Nomaden Dersu Uzala frågar sig i Kurosawas mästerverk med samma namn, när han flyttat till staden, långt från de fria vidderna, hur människorna kan leva i små lådor. Det är inte bara en av tidernas mest gripande scener, det är också den scen där jag begriper mig på Uzala för första gången. Hela filmen förundras man över Uzalas liv, över nomadens liv. Livet som nomad, ter sig för de flesta som ofattbart. Men Uzala låter oss för första gången reflektera över alternativet. Om alternativet är att bo i små lådor, och låta tankarna variera med väggarnas storlek, så ter sig Uzalas utgångspunkt genast mycket begripligare. Det är kanske så enkelt att fria sinnen kräver fria utrymmen.

För tillfället lever jag ett väldigt inrutat liv. Det är ingen större variation. Jag, liksom Uzala, kräver lite mer frihet i livet. Jag är för feg att släppa taget helt. Men lite åt gången, kan vara precis vad jag behöver.

Nu hoppas jag innerligt att Schopenhauer eller J.S. Mill finns på universitetsbiblioteket.

Och hur bra är inte Sufjan Stevens? Jag har återigen lyssnat igenom Illinois, och den är fortfarande lika fantastisk, trots att jag har lyssnat på mycket annat sedan förra gången. Mer jul åt folket!

Annonser