Utländska kultfilmer i all ära. Men är det ändå inte svenska kultfilmer som är skiten? Jag ska nu presentera två klassiska svenska filmer. De är kanske inte klassiska på samma sätt som Ingmar Bergmans filmer, men de är ändå typiska för svensk kultur i allmänhet och svensk film i synnerhet. (Jag intalar mig själv det i alla fall.) Variation är en intellektuell dygd. Därför har jag valt en pilsnerfilm från 30-talet, Pensionat Paradiset, och en film från det syndiga 70-talet, Thriller – En grym film. Det är som ni märker inte bara årtiondet som skiljer dessa filmer åt. Även om de har en del likheter. Men mest olikheter. Kanske. Jaja, det kommer att klarna.

Pensionat Paradiset (1937)

Vi börjar med den syndfria pilsnerfilmen. Det är såklart inte sant. Pensionat Paradiset är faktiskt, trots att den ter sig minst sagt oskyldig i moderna ögon, en av de mest utskällda filmerna i svensk filmhistoria. Den blev föremål för en seriös kulturdebatt år 1937. Ett ymnigt flöde av diverse dryckesvaror kan vara en del av förklaringen. Det är dessutom min pappas favoritfilm. Bara en sån sak.

Pensionat Paradiset väntar fint besök. Pensionatsvärdinnan Elviras svåger från Argentina ska nämligen komma på besök. Filmens huvudperson, skräddaren Julius (spelad av Thor Modéen), blir tvungen att utge sig vara svågern för att inte misstänkas för brott. Trots, eller tack vare, ymniga mängder av sprit, roliga, ibland tillkonstlade, förväxlingsscener och en Thor Modéen som framför ”en äkta Mexikanare”, är Pensionat Paradiset en härlig film. Man blir helt enkelt på bra humör. Och det är det inte många filmer som kan skryta med.

Se upp för:

  • Referenser till Snurretävlingen (motorbåtstävlingen som avslutar filmen).
  • Snapsar.
  • Thor Modéens fantastiska mimik.

 

Thriller – En grym film (1974)

Det påstås att Quentin Tarantino hämtade inspiration till Kill Bill från den här filmen. (Tillsammans med den japanska Lady Snowblood.) Han kallade Thriller den perfekta eller ultimata hämndhistorien. Jag försöker att inte överdriva sakernas tillstånd, och kallar helt enkelt Thriller för vad det är: Sveriges kultrulle numero uno.

Madeleine (spelad av Christina Lindberg) kidnappas och tvingas leva som prostituerad. Hon rymmer såklart och är fast besluten att hämnas sina oförrätter. Thriller är ur vissa synvinklar en sjukt dålig film. Skådespelarinsatserna är lama, historien rinner på som sirap, och av någon anledning har regissören Bo Arne Vibenius klippt in explicita samlagsscener för att visa … uhm, hur det går till? Ur en annan synvinkel är Thriller den perfekta kultfilmen. Det är den första film i modern tid som har blivit totalförbjuden av den svenska censuren. Mängden nakna kroppar är riklig. Christina Lindberg är dessutom den perfekta kultfiguren. Hon har till och med medverkat i en obskyr japansk sexploitationfilm (Sex and Fury, som jag har skrivit om här). Bara något sådant!

Se upp för:

  • Christina Lindbergs bröst.
  • Scenen där Madeleines ena öga skärs bort. Kroppen tillhörde en ung flicka som hade tagit självmord.
  • Sjuttiotalet.

Annonser