Under rubriken ”Jean Adebambo har glömts bort” skriver Andres Lokko i dagens SvD om den sorgligt bortglömda genren lovers rock. Jean Adebambo, som är mest känd för låten ”Paradise”, tog tragiskt nog självmord för ett par månader sedan, till omvärldens bortvända ögon. Detta föranleder Lokko att ifrågasätta den ”autencitetshets” som råder bland vissa musikkritiker. Jamaicansk dub, hiphop från Bronx och Toumani Diabatés koraspel bedöms som ”äkta” och ”genuint”, medan t.ex. afrikansk musik som hämtar influenser från modern europeisk dansmusik, och, som i det här fallet, Jamaicainspirerad lovers rock från England bedöms som ”oäkta”, om det inte ignoreras fullständigt. Jag måste i det här sammanhanget påminna om en artikel av Jan Gradvall som väldigt förtjänstfullt underminerar synen på Leadbelly som en ”äkta” blueskille och bluesen som någon sorts oförstörd musikform. Men mest av allt vill jag lyfta fram Jean Adebambos låt ”Paradise”, som är ett underbart exempel på engelsk lovers rock.

Annonser