Igår var det två personer som hittade hit genom att söka på ”sadistiska inslag i film”. Jag vill inte göra någon besviken, så här kommer några tips och förslag för alla sadister som är intresserade av sadistiska inslag i film. (Alla sadister är intresserade av sadistiska inslag i film, alltså är alla intresserade av sadistiska inslag i film sadister. Men det där får ni lära er på logikkurserna.) Det blir klassiker i genren, men jag hoppas ni har överseende.

För det första måste ni se Cannibal Holocaust, en riktig feelgood-rulle om några antropologer som genomför en fältstudie i Amazonas djungel, där det bor trevliga infödingar, otrevliga infödingar och kannibaler. Naturtillståndet utmärks enligt Hobbes av ”war of all against all” och livet där är ”solitary, poor, nasty, brutish, and short”. Go figure. Det som är bra med Cannibal Holocaust är att den inte är lika enkelspårig som min beskrivning. Den vänder vår egna fascination inför döden, kannibalism och våld emot oss. Precis samma sak gör Michael Haneke i Funny Games, i vilken två unga män tar en familj i fångenskap och utför diverse sadistiska experiment på dem. En av de unga männen (den mest manipulativa jäveln, den charmige Arno Frisch) vänder sig en gång till kameran och frågar varför vi fortsätter att titta. Varför gör vi det?

My films are intended as polemical statements against the American ‘barrel down’ cinema and its dis-empowerment of the spectator. They are an appeal for a cinema of insistent questions instead of false (because too quick) answers, for clarifying distance in place of violating closeness, for provocation and dialogue instead of consumption and consensus.

Även om man, som jag, anser att Haneke överdriver en aning, så måste man erkänna att han ställer viktiga frågor. Jo, på riktigt.

Det här för oss till ännu en given film för alla sadister därute, nämligen Pasolinis Salò o le 120 giornate di Sodoma (Salo, or the 120 Days of Sodom, för er som inte talar italienska), en orgie i förnedrande scener. Man kan se Salò som ett föregripande av den moderna dokusåpan, men det vore att förenkla saken en aning. Salò handlar ytterst också i slutändan om den eviga frågan: varför fortsätter vi att titta? Robinson-Robban och Linda Rosing illustrerar samma fenomen, men de ställer aldrig frågan. Därför behövs Haneke och grabbarna.

Nu har jag intellektualiserat hela inlägget. Gemensamt för alla dessa filmer är att de använder sig av sadistiska inslag för att göra en poäng om den mänskliga naturen. Det är kanske anledningen till att jag bara kommer på dessa filmer. Eller så har jag bara jävligt dålig fantasti. Ni avgör.

Från Salo, or the 120 Days of Sodom

Annonser