Kära läsare,

när jag kom hem från dagens föreläsning, som återigen handlade om perception, hade jag som avsikt att studera ganska intensivt. Men innerst inne visste jag att det var en hopplös förhoppning. Istället har jag spelat tv-spel mot en lägenhetskamrat (jag förlorade, tyck synd om mig), sett en hel del kortfilmer och ätit choklad. (Jag kunde inte bära smärtan av att se den övergiven.) Jag känner att jag börjar efterlikna min käre far allt mer. Det jag helst av allt vill göra är att hugga ved i det mörkaste av Småland, göra upp en brasa och sitta med yllesockor framför elden med en kopp choklad i handen, och inte fundera så hemskt mycket över livets besvärligheter.

Som jag inte befinner mig i det mörkaste Småland blir jag tvungen att hitta lämpliga substitut till allt detta. Dutta lite boll eller springa en runda är två bra förslag. (Bara jag avsöndrar tillräckliga mängder svett.) Sedan får jag väl tända ett stearinljus, och värma mig med en kopp té. Nej, just det, jag har ingen citron hemma. Svart vinbärssaft får duga.

Det här är The Raftman’s Razor av Keith Bearden.

Annonser