Hej och hå,

jag såg Råttatouille i fredags, en feelgood-film från Pixar och Disney, som tack vare skicklig animation, höjer sig lite över mängden. Den lämnade dock inga bestående intryck. (Förutom en stark önskan att börja laga lite bättre mat i studentlyan. Pasta med köttbullar, burksoppa och pannkakor är knappast särskilt spännande.) Råttatouille är en underhållande film, inget snack om saken, men jag känner mig ändå inte riktigt tillfredsställd. Den påverkade mig inte i någon riktning. Nu ska jag inte klaga på Råttatouille för att den lyckas underhålla, det är trots allt en ganska sällsynt förmåga, och det finns massor med filmer jag älskar som bara lyckas med att underhålla.

Men jag skulle vilja att fler regissörer avviker från det traditionella sättet att göra animerad film. Det har ingenting med tekniken att göra. Det är tvärtom på det planet vi finner experimentlustan som utmärkte de tidigaste filmskaparna. Men om man använder sin tekniska skicklighet till att fylla tråkiga former, så säger det sig självt att helhetsresultatet inte blir särskilt spännande. Jag skulle önska att det kom fler filmer som genomsyras av den här experimentlustan på två plan och inte bara på ett enda. Vi har den här fantastiska, revolutionerande tekniken, och använder den enbart för att göra filmer som följer de traditionella ramarna för hur film ska göras. Det känns helt enkelt inte som att datoranimerade filmer har uppnått sin fulla potential. Jag efterlyser lite nytänkande. Hur häftigt skulle det inte vara med en surrealistisk datoranimerad film? En explosion av färger, känslor, intryck och idéer. Problemet är såklart att datoranimerade filmer kostar pengar, och för att inte riskera att kasta pengarna i sjön så satsar man på sånt som man vet att publiken uppskattar. Det blir tyvärr ganska förutsägbart på det viset. Det är i alla fall frestande att försöka föreställa sig en film av någon som Man Ray med alla resurser och datortekniker tillgängliga.

Man Ray

Annonser