Tjingallong! Oj, vad jag har läst. Bokstäver dansar framför ögonen, och i huvudet snurrar världen efter fantastiska tongångar. Underbart. Jag struntade i en metodlaboration i morse. Jag skickade ett sms till en kursare där jag frågade om den var obligatorisk, och om man i så fall skulle vara tvungen att skriva något istället. (Jag kommer av någon anledning inte in på min studentmail, till vilken de tydligen har skickat ett informativt mail om saken.) Jag fick inget entydigt svar tillbaka, men vi hoppas att det innebär att jag inte behöver anstränga mitt stackars huvud i onödan.

Hursomhelst.

Jag har i någon månad nu längtat efter att skriva en lång hyllningstext till John Cage, men det har aldrig riktigt blivit av, och jag inser nu, lite förvånad, att det aldrig kommer att bli av. Problemet är att jag inte riktigt kan bestämma mig för huruvida jag gillar hans avantgardiska inställning mot auktoriteter och musikhistorien eller om han bara är ett barnsligt uttryck för en postmodern tid. Det finns givetvis mellanpositioner, men dessa kan vi strunta i.

John Cage är mannen bakom klassiker som 4’33”, här framförd av David Tudor. 4’33” är ett verk i tre delar. I, Tacet. II, Tacet. III, Tacet.

4’33” ska inte förstås som en negativ handling, som avsaknaden av ljud, utan som en positiv bekräftelse av tystnaden. Det är därför David Tudor öppnar och stänger pianolocket. (”Tacet” är latin för ”det är tyst”.) John Cage vill med det här verket ifrågasätta vår uppfattning om musik. Han lyckas förstås mycket väl med det. I följande klipp behandlar programledare honom som ett tvättäkta weirdo, och publiken skrattar, hånfullt eller hjärtligt kan jag inte bedöma, åt en annorlunda musikalisk uppvisning.

Kritiken mot John Cage går i stora drag ut på att han inte kan någonting om musik; att han inte har en harmonisk ådra. Frågan är om det är en bärande kritik. Ett geni utmärks enligt Baudelaire av kunnighet inom flera områden. Flera abstrakta målare kunde måla figurativt, men valde istället att använda sig av abstrakt måleri för att uttrycka sina känslor. Där handlar det om att bemästra det tradionella sättet att göra konst, för att sedan vända ryggen åt det. Picasso är mig veterligen ett bra exempel. Diskussionen om John Cage för oss till en snårig fråga: måste man kunna bemästra det traditionella innan man kan vända ryggen åt det?

Här diskuterar John Cage sin syn på musik:

Jag tror jag gör bäst i att låta det här inlägget dö ut, liksom för att indikera att …

Annonser