Kära läsare,

Ju mer människan odlar konsten, desto mindre knullar hon.

Baudelaire

och med dessa sanningsberidna ord hälsar jag er välkomna till min vardag. Jag har spenderat dagen i stadsbiblioteket, där jag lånade Wittgenstein, Schopenhauer och Hesse. Det här är givetvis kultursnobbigt i överkant – bespara mig alla slika försiktiga anmärkningar, eller ryt ifrån ordentligt! – men jag känner mig andligt förenad med dessa författare, och vill därför utforska deras tankevärldar. Eftersom jag har läst Tractatus, nittonhundratalets kulturella, intellektuella och moraliska höjdpunkt – kanske – så känns det som en given fortsättning att försöka bryta sig igenom Filosofiska Undersökningar. Den är inte alls lika elegant skriven som Tractatus, vilket Wittgenstein också erkänner och beklagar i förordet. Men den kan omöjligt vara lika stringent och logiskt korrekt som Tractatus; det faller på sin egen orimlighet, så att säga. Anledningen är att den bildteori för mening som Wittgenstein omhuldar i Tractatus, låter sig uttryckas på ett stringent vis. (Språket ska enligt Tractatus reflektera verklighetens logiska struktur.) I Filosofiska Undersökningar omhuldar han istället en användningsteori för mening, enligt vilken ett ords mening bestäms av den användning det har i ett visst språkspel. Han rör sig från stringens till en form av relativism. Det säger sig självt att språket och presentationen av idéerna i hans böcker måste reflektera den här utvecklingen.

Jag är främst intresserad av Schopenhauers pessimistiska livsinställning. Här är några exempel:

Vår mottaglighet för smärtan är så gott som ändlös, för njutningen snävt begränsad. Varje enskild olycka förefaller visserligen som ett undantag, men det allmänna lidandet är dock regeln.

(…)

… vår glädje blir i allmänhet långt mindre och våra smärtor långt större än vi väntat.

Den som vill pröva det påståendet, att här i världen är njutningen större än smärtan eller åtminstone uppväger den, kan i korthet göra det, om han jämför förnimmelserna hos ett djur, som äter upp ett annat, med känslan hos det, som uppätes.

En ganska pessimistisk inställning kan tyckas. Med rätta, bör tilläggas. Schopenhauer förklarar dessutom människans benägenhet att lida genom att koppla det till hennes förnuft. Djuren lider visserligen, men inte alls lika mycket som människorna. Förnuftet är på så vis både en välsignelse och en förbannelse. Det är en förbannelse, emedan vi det förutan skulle haft liv fyllda av mindre lidande. Det är en välsignelse, emedan vi det förutan aldrig skulle upptäckt detta samband överhuvudtaget, och förbli okunniga små svin. Vi vill ju vara som Sokrates!

Jag dyrkar Hermann Hesse alltsedan jag läste Narziss och Goldmund, en lysande allegori över förhållandet mellan Apollon och Dionysos, vad de representerar, och hur de manifesterar sig i människan. Det är inte världens bästa bok, men den talar till den som har tänkt i liknande banor. Jag har kanske aldrig läst något som har påverkat mig lika djupt. (Om vi bortser från Idioten av mäster Dostojevskij.) Jag har skrivit om det förut, här.

Nej, nu ska jag läsa Stäppvargen. Knulla får jag inte, men man får nöja sig med det kanske näst bästa. Allt är ändå lidande, och vi ska alla snart dö. Det gör mig glad och vänligt stämd till mänskligheten och alla orättvisor, i alla fall efter en ytlig läsning av Schopenhauer. Jag kanske ändrar inställning till imorgon, men det hör ungdomen till. Adios!

Annonser