Jag bloggar numera här: http://viarallahoror.blogspot.com/
Steven Spielberg hamnade på 28:e plats på listan över de 101 bästa judarna. Min text om Spielberg handlade om medelklassen och dess värderingar som Spielberg och Hollywood påstås cementera. (Det är sant, till viss del.) Det verkar populärt att skriva om medelklassen nuförtiden. Axess hade ett temanummer om medelklassen (och normaliteten) för ett par månader sedan, och nu ser jag att även Fredrik Strage nyligen har tagit upp ämnet. Att ämnet är populärt hör samman med uppfattningen att man inte kan vara ”for real” utan att komma från underklassen. Det är från underklassen man hör de riktiga, genuina känslorna och åsikterna. Att vara medelklass är någonting att skämmas för, som en kollektiv arvssynd. Det är intressant att se att uppfattningen om relationen mellan medelklass och underklass på många sätt är parallella med uppfattningen om vita och svarta. Dessa två grupper, underklassen och svarta, har genom tiderna hånats och förtryckts, men samtidigt har det funnits en tanke om att det är därifrån som ”äkta”, ”genuina” kulturella uttryck kommer ifrån. (Exempel: Rousseaus ädle vilde, oförstörd av civilisationen, eller alla myter kring countrymusiken.)
Men är inte denna uppdelning mellan ”äkta” och ”oäkta” tillämpad på klass (underklass-medelklass) eller hudfärg (svart-vit) minst lika kategorisk och farlig som det öppna hånet och föraktet? Bygger inte även denna uppfattning på en implicit rasism eller ett implicit klasshat?
Såhär i finanskriser kan det vara svårt att sålla bland alla nyheter. Alla pratar om ekonomi, när vi egentligen ska prata om att Eddie Bo precis har dött. Eddie Bo var en jazzskolad funk- blues- och soulsnubbe från New Orleans, kanske mest känd för att ha släppt fler singlar än någon annan i New Orleans, med undantag för Fats Domino. Plocka gärna upp en samlingsskiva. Som jag brukar säga om artister jag gillar så är Eddie Bo sorgligt underskattad. En av de stora från New Orleans.
Det finns givetvis många låtar att välja mellan, men ”Hook and Sling” är det bästa exemplet på Eddie Bos funkiga sida. Ordet ”funk” får kanske de flesta att tänka på George Clinton och hans späjsiga P-funk, men det här är något helt annat. Smutsigt, sexigt och väldigt väldigt funkigt. Ni måste också lyssna på ”Check Your Bucket”.
Burt Bacharach är dagens jude. Det var skrämmande nära att Bacharach inte ens kom med på listan, men vi tog slutligen våra förstånd till fånga och placerade honom på en hedrande 46:e plats. Som jag skriver i texten om Burt Bacharach så skrev han (tillsammans med Hal David) de flesta av Dionne Warwicks mest kända låtar. Ni har säkert hört ”Don’t Make Me Over” och ”Walk On By”. (Om inte av Warwick, så av någon annan artist.) Men här skulle jag vilja lyfta fram en av Bacharach mest förbisedda låtar, nämligen ”Reach Out For Me”. Den skrevs ursprungligen för Lou Johnson, men det är Warwicks version som är den mest kända. Den underbara Roy Hamilton har också gjort en version, men den har jag inte fått tag på. ”Reach Out For Me” finns tyvärr inte på YouTube, men vadtusan, ni vet hur man får tag i musik. Skaffa en samlingsskiva med Dionne Warwick, det är dagens tips.
Johan Falkberget (1879-1967) var en norsk författare och politiker. Jag håller just nu på att läsa Eli Sjursdotter från 1913 som handlar om kärlekshistorien mellan Eli Sjursdotter och Per Jonsa i skuggan av Gyldenlövfejden och kriget mellan Sverige och Norge (som på den tiden styrdes av Danmark) åren mellan 1675 och 1679. I förordet skriver Falkberget att han till motto över den här sagan hade satt: ”Kärleken är det svidande ris som piskar själva hjärtat i en”. Så är det förstås. Jag hoppas att resten av boken lever upp till det mottot.
Falkberget hade en tuff uppväxt och arbetade som gruvarbetare i sin ungdom. Han hade också en karriär som politiker och satt i Stortinget för Arbeiderpartiet mellan åren 1931 och 1933. Falkberget gjorde sig känd som ”bergarbeidernes forfatter”, och det känns inte orimligt att jämföra honom med svenska statarförfattare som Jan Fridegård och Ivar-Lo Johansson. Hemma hos min norska mormor har Falkberget en given plats bredvid sina lite mer kända kolleger Ibsen och Bjørnson. Wikipedia säger att kontrasten mellan romantik och realism var central i hans författarskap. Det återstår att se!
Dagens rocksteady. Ett tag sen senast, men här kommer ytterligare en rocksteadylåt att lägga på minnet. The Techniques var en av de mest framträdande rocksteadygrupperna när det begav sig, och den Duke Reid-producerade ”Love is Not a Gamble” är deras bästa låt. Året är 1968. Då hade sångaren Slim Smith (som senare gjorde sig en karriär med The Uniques) redan lämnat bandet och ersatts av Pat Kelly. Ingen större förlust faktiskt, även om Slim Smith enligt många var en av de vassaste sångarna från rocksteadytiden. Men även Pat Kelly hade en grym röst. Jag är dock inte säker på vem det är som sjunger i ”Love is Not a Gamble”, det låter inte som Pat Kelly. Som vanligt när det gäller dessa vokalgrupper så skiftades medlemmarna snabbt.
”Don’t play with love, cause love is not a toy”. Den raden summerar den här låten väldigt bra. Kärleken är inte en leksak, det är blodigt allvar. Det är inte ett spel som många vill få det till, utan något ärligt och rättframt. Hur det än är med den saken så är ”Love is Not a Gamble” en väldigt bra låt.
Eftersom El Lissitzky kom på 55:e plats på vår lista över de 101 bästa judarna, tänkte jag passa på att lyfta fram två av mina favoritkonstnärer i konsten att göra filmaffischer. Jag pratar om de svensk-ryska bröderna Vladimir och Georgii Stenberg. (Som inte ens har en egen wikipedia-sida på svenska. Skandal!) Mellan åren 1924 till 1933 skapade de några fantastiska filmaffischer som är radikala även med dagens mått mätt. Titta bara på några av deras affischer:
Fragment of an Empire (1929).
Turksib (1929).
Den här gjordes till Dziga Vertovs Man With a Movie Camera, en dokumentär som skildrar vardagslivet i några sovjetiska städer, från morgon till kväll. En av dessa filmer som jag faktiskt har sett.
Det här är en av mina favoriter, men jag vet inte vilken film den gjordes till. Den är på några platser betitlad ”Man from the Forest”, men jag vet inte vilken film det skulle referera till. Kopplingen till Lissitzky är att bröderna, såväl som Lissitzky, arbetade inom konstriktningen konstruktivism. Jag älskar Stenbergbrödernas dramatiska stil, som är väldig tydlig i de två första affischerna här. Detta, tillsammans med en väldigt skicklig användning av färger, gör att Stenbergbröderna kan räknas bland de bästa affischkonstnärerna någonsin. Lätt de bästa bröderna i alla fall. De verkar tyvärr ganska bortglömda i Sverige, trots att de hade en farsa som var svensk och förblev svenska medborgare ända till 1933. Men affischkonsten har väl inte heller betraktats som likvärdig den ”riktiga” konsten. Jag kan dock tycka att en affisch av Stenbergbröderna kan vara lika intressant och ”bra” som vilken Malevich eller Lissitzky som helst.
Under rubriken ”Jean Adebambo har glömts bort” skriver Andres Lokko i dagens SvD om den sorgligt bortglömda genren lovers rock. Jean Adebambo, som är mest känd för låten ”Paradise”, tog tragiskt nog självmord för ett par månader sedan, till omvärldens bortvända ögon. Detta föranleder Lokko att ifrågasätta den ”autencitetshets” som råder bland vissa musikkritiker. Jamaicansk dub, hiphop från Bronx och Toumani Diabatés koraspel bedöms som ”äkta” och ”genuint”, medan t.ex. afrikansk musik som hämtar influenser från modern europeisk dansmusik, och, som i det här fallet, Jamaicainspirerad lovers rock från England bedöms som ”oäkta”, om det inte ignoreras fullständigt. Jag måste i det här sammanhanget påminna om en artikel av Jan Gradvall som väldigt förtjänstfullt underminerar synen på Leadbelly som en ”äkta” blueskille och bluesen som någon sorts oförstörd musikform. Men mest av allt vill jag lyfta fram Jean Adebambos låt ”Paradise”, som är ett underbart exempel på engelsk lovers rock.
Jag spenderade helgen i vårt västliga naboland. Snön var djup och vi gick alla omkring i hemstickade lusekofter. Allt var precis som det brukar och ska vara. Förutom en sak. På lördagskvällen följde jag Eurovision Grand Prix som Melodifestivalen kallas av våra grannar, och överraskades av vinnarlåten, nämligen ”Fairytale” av Alexander Rybak. Stråkarna och minspelet hos Rybak kan räcka långt i Moskva. Det är dessutom en ganska förtjusande låt. Norge har annars en underbar historia i schlagersammanhang. Jag tänker närmast på Jahn Teigens ”Mil efter Mil”, som stannade på noll poäng 1978, och som blev en given kultlåt bland norska studenter. Men lyssna på det här.
Resten av låtfältet var givetvis bedrövligt dåligt, kanske med undantag för Tone Damli Aabergs ”Butterflies”.
All väntan är över! Bloggen Världshistoriens 101 bästa judar har slagit upp dörren, och välkomnar nu alla besökare välkomna. Jag skriver själv inledningen, Gabriel skriver om vem som egentligen kan räknas som jude och Martin skriver om den jude som har hamnat på plats 101. Tanken är att listan ska uppdateras varje dag. Någon gång i april, om jag räknat rätt, kröner vi slutligen listans vinnare. Besök bloggen och bli glada, ledsna, förvånade, arga, roade eller upprörda. Den enda reaktionen vi inte vill ha är likgiltighet. En sak till: listan kommer också behandlas av magasinet Dicore. Ännu en sak till:
Sprid ordet!
sunvalley.wordpress.com 