Det finns filmer av enbart historiskt intresse. Bröderna Lumières filmer är av den sorten. Så fruktansvärt häftigt är det inte att se ett tåg anlända till järnvägsstationen. Men L’arrivée d’un train à la Ciotat är en av de första filmerna, och har därför ett stort historiskt värde. Samma sak gäller för Blood Feast från 1963 som, trots att den är en pina att se, beredde väg för gore-filmerna. Och samma sak gäller för The Immoral Mr. Teas av Russ Meyer. The Immoral Mr. Teas är Russ Meyers första film, och har historiskt värde enbart av den anledningen. Russ Meyer skulle senare regissera vad som kanske är tidernas bästa kultfilm (om vi bortser från Harold & Maude, som antagligen är en av tidernas bästa filmer whatsoever) i och med Faster, Pussycat! Kill! Kill!

Mr. Teas i aktion

The Immoral Mr. Teas handlar som titeln antyder om Mr. Teas, en obehaglig men ändå ganska skön voyeur, som av någon anledning stöter ihop med vackra, storbystade damer (vilket säger sig självt, eftersom det är Russ Meyer vi snackar om) i sitt dagliga liv. Efter att ha fått en spruta vid ett tandläkarbesök sätts hans fantasier igång, och resten av filmen är en enda kavalkad av avklädda damer och putslustig musik. (Filmen är från 1959, vilket måste höja några ögonbryn, med tanke på mängden nakenhet.) I bakgrunden hör vi en berättarröst som påminner om berättarrösten i tecknade serier med Långben som vi såg på Disneydags när vi var små. Ett exempel:

The guitar as we know it today, came about as a result of many types of earlier stringed instruments. There was first the harp, the lute, then the zither, and mandolin. The guitar is a very sensitive instrument, with ”G” being the third string, and is played over a system of frets. Sensitive men have been fretting over G-strings for years!

Det här är en riktigt usel film, tro inget annat. Det finns ingen egentlig handling att tala om, och de små försöken till humor skulle inte ens göra Jacques Tati glad. (Mr. Teas påminner faktiskt en hel del om M. Hulot, huvudpersonen i den överskattade Les Vacances de M. Hulot) Filmen är faktiskt ganska olidlig från början till slut, speciellt eftersom den inte är så provokativ nu som den var för snart femtio år sedan. Men man måste ändå uppskatta Meyers och filmens ärlighet. Den försöker inte vara något den inte är, och kvinnorna är vackra, trots att de är gråa skuggor i jämförelse med t.ex. Lori Williams från Pussycat.

Enbart för hardcorefans till Russ Meyer.

Kultbetyg: 4/10