Käre läsare,

I hate mankind, for I think myself one of the best of them, and I know how bad I am.

Samuel Johnson

Även idag har jag åstadkommit stora ting. Förutom att jag har vältrat mig i min egen tillräcklighet, käkat ohälsosamt mycket ägg och vattnat min fikus, har jag ägnat fyrtio av mina dyrbara minuter och nära hälften av min uppmärksamhet åt kurslitteraturen. Icke ägnat att förvåna: den litteraturen gav mig ingen intellektuell stimulans tillbaka. Därför ägnade jag resten av dagen åt JS Mills självbiografi och åt den klassiska matinéfilmen Gunga Din. Gunga Din är baserad på en dikt av Kipling, men min associationskedja stannar där. (Jag får tyvärr avlägga den sorgliga bekännelsen att jag inte har läst ett ord av Kipling.) JS Mills självbiografi är i stunder tråkigt självbiografiskt, men den skimrar ändå av intellektuell briljans och nästan oöverträffad klarsynthet. Men nog om detta. Det är inte vad den här posten handlar om, eller rättare sagt, ska handla om. Den ska handla om surrealistiska filmer.

Personer som klagar över att de ingenting förstår av surrealism på samma gång fumlar efter och greppar det centrala med surrealism. Det finns för det mesta ingen djupare symbolik bakom allt som försigår på duken. Det är inte meningen att man ska förstå något överhuvudtaget. Om vi tar de tidigaste surrealistiska filmerna som utgångspunkt, så finns det inget att ”förstå” i kortfilmer som Man Rays Le retour a la raison eller Fernand LégerBallet mécanique, till skillnad från exempelvis Sergej Paradzjanovs Sajat Nova som är uttalat symbolisk till innehåll. (Även om jag inte fattade ett smack av den symboliken.) Jag vet inte om det finns en vedertagen distinktion mellan symboliska och surrealistiska filmer, men jag tycker mig ana en viktig distinktion dem emellan. Även om den distinktionen är långt ifrån användbar i alla lägen.

Hur bedömer man i så fall en surrealistisk film? Det är såklart häftigt med surrealistiska filmer, men alla surrealistiska filmer är ju inte lika häftiga, och en film är ju inte häftig bara för att den är surrealistisk. Alla bedömningar av surrealistiska filmer blir extremt subjektiva till sin natur; mer subjektiva än bedömningar av ”vanliga” filmer, i vilka ”enkla” kriterier som skådespelarprestationer, manus, regi spelar stor roll. Därför blir det extra svårt att motivera varför man gillar just den eller den specifika surrealistiska filmen. Jag gillar Guy Maddins filmer väldigt mycket, men hur motiverar jag det? Ett svar är att man gillar de känslor som filmen väcker hos en. Det är ett svar i min smak. Då kan man gilla Lynch av den speciella känsla som kommer av hans filmer. (Den speciella Lynchstämningen har väl alla känt av?) Men det verkar inte vara svar nog. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men det måste finnas mer till bedömningen av en surrealistisk film än bara känslan filmen väcker hos en.

Till nästa gång,

Johannes,

er andliga hora

Annonser