Ärade medmänniskor,

dagen är långt liden, men vad gör det? Jag vaknade tidigt i morse, i Örebro, och bestämde mig för att strunta i föreläsningen. Jag somnade om (vilket jag egentligen inte gjorde, eftersom jag aldrig somnar om när jag en gång har vaknat, men jag låg och halvslumrade en tid), åt frukost, kliade hunden, gick ut med hunden, kliade hunden på ånyo, och drog iväg en timme senare.

Systern åkte förresten till London igår, och jag planerar att någon gång i höst göra samma resa för att besöka henne. London på hösten. Duvskit, Charles Dickens, Westminster Abbey och jag. Det kan bli bra. Nåväl. Sovmorgonen och resan till Linköping var behagliga. Om jag vore på ett mer poetisk humör skulle jag skriva en dikt om hösten, om alla färgskiften, om livets bräcklighet, och så vidare, men det får ni tyvärr inget smakprov på. Jag tror inte heller att det skulle bli så bra. Jag är rädd för allt pretentiöst. Därför ska jag någon gång i framtiden se Béla Tarrs Sátántangó, det kanske mest pretentiösa filmprojekt jag har hört talas om: ett sju timmar långt filmepos om en liten by i det postkommunistiska Ungern.

Klass. Eller hur?

Annonser