanske mest känd som bondbrud eller som ena hälften av Conchita i Buñuels Cet obscur objet du désir, eller som stor poster på min vägg. Här ser hon lika fantastisk ut som alltid.

Betyget blir en stabil åtta.

Kultbetyg: 8/10

Jag känner mig nödd och tvungen att skriva några rader om Rihanna, innan minnet dunstar bort som en spermafläck i solen. Rihanna uppträdde i Stockholm för en vecka sedan, och alla som är något var där. Stina-Lee var där, jag var där, och Sveriges svar på Brother Ali, Adam Tensta, fick till och med göra sin grej på scenen innan Rihanna äntligen också var där. Först lite om Tensta: Bra musik. Bra tryck. I stunder lite för hård för r’n'b-tjejerna som samlats framför scenen, men till “My Cool” hoppades och jublades det. Ge honom några år säger jag, och han kan kanske fylla lokalen på egna premisser.

Rihanna då? Ja, hon var snygg. Nu lyssnade jag inte så mycket på musiken, men stundtals svängde det och stundtals var det ganska dåligt. De självklara hitsen, som “Umbrella” och “Don’t Stop the Music” är exempel på det förra, och alla ballader och mellanspel (då Rihanna, flämt, bytte kläder) är exempel på det senare. Stina-Lee har en klockren analys av det dåliga: “lite för mkt ‘rock-metal-stuk’ över det hela på nåt sätt”. Muskelknuttarna som onanistiskt pillade på sina fallosinstrument kunde jag gott ha klarat mig utan, musikaliskt och estetiskt.

Jag antar att det var en bra spelning. Vi får vara glada att vi inte är Estland.