Michael Moores Sicko har kommit till Sverige, beledsagad av diverse bajsnödiga hyllningar och recensenter som brer ut palmblad i hans väg. Läs t.ex. Maaret Koskinens märkliga recension i DN. Innan jag låter giljotinen gå över Koskinens recension måste jag ge en känga åt alla som menar att en bra dokumentärfilm måste vara ”opartisk” eller ”objektiv”. Hell no! Att lyckas manipulera pöbeln är förvisso ingen större bedrift, men Moore förtjänar en viss respekt för hans odiskutabla förmåga. Leni Riefenstahls oreserverade hyllningar av Nazityskland är vidriga, men icke desto mindre imponerande.

Vad jag försöker säga är att sanningshalten i en dokumentärfilm inte är avgörande för bedömningen av filmen. Det är ingen oviktig faktor, men den är långt oviktigare än vad många som dissar Moore tycks tro. Antalet sjukförsäkrade i USA är för att nämna ett exempel långt fler än vad Moore slår fast, men det känns som en mindre bagatell i dessa sammanhang. Det är med i första hand andra kriterier vi måste bedöma Moores filmer.

Med det sagt måste jag låta giljotinen gå över alla exempellösa recensioner av Moores filmer. Det känns som att de ger fyror och femmor på själlös rutin.

Nu ska jag förstås se Sicko, bara för att bekräfta mina förutfattade, ehuru vederhäftiga, åsikter.

Uppdatering: Jag menar förstås att antalet sjukförsäkrade är långt fler än vad Moore slår fast. Ändrar det nu. Silly me.

Annonser