Listen up, alla lyckliga läsare av den här bloggen. This is the big showdown. I en kraftmätning av gigantiska mått, vissa skulle säga av gastronomiska proportioner, ska Blondie aka Clint Eastwood i Sergio Leones The Good, The Bad and the Ugly göra upp med Henry Fondas inkarnation av Wyatt Earp som han porträtteras i John Fords My Darling Clementine. Det här är kanske två av tidernas bästa filmer. Om inte annat så är det två av tidernas bästa västernfilmer. I vilket fall som helst är det två filmer som är asswhippin’ delicious, och en jämförelse är oundviklig, om man, som jag, vill upprätthålla ett sken av cineastisk trovärdighet och moralisk integritet. Och varje man av dignitet måste en gång konfrontera den stora frågan: vem är egentligen hårdast, Earp eller Blondie? Alla vi som har läst semantik vet att ”hårdast” är ett ord vars betydelse rymmer en hel del saker. Uppgörelsen går därför i tre ronder, med en påföljande konklusion. Let’s get it down.

Rond 1. Vapenhantering

Sergio Leone tar sig stora konstnärliga friheter i The Good, The Bad and the Ugly. Blondie har ett gevär som historiskt sett inte har sett dagens ljus. Dynamit uppfanns först ett år efter det amerikanska inbördeskrigets slut. Och några strider mellan blåa och gråa uniformer förekom knappast i sydväst, där filmen äger rum. Men jag ser inga AK 47:or, och alla anakronismer har ingen större inverkan på filmen. Och vilket som, det här handlar om vapenhantering, inte huruvida vapnen är historiskt korrekta eller inte.

Det här är en rond som Blondie vinner överlägset. Spegettivästern är kanske inte överlägsen den traditionella västernfilmen på att skapa protagonister som är skickliga med puffran. Men spagettivästern är lite för västern vad den amerikanska Robinson är för den svenska versionen. (Spagettivästern är på samma gång en överdriven version som en mer korrekt bild av den amerikanska västern. Spagettivästern är inte historiskt korrekt för fem öre. Men den framställer nästan aldrig en entydig, svart-vit bild av sakernas tillstånd. En hjälte kan ha lik i garderoben, så att säga.) Det gäller såklart alla Leone-filmer, men även en utmärkt spagettivästern som Sergio Corbuccis The Great Silence, eller som alla vi med pastagener vill säga (studenter mao): Il Grande Silenzio, vilket låter otroligt mycket hårdare. Där går Silence runt och skjuter bounty-hunters, givetvis i självförsvar som myten kräver. Men det här är intressant. Blondie är faktiskt en bounty-hunter, dvs. en som mot betalning skjuter efterlysta människor. Men varför betraktas han som god, och varför betraktas bounty-huntern Loco (spelad av Klaus Kinski) i Il Grande Silenzio som ond? Man skulle kunna svara att det är de små åtbörderna som gör Blondie till den gode. Han stoppar en cigarr i munnen på en soldat som håller på att dö, han känner ånger för att låta en kille dö, osv. Han är helt enkelt mer mänsklig.

Men det stämmer såklart inte. Svaret ligger nämligen på en fysionomisk nivå. Blondie ser god ut. Loco ser ond ut.

Såväl Blondie som Earp kan hantera ett vapen. Men Blondie är mer elegant. Och Earp använder nästan endast puffran i den stora uppgörelsen vid O.K. Corral. Vapenhantering är viktig i västernfilmer, och likaledes i en kraftmätning mellan två skjutglada män. Blondie går på knock out.

Blondie: 5

Earp: 2

Rond 2. Utseende (fysionomi)

Utseende är ett viktigt kriterium. Hur kan man vara hård utan att se hård ut? Det slår mig som omöjligt. Ni kanske tror att Clintan, med sitt stenansikte och bittra uppsyn är given etta. Men tugga långsamt, kära läsare.

Den här ronden är faktiskt äckligt jämn. Kolla på klädseln. Vad är hårdast? Sheriff- eller gringoutstyrseln? Lagens oförvitliga händer är oftast stilrent klädda. Genomgående svart och en bling-blingstjärna på bröstet. Blondie kör mer på klädesattiraljer. Allting går naturligtvis i brunt. Från hölster till hatt. Inget mexikanskt sombreroskit här inte.

Ansiktsbehåring är såklart bland det hårdaste som finns. Earp har mustasch, det har inte Blondie. Blondie har bara lite fjun på överläppen, vilket han förvisso kompenserar med en ordentlig skäggväxt. Jag ger ronden till Earp. Men det är en knapp seger, och Earp har fortfarande övertaget.

Blondie: 9

Earp: 6

Rond 3. Framtoning (apparition)

Minst lika viktigt som utseendet är framtoningen. Det spelar ingen roll om man ser ruskigt hård ut, om man inte samtidigt har en framtoning som matchar utseendet. Då blir det ett antiklimax istället. Som Frankrike 2002, The Matrix Reloaded, eller Liz Phairs senare skivor.

Blondie uppfyller myten om den tystlåtne hjälten tillfullo. Inte en muskelsammandragning om det inte är alldeles nödvändigt.

Det här är från den klassiska duellen i slutet av The Good, The Bad and the Ugly. Det är ingenting nytt. Men det är hårt.

Earp är däremot den eleganta sheriffen som med det välsmorda munlädret får sköna damer på fall, och som inte tvekar en sekund före han använder humorn i krissituationer. Humor och vältalighet är två väldigt viktiga egenskaper. Earp får briljera bäst han vill; bland kaktusar och sand är det ingen som skrattar, och där finns det inga damer med sammetshy som tröstar dig. (Eller tillfredsställer dina lustar.) Det är förstås väldigt bra att ha ett sinne för humor, och en mun som kan tala för sig.

Men det är inte speciellt hårt.

Blondie: 14

Earp: 8

Slutsats:

Blondie käkar Earl till frukost.

Annonser