Dagens rocksteady.

Peter Guralnick skriver i Sweet Soul Music: Rhythm and Blues and the Southern Dream of Freedom att soul ”is not … (contrary to most received opinion), a music of uninhibited emotional release – though at times it comes close. What it offers, rather, is something akin to the ‘knowledgeable apprehension,’ in Alfred Hitchcock‘s famous definition of suspense, that precedes the actual climax, that everyone knows is coming – it’s just nobody is quite sure when.” Soulen skiljer sig sålunda från rock’n’roll som erbjuder detta utlopp för känslorna. Jämför t.ex. Otis Redding med Little Richard, och skillnaden lär vara hyfsat tydlig.

Jag vill påstå att rocksteady är för ska vad soul är för rock’n’roll. Lirare som Alton Ellis och The Paragons hade förmågan att, precis som de amerikanska soulartisterna, balansera på den där smala plankan som skiljer leda från eufori. Och såväl rock’n’roll som ska har en tendens att bli ganska uttjatad och enformig, till skillnad från soul och rocksteady, vars företrädare oftast inte förlorar sig själva i euforin. Det är kanske därför jag föredrar soul framför rock’n’roll och rocksteady framför ska.

”Hold Them” av Roy Shirley är ett utmärkt exempel på vad jag menar. Även om den bygger upp till ett orgasmliknande crescendo så behåller den sin tillbakalutade taktgång. ”Hold Them” var stilskapande för rocksteadyn och Roy Shirleys enda riktigt stora hit. (Möjligtvis tillsammans med ”Get On the Ball”.)

Annonser